Vill inte tillbaka.

Jag tror jag är på väg in i mörkret igen. Om det inte varit sommar nu skulle jag varit där förlängesedan. Jag är rädd för mörkret men det är nog för att jag är ensam och det finns ingen som bryr sig om jag klarade min väg genom natten. Ibland är det skönt att vara ensam men inte alltid. Själv orkar jag inte mer. Det finns liksom inget att kämpa för längre. En gång trodde jag att folk faktiskt brydde sig tills jag stängde in mig i mörkret och inte orkade mer. Då var det ingen jag pratade med mer eftersom jag inte hade styrkan att höra av mig och när jag förstod att ingen skulle bry sig gick all kraft ur mig.
På ett helt jullov gick jag ut 3 gånger och dom enda som la märke till det var min familj. Utan min pappa skulle jag inte varit där jag är idag.
Men styrkan från sin far kan man inte klara sig på hela livet.
Jag undrar bara när ska någon börja uppskatta mig?
När?