Saknad av någon nära som har gått bort.

Jag förlorade min pappa i en trafik olycka när jag var 9.
Fattade inte direkt vad som hänt först men sedan gick det över jag jag började fatta att jag aldrig skulle få se honom igen. Det var den värsta perioden.

Saknar honom än idag<3

Saknar min mormor och morfars dåliga skämt varje år man fyller år :'(

Jag har hittills i år begravt min farfar och min morfar. Jag stod dem båda väldigt nära och satt bredvid respektive änka på bägge begravningarna trots att min släkt är väldigt stor och både min mormor och farfars fru har massor med barn och barnbarn blev det så att jag blev den som såg bådas smärta på väldigt nära håll. Jag saknar dem båda så jag bara kan gå sönder när jag tänker på det.

Farmor och farfar.
Saknar båda så att det gör ont.

Min farfar.. Går nog inte en dag utan att jag tänker på honom.
När han satt i soffan och tittade på tv på högsta volym (han var halvdöv) när jag kom och hälsade på är nog det starkaste minnet jag har av honom. damn..

Flera av mina släktingar och liknande har gått bort.
Jag sörjer dem fortfarande, trots att vi träffades så väldigt ofta, då flera av dem inte ens bodde i Sverige.
Mina släktingar är ena stora karaktärer, så det är svårt att glömma bort dem efter att man har träffat dem.
Så jag har fortfarande svårt att försöka tänka bort det.

Och jag är rädd just nu.
Men det tänker jag inte ta upp.

never forget, never forgive.

Min bästa vän blev mördad när jag var 8..
Jag är fortfarande inte över det.
Saknar henne varje dag men det blir lite lättare för varje år.

Har ingen mormor, morfar, farmor eller farfar kvar. Alla dog innan jag blev 5 så har aldrig riktigt sörjt dom förens ett år sen. Blir så avundsjuk på alla som pratar om sina mormor och morfar osv.. Alla dog i nån ärftlig sjukdom så jag är alltid orolig för mina föräldrars hälsa. Pappa fick en stroke i höstas men han mår bra nu. Önskar att jag hade fått lära känna dom<3

Min pappa gick bort för ungeför 10 månader sedan. Han tog sitt liv på ett sjukhus. Han hoppade från fönstret, på 6:e våningen. Han var manodepprisiv, och drogade sig själv med mediciner och blandade dem med alkohål. Mycket alkohål. Visså gånger var jag rädd för att ens se på honom...
Allt värkade så bra, då han först försökte med tabletterna, sömntabletterna.... Sedan krashade han våran bil, och när han kom till sjukhuset hoppade han genom förstret.....

Jag gick aldrig in och kollade på honom, då han var död... JAG var den som (av misstag) fick han dödssamtal.

Hur kul är det?
jag är bara 13 år, och har redan förlorat min pappa... När jag är 50 kommer jag inte minnas honom alls... Och det är väl bäst det, för allt jag minns nu, är bara såliga saker. =/

saknar min kompis som heter ''Emil'' ( no not realy.)
han var min bästa vänn, vi var vänner i 2-1 år. sen blev han med.. ''wemo'' eller vad man ska säga
han började umgås med mina kompisar, samt gjorde han dom cp
därmed gillar jag inte /EMIL/.
han blev helt enkelt för konstig
saknar han mycket mycket

Har förlorat min kusin, som tog självmord för ca 2 år sedan. Var hemskt, träffade henne inte så ofta heller, så man fick ju verkligen inte sagt det man ville till henne. Saknar henne varje dag, så fort någon börjar prata om självmord osv tänker jag på henne, och mår verkligen dåligt ibland då.

Gammelfarmor - Somnade in.
Farfar - Hjärtat.

Det gör ont att leva utan dem.

Citat från Tillflykten

Min bästa killkompis dog natten till igår
Det är så sjukt overkligt och jag saknar honom sjukt mycket