Börja med att acceptera sig själv?

Just i denna stund undrar jag vad fan jag kämpar för? För att bli lycklig? Eller att bli omtyckt och accepterad för engångsskull?
Jag fuckar alltid upp allt. Förstör för mig själv hela tiden eftersom jag är så jävla ivrig. Jag är helt enkelt en jobbig människa och det vet jag. Det är nog det värsta, att veta om att man är dålig men inte kan göra något åt saken. Tror jag har stora problem med att styra mig själv, jag gör så mycket som jag ångrar bara minuten efter. Hatar mig själv allt för ofta. Önskar bara någon kunde bry sig om det jag hatar.
Jag lever i en värld där jag känner jätte många men har ingen riktig vän. Gör så ont att höra folk prata om sina bästavänner och hur mycket den betyder för dom. Kan inte jag också få ha det så? Ska det vara lika svårt som att hitta kärlek? Nej nu släpper vi detta. Kärlek är inget jag vill komma in på idag, kärlek är skit.

Tycker det är spännande att jag har 1 bevakare. Tänk att det finns någon som vill lyssna på mitt gnäll. Jag har väl ändå ett bra liv, vill bara få in lite lycka i det livet.