Skuggan utav friheten.

Livet är så otroligt fantastiskt nu. Jag dansar i vinden och låter regnet vattna min livslust. Hur kan jag någonsin ha föraktat detta underbara fenomen - livet? Hur har jag någonsin kunnat förneka att det är något vackert? Hur har jag någonsin kunnat missa det?
Det finns människor som verkligen inte förtjänar att sätta sina smutsiga fötter på planeten Tellus, sådana som inte förtjänar att leva med alla vackra skapelser. Dom pestar ner hela grejen med livet bara av att ens existera.
Men inte ens det kan irritera mig längre, åtminstone inte lika mycket.
Jag finner allting så fruktansvärt fint, varenda andetag är en underbar handling.

Hur har jag kunnat se allting så negativt? Hur har jag kunnat vara en sån bitterkärring?
Och nej, jag är inte hög. Jag är inte ens full.
Jag är bara inte närvarande, jag är som uppe på molnen. Det är som om jag ser ner på hela världen, med en glorifierande kikare, uppe i mitt egna paradis.
Så säg mig, varför var jag bitter?