Socialdemokraterna bryr sig inte om mobboffren

Varje gång jag kom hem sa jag inget till Mamma. Hon skulle bli arg och hota med att komma till skolan med vår stora jämthund, Heija, som helt klart skulle bitit och blivit avlivad. När vi fick katt ville jag visa det för mina lärare, men de hade inte tid för mig. När jag drabbades av panikattacker och bönade och bad om en kanin att krama, klappa och vårda, i avsaknad av råttorna Blomman och Bubblan som skulle ersatts med en ny kull råttor, blev jag lovad en kattunge, senare. När jag städade skolans kaninbur kunde mina klasskamrater kommentera mitt arbete så mycket de ville. Jag hade aldrig råd med godis till skolan och jag delade med mig om jag råkade ha det, trots det var det aldrig någon som delade tillbaks. Mina skolkamrater har kastat skit efter mig under hela min skolgång och jag har ändå tagit mig tiden att prata gott om de framför lärarna eftersom ingen gjorde det för mig. När jag slutligen kritiserade en klasskamrat som hämnd, var det jag som fick skäll. Mina leksaker blev stulna, jag fick alltid de äckligaste snacksen. Alla andra fick vara som de ville utom jag. Mina kläder var aldrig dyra, mitt hjärta blev tomt till sist. Socialdemokraterna "kämpar för rättvisa" och har ändå sett över det här.