Fundilering.

Har funderat lite igen.
Denna gång om varför folk kallar mig pojkig.

Jag menar, jag ser ju onekligen ut som en tjej, smink och långt hår liksom. Jag har liksom en tjejkropp också (mja, kanske lite väl platta pattar, but still).
Jag tänder ju på killar och sådär. Som en normal tjej liksom.
Dock har jag även börjat se på mig själv från deras perspektiv, och jag förstår dom lite halvt.
Jag tänker nämligen inte som en tjej. Typ, jag prioriterar inte sminkspegeln, jag hatar kläd/smink/sko affärer, jag står inte i timmar och väljer kläder och jag exprimenterar inte med olika sminkningar/frisyrer.
Jag har heller aldrig varit ett fan av något pojkband/pojkartist (såsom Bäver eller One Direction), jag hatar färgen rosa och jag sitter hellre smutsig i ett garage.
Finns inget bättre för mig än när man sitter i en gammal Volvo och hääver, eller i en jänk och bara glider och hör den mullrande V8an.
Jag HATAR cider och tycker att öl smakar som en fantastisk regnbåge.
Jag använder otroooooligt sällan urringat och push-up är något av det värsta jag vet.
Klackskor är också hemskt. Samma sak gäller örhängen och andra smycken (förutom mina piercingar, det är mina älsklingar).
Jag målar aldrig naglarna och jag hänger hellre med pojkar än med flickor.
Smuts är kanonkul och jag älskar att ta i (såsom klippa gräs eller byta däck) och sådant där.
Jag snusar på heltid, gärna lössnus om det finns.

Men ändåååå, pojkig är väl att ta i? Många fler tjejer är ju som mig.
Speciellt i den här hålan jag bor i.
Så min fråga måste nog ändå hänga i, varför kallas pojkig!?