Saknad av någon nära som har gått bort.
Ja, hittade ingen tråd om det här.
Hur bearbetar man det? Själv håller jag på att göra en minnesbok om min bror men hjälp av min kurator och en fritidsledare som också stod nära honom.
Kanske var det något man ville ha sagt, kanske en sista kram.
Något tips. Det bästa är ju bara att prata ut om det. Det tänkte jag att man kunda göra när jag skapade denna tråd. Och var inte oseriösa eller dumma, det är känslokallt och respektlöst.
Jag vet inte om det hamnade i rätt forum eller så.
Men tycker ändå att detta har med relationer att göra, eller avslutade relationer.
Skriv på bara.
Detta är den första tråden jag inte ens har haft tanken på att skriva något drygt i.
+1 internets to you.
Min morfar dog för lite över ett år sen, visst saknar jag honom men jag vet att han har det bra vart han nu än är.
Drickandes honungsbrännvin och jagande diverse djur.
Citat från STAYSLUDGE
hur kan amn vara saknad av någon som dödd?
Tror att du har missuppfattat det lite.
jaaa att man känner saknad av den personen? -.-
Min mormor som varit deprimerad i typ 2 år passade på att hänga sig när hela släkten reste till sverige. (jag bor i Finland)
Och när vi körde hem vek vi in via hennes. Så ja. Att hitta sin mormor hängade från sin sovrumsdörr är väl inte det trevligaste jag varit med om. Speciellt som tungan hängde ur munnen och ögonen var vilt uppspärrade.
Och då är frågan: hur bearbetar man nåt sånt?
Det går inte...
förlorat 3 vänner i självmord, den som jag saknar mest var den jag förlorade när jag var 12.
jag hatar alla hjärtans dag, den dagen ska vara full av kärlek osv, men för mig är den bara fylld av tomhet, ensamhet och sorg.
ibland tycker jag att han kunde valt en annan dag att dö på.
Pratar ut med en person man litar på och försöka gå vidare med sitt liv.
Man kan sörja, det är bra, men man behöver itne bli helt "I HATE MY LIFE, OMG OMG OMG!" och sedan bli en jävla AttentionWhore.
Citat från STAYSLUDGE
Men, är ni dumma eller? :D
Det står ju
"Saknad av någon nära som har gått bort."
Hur dum får man vara?
Att man saknar någon som har avlidit, eller är du helt okunnig i sådant?
Citat från SuckMeBeautiful
Pratar ut med en person man litar på och försöka gå vidare med sitt liv.
Man kan sörja, det är bra, men man behöver itne bli helt "I HATE MY LIFE, OMG OMG OMG!" och sedan bli en jävla AttentionWhore.
Man kan aldrig gå vidare helt.
Minnen och saknad är något som aldrig försvinner, inte tankarna heller för den delen.
Jag har varit med om det, en gång.
Min morbror, som då var 29, tog livet av sig i sängen.
Det började med att nån från hans jobb ringde till min mormor och sa att han inte hade kommit till jobbet den dagen, så hon åkte hem till honom för att se hur han mådde, då hittar hon honom död i sängen, blod överallt i sängen.
Då fick min mamma och hennes andra bror reda på det, och åkte dit, och dom tog med mig, det var det läskigaste jag någonsin har sett.
Jag kommer aldrig att kunna glömma det, jag kan fortfarande se det framför mig, och det är hemskt.
Citat från 0SCARSFLiKKA
Jag har varit med om det, en gång.
Min morbror, som då var 29, tog livet av sig i sängen.
Det började med att nån från hans jobb ringde till min mormor och sa att han inte hade kommit till jobbet den dagen, så hon åkte hem till honom för att se hur han mådde, då hittar hon honom död i sängen, blod överallt i sängen.
Då fick min mamma och hennes andra bror reda på det, och åkte dit, och dom tog med mig, det var det läskigaste jag någonsin har sett.
Jag kommer aldrig att kunna glömma det, jag kan fortfarande se det framför mig, och det är hemskt.
Varför i hela världen tar dom med sig ett barn när en nära släkting just tagit självmord? det är inte det smartaste jag hört direkt.
Och jag hoppas att du inte tar illa upp, för det var inte alls så menat.
Jag saknar min morfar.
Han är inte död men det känns som att han inte är närvarande längre, det känns som att han inte finns längre.
Han blev deprimerad när hans nya fru tog självmord för att hennes ena son försökte ta självmord (-.-'), vilket fick min morfar att försöka ta självmord, flera gånger. När det inte lyckades började han dricka.
Jag saknar honom något så fruktansvärt.
Det är hemskt, han lever fortfarande, men för mej känns det som att han är död, jag känner inte igen han som är i min morfars kropp.
Han brukade vara glad, full av liv och knasiga påhitt, nu är han bara deprimerad och förvirrad...
Jag praktiskt taget bodde hos honom och mormor när jag va liten. Jag älskade att bara sitta och kolla på honom när han ritade (han är konstnär, eller.. var iallafall..). Han brukade ta med mej ut i skogen och allt möjligt skoj, jag älskade honom. (och jag kan tänka mej att det jag skriver låter fånigt men snälla strunta bara i det om du tycker så, jag pallar verkligen inte massa fräcka kommentarer och skit om detta)
Iallafall, han känner inte ens igen mej längre.
Det är nog det jobbigaste av allt. Min egen morfar känner inte igen mej.
Så jag saknar honom. Min morfar, så som han brukade vara, så som jag vill att han ska vara.
Precis så var det med min mormor. Alltså, inte att hennes fru tog självmord och att hon blev alkoholist men ja.
