KindOfHumans blogg

Livet är så otroligt fantastiskt nu. Jag dansar i vinden och låter regnet vattna min livslust. Hur kan jag någonsin ha föraktat detta underbara fenomen - livet? Hur har jag någonsin kunnat förneka att det är något vackert? Hur har jag någonsin kunnat missa det?
Det finns människor som verkligen inte förtjänar att sätta sina smutsiga fötter på planeten Tellus, sådana som inte förtjänar att leva med alla vackra skapelser. Dom pestar ner hela grejen med livet bara av att ens existera.
Men inte ens det kan irritera mig längre, åtminstone inte lika mycket.
Jag finner allting så fruktansvärt fint, varenda andetag är en underbar handling.

Hur har jag kunnat se allting så negativt? Hur har jag kunnat vara en sån bitterkärring?
Och nej, jag är inte hög. Jag är inte ens full.
Jag är bara inte närvarande, jag är som uppe på molnen. Det är som om jag ser ner på hela världen, med en glorifierande kikare, uppe i mitt egna paradis.
Så säg mig, varför var jag bitter?

Den där lyckan man får när ens känslor, för en gångs skull, är besvarade. När han nervöst, men ändå stabilt, berättar hur allt ligger till. Jag är lycklig. Men det känns lite för bra för att vara sant.
Kärlek är farligt. Vill jag ens detta?
Dessutom vore det bättre om han hållit käft om vad han känner, av tidigare erfarenheter så fuckar min hjärna ihop av det. Helvetesjävlafan.

Bör jag ens vara lycklig nu?

Ååherreminjävlajesus!
Vetlanda har gjort det igen, tagit SM guld!
Låg under med 46-44 mot Piraterna efter första delfinalen.
Men vi tog igen det och vann med 52-37 igår.
Vilket gav det totala resultatet 96-83 till EVS.
SUCK ON THAT, PIRATJÄVLAR!

Sånt jävla adrenalin har jag nog aldrig känt, skrek som en stucken jävla gris! Hade bannemig ont i halsen när jag vaknade i morse, hahah.
Och när vi tog 5-1 i ett av de sista heaten så stod den fruktansvärt fina pojken jämte mig, vi skrek och studsade ikapp, och när dom körde över mållinjen.. alltså.. JAAAAA!
Och nästa sista heatet tog vi en 4-2 och säkrade segern! HERRE MIN DJÄVUL!

ELIT VETLANDA SPEEDWAY GÖR DET IGEN!
SM GULD, SM GULD, SM GULD - SM GULD, SM GULD, SM GUULD - SM GULD, SM GULD, SM GULD - SM GUUUUUUUUUUUUUUUULD!

Stiftelsen kan vara något av det grymmaste jag hört.
Åherreminjesus, ojojoj, finner inga ord.

STOR, FET, BLÖT KYSS PÅ DOM.

Fest och bråk skulle jag vilja säga är synonymer.
Ja, iallafall till viss del.
Det är lite synd att folk inte bara kan ha en trevlig kväll och vara go'a mot varandra.

Jag och Lennhartm har varit kanonbra vänner i flera år. Jag känner honom väl.
Jag vet hur förbannad han kan bli, och vad han då är kapabel till att göra.
Men igår var första gången jag verkligen kände hur han skakade av ilska.
Jag fick slita och dra i honom för att få bort honom från allt.
Det var ärligt talat hemskt. Jag ville bara krama honom och säga att allt blir bra.
Men han var så arg, har aldrig sett honom så arg att han skakar innan.
Det blev dock ombytta roller sen.
På Lennhartms hals fanns det ett par röda märken, som sugmärken typ.
Men det var inga sugmärken, det var för att en annan individ tryckt (?) där.
Då flippade ju jag ur något så in i det heliga. Det är förhelvete farligt att dra till runt halsen eller trycka där. Det är så lätt att det går fel.
Så att någon gjort så mot Lennharm gjorde att det svartnade för mig.
Var ett par stycken som fick hålla i mig när jag frenetiskt försökte ta mig loss och ville rasta nävarna.
Helvetes kväll det där.
Men nu fick han iallafall bevisat för sig att jag verkligen bryr mig.
Aggressiv vit kvinna!

Men det var en kanon fest iallafall.

