Barcelonahelgen och annat smått och gott.

Är hemma igen efter en slitig helg i Barcelona. Otroligt roligt måste jag säga, behövde verkligen en flykt från verkligheten.
Men nu är jag tillbaka igen. Jag vet inte riktigt säkert varför, men det sticker och gör lite ont i min mage. Och i mitt bröst. Jag har svårt att andas och vill ingenting. Känns lite grand som den ångesten jag led av förr i tiden.
Men det är ingenting långvarigt, det vet jag redan. Känn ingen oro.

En väldigt söt rödhårig flicka vinkade och log till mig på tunnelbanan, jag skulle egentligen velat sagt hej, men jag är lite blyg och väldigt osäker på mig själv så jag vågade inte. Dessutom skulle hon säkert bara pratat spanska. Jag kan åtminstone låtsas att det var så. På tal om rödhåriga söta flickor, i Barcelona har de en helt underbar gaykultur, alla är så stolta över att de är gay och så är det fina hippies överallt, jag trivdes som fisken i vattnet när jag satt i en stor park och tittade på alla människor, läste min bok och vandrade fram och tillbaka på marknaderna.

Tycker att det är tråkigt att André funderar över att sluta i kören, men jag förstår hans resonemang helt klart. Det är väl bara det att jag verkligen tycker om honom och skulle tycka att det var tråkigt om han slutade komma, det är som skönt att han är där, det blir som tryggt på något sätt.

David var på stan i torsdags, Ludde var så otroligt fin, han hade ignorerat mig hela dagen, men, när han såg David tog han tag i mig och gick med mig därifrån så att jag skulle slippa träffa honom. Det var väldigt snällt, det gjorde mig väldigt glad. Men självklart träffade jag David ändå sen. För människorna uppe i stan tycker om honom mer än de tycker om mig. För han är så jävla snygg. Bland annat.

Jag vet att människor tycker om mig med, jag vet att det finns människor som tycker om mig mer än de tycker om David, men, av någon anledning så känner jag mig så liten, så svag i hans närhet, jag krymper så otroligt, och då blir jag så känslig, jag får känslan att alla människor hatar mig och de egentligen inte vill att jag ska vara där. Att jag egentligen inte ska existera. Att jag inte får existera, för jag har gjort så att han for illa. Jag har gjort honom illa. Den vackra, fina pojken jag älskade så mycket. Jag är inte värd en ny chans, jag är inte värd att få börja om. Det är känslorna jag har, det är känslorna jag får, det är känslor och de kan egentligen inte skada mig fysiskt, dessutom är de känslor och inga sanningar. (Eller är de det, vad vet väl jag?)

Drömde mardrömmar här om natten när vi var i Barcelona. Kommer inte ihåg mycket att drömmen annat än att jag grät en massa. Och så minns jag David. Och så minns jag hans leende. Och så minns jag hur nöjd han såg ut.(Det är inte alls som ni tror, dra inga förhastade slutsatser mina vänner)

Jag måste städa på mitt rum. Det ser ut som att någon släppt ut min hjärna på golvet, det är en enda salig röra överallt. Usch, usch, usch på mig, men jag orkar inte ta i det riktigt än, först ska jag gå upp och skriva lite till på vad jag hoppas skulle kunna bli en bok.