Så jävla dum.

"Nääfan, ja behöver ingen pajk, ja har mig själv å mina vänner!"
"Ja är stark ensam, kärlek å känslor är ändå bara sket."
"Fan va gay du är, sluta kalla mig söt."

Ehm.. när jag tänker efter lite.. hur fan kan jag hålla på sådär?
Tro fan jag är ensam och singel när det är sådana där saker jag häver ur mig när vi kommer in på ämnet känslor&kärlek. Fyfan vad jag hatar min stolthet ibland.
Varför kan jag inte bara erkänna för både mig själv och alla andra att jag inte alls vill vara ensam?
Att jag inte alls är lika stark ensam?
Och nej jag vet, jag är inte ensam, jag har mina vänner och familjen. I get it.
Men det är liksom två helt olika ensamheter.
Jag vill ju också ha någon som älskar mig. Någon som ser mig som något extra. Någon som helt randomly smsar och säger hur fin jag är. Någon som håller om mig alla dessa ensamma nätter. Någon som vill vara nära mig. Någon som är rädd att förlora mig. Någon som jag kan vara rädd för att förlora. Någon som jag kan få hålla om. Någon som jag kan få smsa till och vara gullig emot. Någon som jag kan se med lite extra glittrande ögon.
Men nej, istället spelar jag ett spel. Jag ljuger och säger att jag inte behöver någon.
Varför detta? Jag menar, jag är bara mänsklig, inte fasen skulle jag bli idiotförklarad om jag sa att jag också saknar kärlek och närhet?
Emellanåt förstår jag mig inte på mig själv.
Jag är för komplicerad för många av mina vänner, och jag är bannemig för komplicerad för mig själv också.
Men nu är det nog redan kört ändå.
Jag har varit för "macho" för länge nu. Jag tror att han gett upp tanken på oss, om han ens haft den tanken.
Själv göra - själv ha.

Jag måste lägga av nu. Jag måste börja visa känslor, på riktigt.