Våld i skolan

När jag var liten trodde jag våld var lösningen. Jag slog folk, drog de i håret och sparkades när jag blev arg. Efter ett tag lärde jag mig hur ont det gjorde när de betedde sig likadant tillbaks. Jag drog mig tillbaka, läste och höll mig för mig själv. Jag ville inte vara med de andra och de ville inte vara med mig.
Senare när jag slutat slåss började de. De slogs när de kunde, när jag sagt något dumt och terroriserade mig när jag som minst behövde det. När jag berättade för lärarna tog de mig aldrig på allvar eller gjorde något åt det. Det var inte förrän slagsmålen började ske i klassrum som lärarna tog tag i det, en klasskamrat slog mig nästan med en skateboard och skateboarden hade kunnat hamna på en annan elev i de smala korridorer som utgjorde bänkarna. Klasskamraten placerades i parallellklass när vi bytte skola och alla andra år fick slagsmål och trakasserier fortsätta.
I högstadiet startade jag hälften av alla bråk och avslutade andra halvan. Å ena sidan stod jag upp för elever som behandlades sämre än mig å andra sidan slogs jag när jag fick nog. En gång tappade jag fullkomligt kontrollen och misshandlade en annan klasskamrat som kastat pappersbollar i klassrummet. Jag har gått i alla år så fylld av rädsla, ilska, sorg, depression, frustration och andra negativa känslor att vid det här laget var jag livsfarlig. Trots det fick jag inte hjälp förrän jag hamnade i slagsmål med en elev på en skolresa i första klass på gymnasiet vilket blev mitt sista slagsmål i skolsammanhang.