Jag är rädd för kärlek.

"Nääfan, ja behöver ingen pajk, ja har mig själv å mina vänner!"
"Ja är stark ensam, kärlek å känslor är ändå bara sket."
"Fan va gay du är, sluta kalla mig söt."

Ehm.. när jag tänker efter lite.. hur fan kan jag hålla på sådär?
Tro fan jag är ensam och singel när det är sådana där saker jag häver ur mig när vi kommer in på ämnet känslor&kärlek. Fyfan vad jag hatar min stolthet ibland.
Varför kan jag inte bara erkänna för både mig själv och alla andra att jag inte alls vill vara ensam?
Att jag inte alls är lika stark ensam?
Och nej jag vet, jag är inte ensam, jag har mina vänner och familjen. I get it.
Men det är liksom två helt olika ensamheter.
Jag vill ju också ha någon som älskar mig. Någon som ser mig som något extra. Någon som helt randomly smsar och säger hur fin jag är. Någon som håller om mig alla dessa ensamma nätter. Någon som vill vara nära mig. Någon som är rädd att förlora mig. Någon som jag kan vara rädd för att förlora. Någon som jag kan få hålla om. Någon som jag kan få smsa till och vara gullig emot. Någon som jag kan se med lite extra glittrande ögon.
Men nej, istället spelar jag ett spel. Jag ljuger och säger att jag inte behöver någon.
Varför detta? Jag menar, jag är bara mänsklig, inte fasen skulle jag bli idiotförklarad om jag sa att jag också saknar kärlek och närhet?
Emellanåt förstår jag mig inte på mig själv.
Jag är för komplicerad för många av mina vänner, och jag är bannemig för komplicerad för mig själv också.
Men nu är det nog redan kört ändå.
Jag har varit för "macho" för länge nu. Jag tror att han gett upp tanken på oss, om han ens haft den tanken.
Själv göra - själv ha.

Jag måste lägga av nu. Jag måste börja visa känslor, på riktigt.

Har funderat lite igen.
Denna gång om varför folk kallar mig pojkig.

Jag menar, jag ser ju onekligen ut som en tjej, smink och långt hår liksom. Jag har liksom en tjejkropp också (mja, kanske lite väl platta pattar, but still).
Jag tänder ju på killar och sådär. Som en normal tjej liksom.
Dock har jag även börjat se på mig själv från deras perspektiv, och jag förstår dom lite halvt.
Jag tänker nämligen inte som en tjej. Typ, jag prioriterar inte sminkspegeln, jag hatar kläd/smink/sko affärer, jag står inte i timmar och väljer kläder och jag exprimenterar inte med olika sminkningar/frisyrer.
Jag har heller aldrig varit ett fan av något pojkband/pojkartist (såsom Bäver eller One Direction), jag hatar färgen rosa och jag sitter hellre smutsig i ett garage.
Finns inget bättre för mig än när man sitter i en gammal Volvo och hääver, eller i en jänk och bara glider och hör den mullrande V8an.
Jag HATAR cider och tycker att öl smakar som en fantastisk regnbåge.
Jag använder otroooooligt sällan urringat och push-up är något av det värsta jag vet.
Klackskor är också hemskt. Samma sak gäller örhängen och andra smycken (förutom mina piercingar, det är mina älsklingar).
Jag målar aldrig naglarna och jag hänger hellre med pojkar än med flickor.
Smuts är kanonkul och jag älskar att ta i (såsom klippa gräs eller byta däck) och sådant där.
Jag snusar på heltid, gärna lössnus om det finns.

Men ändåååå, pojkig är väl att ta i? Många fler tjejer är ju som mig.
Speciellt i den här hålan jag bor i.
Så min fråga måste nog ändå hänga i, varför kallas pojkig!?

Nu känner jag mig sådär harmonisk och filosofisk igen.
Klåpar väl ihop ett litet inlägg dårå.

De senaste som hänt i mitt liv är helknasigt. Vet varken ut eller in, fram eller bak, höger eller vänster.. allt är bara så förvirrande nu.
Jag mår så fruktansvärt dåligt, blir förbannad tio gånger om dagen över småsaker, tänder till så fort någon öppnar käften, tålamodet har blivit sämre.. ja, you name it.
Samtidigt mår jag så obeskrivligt bra. Allt som var så korrupt i skolan innan sommarlovet är nu som bortblåst och jag är lika omtyckt som jag var innan all skit, har hittat tillbaka till mina vänner och känner mig som en god människa. Jag har hittat en pojke som jag kärat ner mig i och han är helt freakin' underbar. Tänker inte på någon eller något annat än honom. Innan jag gör någonting alls, så tänker jag på honom och vad han skulle tycka om det. Han var här för ett par dagar sen, nattetid. Det vill säga att han fick se den riktiga Miranda, den allmänt cepe natthumoristiska Miranda. Vi hade även seriösa diskussioner, i flera timmar. Han är kanon. Vi ska gifta oss och bo på landet. Han och jag.
Men sen vet jag inte vad han känner och vad han vill. Jag vet heller inte vad jag vill. Jag kanske inte ens vill ha honom när allt kommer omkring? Jag kanske inte är beredd på att ingå någonting med pojken som aldrig riktigt klarat att hålla sig till en i taget? Är jag beredd på att ta risken att bli sårad och itusliten? Är jag beredd på allt som jag skulle få på köpet? Gällande hans vänner, levnadssätt och det där. Skulle jag ens vilja ha det? Eller är jag bara kär i kärleken?
Jag vet inte. Jag vet bara att han är omänskligt underbar och att mina fjärilar i magen alltid väljer att flyga när han är i min närhet eller i mitt synfält.

Jag mår bra, men alla tankar drar ner mig. Jag känner mig helt enkelt förvirrad och avskärmad från allt vad verkligheten heter och är. Det kanske är därför jag inget tålamod har kvar? Kanske är därför jag blir förbannad på allt, för att jag inte har tid att tänka på situationen, utan bara tänker på vad jag vill med den här pojken?
Jag hatar livet som tonåring. Iallafall alla känslor och hormoner som tonåren för med sig utan att man kan göra någonting åt det.
Inte heller vill jag berätta för honom, och hitta något sätt som passar oss båda. Oavsett om det slutat med ändrad relationsstatus eller bara fortsatt vänskap. Både han och jag har ju fastställt att kärlek är skit och förhållanden suger getdase, när man inte hittat någon som är rätt. Ändå vill både han och jag hitta den som passar oss. Tänk om det är vi som passar varandra? Men jag vågar inte berätta, för om han inte känner likadant så kan det bli spänd stämning, och förstöra en nyfunnen vänskap. Och även som vän kan han vara en av dom mest fantastiska människorna jag någonsin träffat.

Jag är förvirrad, känslosam, tankspridd och har tusen frågor.
Jag ger upp.
Hejdå.

Inatt låg jag och funderade runt mitt liv och mina val.
Till gymnasiet valde jag ju Ekonomi/Juridik. (Nej, jag går inte fordon. Käft på er.)
Nu börjar jag tvåan, ett år går förbenat fort, och sen börjar jag trean.
Vart ska jag plugga vidare någonstans? Och vad ska jag plugga vidare till?
Har alltid valt mellan två jobb i mitt huvud.

* Advokat/åklagare - otroligt spännande och varierande jobb. Jag älskar ju att argumentera och jag älskar lagar och regler, vad som är rätt och fel liksom. Ett jobb som skulle passa mig som handen i handsken, verkligen!
* Kriminalare - ett polisjobb helt enkelt. Handlar ju om lagar och regler det med. Så ja, börja som "vanlig" polis och sen jobba sig upp till kriminalare. Det om något hade varit ett fränt jobb! Leta bevis, leta kopplingar och förhöra folk.. tänk er exempelvis en mordutredning, leta massa bevis där, försöka lista ut vad som hände osv. Det hade varit ascoolt.

Men jag vet inte. Jag skulle kunna bli vad som helst, för har jag gett mig fan på att lyckas med något, så gör jag det. Men då måste jag ha 100% engagemang och vilja.
Och det har jag inte nu, inte till något av jobben. Och tänk om jag ändrar mig och vill plugga till något helt annat? Vad skulle det vara isåfall? VAD VILL JAG BLI NÄR JAG BLIR STOR!?
Visst, långt kvar och så, men ju tidigare jag bestämmer mig, desto bättre..

/MVH förvirradchey95