Loveless blogg

Jag bryter ihop när som helst! Det är nästan så det börjar bli jobbigt att andas. Jag har lovat att inte klaga och att inte vara negativ men jag klarar inte det mer. Jag orkar verkligen inte hålla skiten inne. Vill prata om det men känns som folk tycker det är jobbigt, som om dom inte vill höra. Är jag jobbig när jag öppnar upp mig och berättar hur jag mår? Förlåt, det ska inte hända igen. Nu håller jag käften, jag låtsas istället. Det gör alla andra glada..

JAG BEHÖVER LUFT. Fan jag kommer bli galen. Vart fan hittar man ljuset? Snälla förklara vägen, det är så jävla mörkt här!

Jag klarar ingenting längre. Orkar ingenting.
Jag börjar gråta för småsaker men kan inte förstå grunden till detta.
Just nu vill jag bara känna mig uppskattad av någon, känner mig så äcklig och värdelös.
Det enda jag vill är att ha någon vid min sida som bryr sig, är det för mycket begärt?

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, skolan är inte speciellt lockande. Känner bara för att fly och inte finnas för någon. Problemet är bara att alla dessa känslor som jag har inom mig kommer alltid vara där var jag än tar vägen. Vill bara få ut en massa skit, jag behöver plats att andas på. Just nu känns det så jobbigt att andas.

Jag är kanske skapad för att vara detta. Vad vet jag? Men ingen ska väl behöva känna sig så jävla ensam?

Just nu känns allt skit.
Jag vill bara radera allt som jag någonsin gjort i mitt liv.
Jag önskar ibland att jag kunde få vara på ett annat sätt eftersom jag hatar det mesta jag gör. Men tyvärr så är jag den jag är och det går inte att ändra på. Det är nog så att jag är en person som lever bland sina äckliga små misstag.
Vill inte vara här just nu. Står inte ut med mig själv och alla tabbar jag gör, förlorar så mycket på det.
Fyfan..

Skolan tror jag inte heller kommer funka.
Det blir bara jobbigare och jobbigare att kliva ur sängen på morgonen. Ingenting blev riktigt som väntat att börja skolan, vilket sög lite. Folk är idioter, visste ni det?

Just nu känns det bara som om allt snart ska rasa. Ingenting blir som jag tänkt
Sommarlovet närmar sig slutet och skolan väntar. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara allt, känns så jävla hopplöst. Det känns så ovärt att gå i skolan. Min framtid kommer ändå gå åt helvete, vill inte bli vuxen då pengar kommer ha så stor betydelse.
Känns så jävla hemskt att tänka sig själv i framtiden, jag vill inte bo ensam i en liten etta i någon konstig förort. Antagligen kommer jag inte få jobba med det jag vill. Hamnar jag på ett kontor någonstans då dör jag. Då jobbar jag hellre på en förskola.

Varför blir inget som jag vill? Kan man inte få bestämma lite? Över sig själv åtminstone!
Fattar inte att jag ska stå ut med mig själv hela livet. Jag har redan tröttnat och är hela tiden irriterad på mig själv.
Nej nu vill jag inte mer, jag orkar inte skriva mer babbel.
Hoppas du som läser detta inte relaterar och är en glad filur.

Just i denna stund undrar jag vad fan jag kämpar för? För att bli lycklig? Eller att bli omtyckt och accepterad för engångsskull?
Jag fuckar alltid upp allt. Förstör för mig själv hela tiden eftersom jag är så jävla ivrig. Jag är helt enkelt en jobbig människa och det vet jag. Det är nog det värsta, att veta om att man är dålig men inte kan göra något åt saken. Tror jag har stora problem med att styra mig själv, jag gör så mycket som jag ångrar bara minuten efter. Hatar mig själv allt för ofta. Önskar bara någon kunde bry sig om det jag hatar.
Jag lever i en värld där jag känner jätte många men har ingen riktig vän. Gör så ont att höra folk prata om sina bästavänner och hur mycket den betyder för dom. Kan inte jag också få ha det så? Ska det vara lika svårt som att hitta kärlek? Nej nu släpper vi detta. Kärlek är inget jag vill komma in på idag, kärlek är skit.

Tycker det är spännande att jag har 1 bevakare. Tänk att det finns någon som vill lyssna på mitt gnäll. Jag har väl ändå ett bra liv, vill bara få in lite lycka i det livet.

Jag tror jag är på väg in i mörkret igen. Om det inte varit sommar nu skulle jag varit där förlängesedan. Jag är rädd för mörkret men det är nog för att jag är ensam och det finns ingen som bryr sig om jag klarade min väg genom natten. Ibland är det skönt att vara ensam men inte alltid. Själv orkar jag inte mer. Det finns liksom inget att kämpa för längre. En gång trodde jag att folk faktiskt brydde sig tills jag stängde in mig i mörkret och inte orkade mer. Då var det ingen jag pratade med mer eftersom jag inte hade styrkan att höra av mig och när jag förstod att ingen skulle bry sig gick all kraft ur mig.
På ett helt jullov gick jag ut 3 gånger och dom enda som la märke till det var min familj. Utan min pappa skulle jag inte varit där jag är idag.
Men styrkan från sin far kan man inte klara sig på hela livet.
Jag undrar bara när ska någon börja uppskatta mig?
När?

Nej nu orkar jag inte mer.
Kan någon förklara varför jag är den jag är när inte en jävel uppskattar det? Jag orkar inte vara mig längre, jag hatar mig själv så mycket. Jag skulle bli glad om en enda människa kunde bry sig med inte ens det får jag. Vad skulle hända om jag sluta bry mig?
Jag vill verkligen inte mer och jag har inte en aning om vad jag ska ta mig till. Finns ingen som vill hjälpa och det finns ingen jag kan rensa mina tankar hos. Visst psykolog funkar men det är inte det jag saknar. Jag saknar någon som faktiskt bryr sig på riktigt och som vill få mig att le.
Jag skulle nog behöva lite kärlek men jag vet inte ens vad kärlek är.

Det finns en person som vandrar på denna jord. Min största önskan är att få finnas i hans värld. Jag gör inte det och vet inte vad jag ska göra för att få chansen. Jag vill komma närmre honom, det är svårt eftersom han bor så långt bort och jag är här. Vill inte vara ensam längre. Vad spelar det för roll när jag aldrig kan gå vidare? När jag väl kämpat för någon och lyckas fånga deras intresse så tar allt slut där eftersom jag bara kan inte mer.
Fattar ni att jag aldrig kysst någon jag känner. Bara främlingar jag aldrig kommer stöta på igen..
Jag står inte ut med mig själv, jag hatar mig själv.

Jag hade en gång en dröm. Den drömmen var att komma någonstans i livet. Nu tror jag att jag är fast för alltid.
Hur ska jag kunna leva ett liv där inte kärlek existerar?
Jo, den existerar runt omkring mig hela tiden men aldrig inuti mig.
Detta kommer aldrig att gå