Hon blev deprimerad. Pga. att min 16 åriga kusin fick cancer (vilken han är frisk från idag) Hon klarade sig då han ännu hade cancer innan operationen, men sedan när han var på bättringsvägen så släppte det för henne. När hon inte längre behövde vara tapper så brast allt.
Och efter 13 år av enbart glada och positiva minnen så fanns det ingen bättre än mormor.
Och plötsligt så stängde hon ut oss. Hon ville inte ha vår hjälp. Hon ville inte att vi skulle komma och hälsa på. Hon ville bara sitta innen i sitt vardagsrum och stirra framför sig. Så vad känner man för en sådan mäniska? Hur kul är det att hälsa på henne, försöka få igång en diskussion med t.ex : vad har du gjort idag? och alltid få samma svar: ingenting. Och sedan klämmer hon in : Usch vad risigt hår du har. Kom hit så får jag tvätta dej runt ögonen. Varför har du förstört ditt hår så?
Och när vi var tvugna att avliva vår 17 åriga katt, som verkligen betydde jättemycket för mej, var den enda kommentaren från mormor: det var bra att den äntligen dog! den var bara till besvär för er!
Jag måste erkänna, jag älskade henne inte på slutet. Fastän jag vill säga att jag älskar henne, så går det inte. Det fanns inget kvar av henne.
Jag älskar min mormor, min glada positiva mormor som överlevt kriget och förlusten av sin man och att bli ensamstående fru med 3 barn.
Men jag älskade inte skalet av den människa jag engång älskade. Hon ville dö. Och det var hennes beslut. Hennes val att ta livet av sig. Hon ville inte vara oss till besvär, och hon ville inte in på åldringshem. För henne fanns det bara en lösning.
Det är inte ens ett halvår sedan hon hängde sig, och jag tänker inte på henne mer. När jag ska sova och blundar ser jag fortfarande henne pingla från sin dörr. Och jag kan ALDRIG mer se en film där någon hänger sig. Men jag saknar henne inte. För i slutändan fanns det ingen att sakna.
Jag måste bara.
Känns rätt relevant i den här tråden.
Tog livet av sig
Begick självmord
Citat från Zappzon
Precis så var det med min mormor. Alltså, inte att hennes fru tog självmord och att hon blev alkoholist men ja.
Hon blev deprimerad. Pga. att min 16 åriga kusin fick cancer (vilken han är frisk från idag) Hon klarade sig då han ännu hade cancer innan operationen, men sedan när han var på bättringsvägen så släppte det för henne. När hon inte längre behövde vara tapper så brast allt.
Och efter 13 år av enbart glada och positiva minnen så fanns det ingen bättre än mormor.
Och plötsligt så stängde hon ut oss. Hon ville inte ha vår hjälp. Hon ville inte att vi skulle komma och hälsa på. Hon ville bara sitta innen i sitt vardagsrum och stirra framför sig. Så vad känner man för en sådan mäniska? Hur kul är det att hälsa på henne, försöka få igång en diskussion med t.ex : vad har du gjort idag? och alltid få samma svar: ingenting. Och sedan klämmer hon in : Usch vad risigt hår du har. Kom hit så får jag tvätta dej runt ögonen. Varför har du förstört ditt hår så?
Och när vi var tvugna att avliva vår 17 åriga katt, som verkligen betydde jättemycket för mej, var den enda kommentaren från mormor: det var bra att den äntligen dog! den var bara till besvär för er!
Jag måste erkänna, jag älskade henne inte på slutet. Fastän jag vill säga att jag älskar henne, så går det inte. Det fanns inget kvar av henne.
Jag älskar min mormor, min glada positiva mormor som överlevt kriget och förlusten av sin man och att bli ensamstående fru med 3 barn.
Men jag älskade inte skalet av den människa jag engång älskade. Hon ville dö. Och det var hennes beslut. Hennes val att ta livet av sig. Hon ville inte vara oss till besvär, och hon ville inte in på åldringshem. För henne fanns det bara en lösning.
Det är inte ens ett halvår sedan hon hängde sig, och jag tänker inte på henne mer. När jag ska sova och blundar ser jag fortfarande henne pingla från sin dörr. Och jag kan ALDRIG mer se en film där någon hänger sig. Men jag saknar henne inte. För i slutändan fanns det ingen att sakna.
Så är det med morfar med.. Förutom att han tar massa tabletter ist för att hänga sej..
Men varje gång hittils har mormor hittat honom medvetslös i sin lägenhet och ringt ambulans så han har klarat sej..
(morfar och min riktiga mormor är ju skilda, men dom är fortfarande vänner, typ.. bästa vänner, så dom hälsar på varandra ofta.. btw så hatade jag morfars nya fru, hon som tog självmord. hon var helt jävla störd i huvet, attackerade min mamma i en affär, tänkte kidnappa mej och min syster från skolan o.s.v, morfar och mormor fick inte träffas för henne fasten dom va bästa vänner..)
Iaf, utan mormor hade morfar varit död, men nu har han gått med på att få hjälp så jag hoppas verkligen att min "riktiga" morfar kommer tillbaka någon gång i framtiden... <3
hoppas att det löser sig med din morfar :)
Jag har iaf snart mitt på det torra.
Farfar är så gott som död. (han har cancer i stort sett allstans, och lever högst till nyår typ) så honom har man redan sörjt färdigt om man kan säga så. Morfar dog då mamma var 2 år, så honom har jag aldrig behlvt sörja. Det är bara farmor kvar.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet