Vet ingenting längre.

Nu känner jag mig sådär harmonisk och filosofisk igen.
Klåpar väl ihop ett litet inlägg dårå.

De senaste som hänt i mitt liv är helknasigt. Vet varken ut eller in, fram eller bak, höger eller vänster.. allt är bara så förvirrande nu.
Jag mår så fruktansvärt dåligt, blir förbannad tio gånger om dagen över småsaker, tänder till så fort någon öppnar käften, tålamodet har blivit sämre.. ja, you name it.
Samtidigt mår jag så obeskrivligt bra. Allt som var så korrupt i skolan innan sommarlovet är nu som bortblåst och jag är lika omtyckt som jag var innan all skit, har hittat tillbaka till mina vänner och känner mig som en god människa. Jag har hittat en pojke som jag kärat ner mig i och han är helt freakin' underbar. Tänker inte på någon eller något annat än honom. Innan jag gör någonting alls, så tänker jag på honom och vad han skulle tycka om det. Han var här för ett par dagar sen, nattetid. Det vill säga att han fick se den riktiga Miranda, den allmänt cepe natthumoristiska Miranda. Vi hade även seriösa diskussioner, i flera timmar. Han är kanon. Vi ska gifta oss och bo på landet. Han och jag.
Men sen vet jag inte vad han känner och vad han vill. Jag vet heller inte vad jag vill. Jag kanske inte ens vill ha honom när allt kommer omkring? Jag kanske inte är beredd på att ingå någonting med pojken som aldrig riktigt klarat att hålla sig till en i taget? Är jag beredd på att ta risken att bli sårad och itusliten? Är jag beredd på allt som jag skulle få på köpet? Gällande hans vänner, levnadssätt och det där. Skulle jag ens vilja ha det? Eller är jag bara kär i kärleken?
Jag vet inte. Jag vet bara att han är omänskligt underbar och att mina fjärilar i magen alltid väljer att flyga när han är i min närhet eller i mitt synfält.

Jag mår bra, men alla tankar drar ner mig. Jag känner mig helt enkelt förvirrad och avskärmad från allt vad verkligheten heter och är. Det kanske är därför jag inget tålamod har kvar? Kanske är därför jag blir förbannad på allt, för att jag inte har tid att tänka på situationen, utan bara tänker på vad jag vill med den här pojken?
Jag hatar livet som tonåring. Iallafall alla känslor och hormoner som tonåren för med sig utan att man kan göra någonting åt det.
Inte heller vill jag berätta för honom, och hitta något sätt som passar oss båda. Oavsett om det slutat med ändrad relationsstatus eller bara fortsatt vänskap. Både han och jag har ju fastställt att kärlek är skit och förhållanden suger getdase, när man inte hittat någon som är rätt. Ändå vill både han och jag hitta den som passar oss. Tänk om det är vi som passar varandra? Men jag vågar inte berätta, för om han inte känner likadant så kan det bli spänd stämning, och förstöra en nyfunnen vänskap. Och även som vän kan han vara en av dom mest fantastiska människorna jag någonsin träffat.

Jag är förvirrad, känslosam, tankspridd och har tusen frågor.
Jag ger upp.
Hejdå.