Nooras blogg

Här har vi något som irriterar mig. Hela diagnosen är en idiotförklaring. Om man läser på hemsidan för stöd åt folk med autism, får man veta att den normala autisten har lägre än 70 i IQ. Hur kommer det sig att psykologer och läkare alltid hittar på nya namn för att kalla folk för idioter?
Jag har ganska nyligen fått diagnosen, och upplever mig inte vara den minsta mindre intelligent för det. Jag har ofta beskrivits som ett klokt barn, och jag tänker inte låta en diagnos ta ifrån mig det. Bara för att jag är en social idiot behöver det inte betyda att jag är en total idiot. Min diagnos berör för det mesta min empati. Jag förstår mig inte på rädsla, jag fattar inte skamkänslor och jag fattar heller inte grejen med hemligheter. Jag kan absolut hålla hemligheter, men varför ska man ha dem från början?
Jag blir irriterad därför att autismspektrumtillstånd är ett fack, en medicinsk stereotyp för att sköterskor ska veta vilken typ av idiot man behandlar. Jag är en normal jävla människa med kött coh blod och tankar som alla andra, jag är inte mindre mänsklig för att jag har ett unikt sätt att tänka.

Ännu ett ämne jag gått igenom tillsammans med ett antal andra men som ännu inte fastnat. Gothare. Är. Inte. Våldsamma.
Våld är väl en del av Goth som livsstil, det är kul att skämta om och folk råkar ut för det dagligen, men gothare skapar liksom inte våld därför att det återigen skadar resten av subkulturen att vissa individer bekräftar fördomarna om oss. Må så vara att jag tränar aikido, men aikido är heller inte till för att vara våldsamt.

Nu är jag här för att spräcka lite teorier och stereotypbubblor igen. Jag var inne och tittade på en konversation där troligtvis en förälder undrade om gothare var missfoster, och fortsättningen på den konversationen fick mig nästan att smälla huvudet i tangentbordet av besvikelse på mänskligheten *face palm*.
Någon trodde att gothare blir gothare för att de haft ett dåligt eller deprimerande tidigare liv, att bara för att Natanael i sexan dumpade mig och min Mamma slår mig börjar jag klä mig i svart och skära mig -.-
Jag måste erkänna att ja, jag har inte haft det lättaste livet, jag har blivit mobbad tio år i streck och jag har en hel del brustna kärlekshistorier, men jag blev definitivt inte gothare på grund av det. Självklart fick det väl mig att utforska de alternativa stilarna med, vilket började med emo eftersom jag tyckte det var snyggt.
Jag fortsatte pendla mellan emo och punk tills jag nosade upp ordet "goth" och googlade det. Jag tyckte det såg ballt ut och sen dess har jag bara vuxit in mig mer i subkulturen.
Poängen här är att dåliga erfarenheter (om de nu kan kallas dåliga) kan vara en ingångspunkt till subkulturer, men jag tror att det är relativt få som faktiskt blir alternativa på grund av det utan i såna fall för att man finner en gemenskap bland liknande aubkulturister.

Av olika skäl. Jag till exempel kände att goth skulle vara väldigt nära min identitet eftersom den inte kändes lika extrem som punk eller lika "mesig"/känslosam/tråkig som emo. Goth för mig är ju ett sätt att uttrycka sin identitet och jag kände och känner fortfarande att jag är gothare både till hjärta och själ.
För andra kan man bli gothare av en slump, men generellt sätt börjar man av olika anledningar gilla eller bli intresserad av något, låt oss säga anime, och sedan växer man in i kulturen från den punkten och kanske slutar upp som gothic lolita.
Man blir alltså generellt sätt inte gothare av deppression eller tvång.

En liten pojke springer ut till Kungsklyftan tidigt på morgonen för att leka riddare. Han smiter ut trots hans föräldrar förbjudit det, och hittar en naken kvinna när han i lugn och ro springer omkring där och låtsas som barn gör bäst. Under henne hittas två dödskallar och benrester.
För ungefär 20 år sedan försvann en tonårsmamma på vägen hem från en midsommarfest. Hon cyklade och plötsligt hände något och allt blev svart. Siv, som den unga fröken hette, var ett problematiskt barn som knullade med en tysk karl som fick ta över barnet som blev över när fröken försvann. Barnet och tysken visste man sedan inte mycket mer av, vilket Patrik Hedström försöker råda bot på. Han är en plikttrogen polis som under sin semester får reda ut den här härvan eftersom hans chef är lat och hans kollegor är antingen i ett annat land eller på något sätt otillräckliga för jobbet. Ernst till exempel försöker smita undan sitt jobb med konstanta fikaraster och Martin är för ung, förvirrad och oerfaren.
Handlingen utspelar sig mellan 1979 och 2003 i Fjällbacka, Tanumshede nära Göteborg.
Boken var lätt och rolig att läsa med en bra munfull humor, jag älskar till exempel Camillas sätt att beskriva graviditet. Hon beskriver det som mindre glamoröst än det skrivs om i alla möjliga handböcker och broschyrer.
Jag tyckte boken var bra eftersom tanten beskriver allting väldigt grundligt, hon hemlighåller det viktigaste på ett jäkligt snyggt sätt vilket gör en förbannat ivrig att få veta slutet.

AIDS är ju en hemsk sjukdom. Den har skördat många offer vilket det är många som sörjer. Vissa förklarar det med vetenskapliga fakta, andra med religion. Vissa tror att Gud skickade AIDS till Tellus för att utrota satanister, folk som dyrkar avbildningar, hedningar, wiccaner, vamyrer, missfoster, homosexuella, förlorare, knarkare och andra folkgrupper somliga kyrkor vänt vrede mot. Jag tycker för det mesta att teorin är tramsig. För det första, på vilket sätt är det kristet att hata dessa folkgrupper? Jag menar, brukar inte Jesus predika om att älska sin nästa som sig själv?
För det andra, varför sjukdomar finns kan jag inte och tänker jag inte förklara, men varför skapade Gud, ur min personliga religiösa synpunkt, dessa människor om de ändå inte skulle finnas här? Det är ungefär som vårt fiffiga lilla sätt att föda upp grisar till att dö.

På kvällen i går gick jag för att se min vän, idol och favoritartist Dick Lundberg på klubb Zero. Club Zero ligger i Nyköping så jag åkte dit med StoneHill som hämtade mig i Oxelösund och dessutom skjutsade tillbaka mig. Eftersom jag och StoneHill är mycket goda vänner så spelar han gratis taxichaufför åt mig, vilket är jävligt praktiskt vid sådana här tillfällen. Dels umgås vi och dessutom har vi kul, plus att han får sällskap eftersom han inte tycker om att köra själv. Jag vet inte varför, men han verkar obehaglig av det.
Först var det IRL (In Real Live) som skulle spela. De spelade lite alltifrån rock till fjortis-pop, eftersom de var osäkra på vad publiken skulle gilla. Jag pratade med sångerskan efter spelningen eftersom vi dansade ihop under en av deras låtar och hon blev förtjust i mig. Bandet hade incisterat på dans och allsång, och jag var den enda som lydde. Jag dansade som jag alltid gör utan att bry mig om vad resten av klubben tyckte. Jag viftade med armar, lekte med kroppen, hoppade och gjorde mig till, och lyckades till och med få mitt sällskap att vifta lite med höfter och hår. Dels tjatade jag som en femåring och sen drog jag bara med mig StoneHill till dansutrymmet. Han och Dick stod ju där och lekte med telefonerna som stela tonåringar! Jag vet inte varför, men uppenbarligen ville de inte dansa.
Efter IRL blev det musik-quiz. Värdinnan ställde alla möjliga underliga frågor och spelade alla möjliga sorters musik, allt från psalmliknande Walt Disney trams till en av Dicks låtar. Jag vet inte varför de gjorde så när alla kom dit för banden, verkar det som. Det var folk som kände artisterna och de flesta verkade vara Dicks fans också. Det pratades om att han spelar bra och sånt där, jag vet inte om de hört honom innan men det verkar så i alla fall eftersom det pratades både om och med honom under kvällen. Han spelade inte förrän vid tio tiden eftersom musik-quizet tog sin tid. Folk skulle upprepa frågor och gnälla på prat, eftersom de annars inte hörde.
När det väl var Dicks tur följde han för en gångs skull mitt råd och rockade taket av byggnaden. Han spelade och pratade och skiftade mellan svart och vit musik. Han började med ”Öarnas ֔, fortsatte med ”Allt du ville slå itu” och så vidare. Han sa att ”Eftersom ni gärna vill ha partylada sånger och vi artister vill komma med djupa och eftertänksamma låtar, så gör vi så här”. Han sa det på samma humoristiska vis som alltid. Han fick det att framstå som om det var jobbigt att lyssna på dem eftersom de har så melankoliska texter. Jag har lagt upp hans texter på TuneWiki, så det går att kolla där. Ta bara appen på Spotify så kan man sjunga med om man tycker det låter bra. Jag tycker i alla fall texterna och effekten av allt djud är bra, plus hur alla instrumenten spelas. Allting låter så rätt! Exakt rätt tidpunkter, exakt rätt känslor, allting smälter samman till rent underbar musik, alla anstränger sig så fint för att det ska låta bra. Trummisen smäller på trummorna för kung och fosterland, Dick sjunger så förbannat bra, basisten spelar på ett så roligt sätt, gitarristen spelar som en Gud och pianisten spelar lika ömsint som jag håller i små spindlar.
Vid sista låten sa Dick att ”Normalt sett dedikerar jag den här låten till mig själv, liksom att ’Hej! Jag är Dick och det här är jag!’ men nu dedikerar jag den till KIM för att hon hjälpt mig lägga upp mina texter på TuneWiki på Spotify!” Jag fick räcka upp handen och buga inför publiken, och vilket jävla jubel det var över mig!
De spelade låten ”Underbar” och vid gitarrsolot kom basisten ner och spelade medan jag dansade rygg i rygg med honom. Jag har aldrig dansat så lyckligt, jag kände mig som ett tomtebloss eller som ett femårigt barn med ADHD som man hällt 20 liter RedBull i. Jag hade det så kul och jag kramade ihjäl Dick efteråt. För en gångs skull på väldigt länge kändes min existens helt nödvändig!

Jag fick börja använda internet när jag var cirka 12. Min medboende släkting, som då var 10, började ungefär samtidigt. Vi fick inte använda varken youtube eller facebook, utan jag var mest inne och sökte information och använde GoSuperModel. Nu har jag varit med på internet ett tag och är huset it-expert, och dessutom, i och med att jag nu fått diagnosen autismspektrumtillsånd, har jag fått lära mig en del saker om hur man beter sig här. Nu när jag är äldre, är jag van vid att ha sett allt och ingenting från internet. Men nu, på mina rekommendationer, såg jag en video med en liten blond tjej som gjorde videon "Jag ska köpa godis".
När jag sedan kollade videon så ser ungen ut att vara max 9 bast, och hon får göra videor själv och lägga ut på youtube. Jag är inte känd för att lägga mig i andras angelägenheter, men är det verkligen ok? Inte nog med att hon kan få äckliga gubbar efter sig, det kan jag också få, men skillnaden är att jag är fult medveten om vad jag sätter på spel, vad jag riskerar och hur jag ska hantera det, är det samma sak med den här tjejen? Hon kan dessutom inte vara den enda, det finns säkert ett antal miljoner barn som gör på samma sätt.
Om man återgår till hur jag skulle hanterat saken, och grejen är den att jag kommer introducera mitt adoptivbarn till internet när hen är intresserad av det. Sedan får utvecklingen gå väldigt fritt, men för varje ny webbsida hen blir medlem av kommer jag vara noggrann med att själv kika på den, varna hen för eventuella risker och berätta var varningsknappar, anmälningar och hur allt sånt funkar fram tills hen förstår sig på området. Dessutom kommer jag bygga en relation med mitt barn som bygger direkt på att jag, som hens mor, kommer vara hens tryggaste informationskälla, vilket inte heller är säkert att den här tjejens föräldrar har gjort. Vad tycker ni själva? Min släkting fick en hemsk utveckling för att hon började med internet för tidigt, och hon kan inte heller vara den enda.

kommentera mig om ni vill ha URL, men medan jag väntade på att matten skulle börja titta jag på youtubeklipp. Bland mina rekommendationer hittade jag en video om Valerie Nånting, en rysk tjej som gjort alla möjliga plastikoperationer för att se ut som en levande Barbie-docka. Jag har sett en åtta-minuters-video på henne och blev seriöst illamående. Jag gillar inte hennes ansiktsuttryck, hon ser så jävla tom ut! Hon gör mig jävligt svartsjuk på hennes onaturligt smala midja och tajta mage. Hon sminkar sig som jag vet inte vad, har större bröst än Pamela Anderson och tror att hon kommer ifrån Venus.
Jag har ingen aning om vad jag ska tänka längre. Jag kan inte hata henne, jag tycker bara synd om henne. Jag har ingen aning om vad som fått henne tro och tycka så här och önskar att jag kunde få träffa henne. Jag vill lära känna henne, för hennes överopererade ansikte har ingen personlighet, och jag kan inte döma henne för hennes utseende. Hennes like, en levande Ken, har gjort 90 operationer för att se ut som han gör. Det är sjukt! Jag som mer eller mindre avskyr idealet om tvättbräda på killar, mådde jätte-illa av att titta på det här. Men Ken lät i alla fall vettig när han pratade. Jag förstod inte alls hans argument, men han verkar i alla fall inte leva i den drömvärld Barbie lever i.
Och inte nog med det. I samma video jag såg Ken såg jag en mamma med världens sjunde största bröst. Om ni talat om meloner förut visste ni nog inte att det finns en kvinna med äkta sådana. Hon har barn, och eftersom hennes kropp inte klarar av att bära dem har man opererat in en korsett i hennes bål för att hålla dem uppe! Och hennes nästa operation ska göra dem större!? Jag har ingen aning om vad jag ska säga som låter seriöst och vettigt om det här, men är jag ensam om att tycka att skönhetsideal har gått för långt?

Jag är finsktalande med finska föräldrar, varav en släkting från Finland gärna ger mig böcker på finska. Just nu på bussresor läser jag en bok om kroppen varav det ser ut på ett annat sätt än svenska böcker. Jag har kommit till kapitlet om huden där de berättar att olika djur har olika utseende av päls, hudfärg och så vidare, däremot poängterar de (istället för att förklara varför) att oavsett vad man har på sig är det insidan som räknas. Varför verkar så få tänka likadant?
Måste det finnas en orsak till att man bär svarta kläder? Räcker inte argumentet "jag gillar att se ut så"? Och om svaret är nej, varför då? Varför ska vi, homo sapiens (översatt; den kloka människan) döma varandra efter vad vi har på oss? Jag erkänner att vissa detaljer kring hur en person ser ut, till exempel att man föredrar att ha en spindelpiercing istället för en nosring, kan säga något om personen, till exempel att personen gillar detaljer, insekter/leddjur eller helt enkelt inte gillar ringar riktigt. Hur kommer det sig att vi, istället för att anta saker jag gav exempel om innan, istället dömer ut personen som äcklig (för att man själv inte gillar spindlar) eller är gothare (för att spindeln förmodligen är svart)?
Personligen tycker jag att sådana etiketter kan man få sätta på sig själv om man tycker det är ett fungerande verb för en själv. Jag tycker om att säga att jag är gothare eftersom jag finner stolthet i min subkultur och tycker min kläd- och musikstil är en bra reflektion på min personlighet och mina smaker. Men varför måste jag vara deppig eller tycka om dödsrock bara för det? Nu när vi ändå kommer till ämnet så kan jag säga att de första gothbanden inte egentligen var gothare. Deras anhängare klädde sig som de ville med influenser från banden varav media och managerna skapade namnet goth för att beskriva dem. Banden själva förnekade det namnet, det var först senare som band började påtala sig med namnet. Och vad innebär det? Jo, att det är betydligt "mer goth" att kalla de band man gillar för gothband eftersom man som gothare gillar dem, istället för att tvinga sig lyssna på Bauhaus utan att ens gilla dem.