Hotties blogg

Nu har jag och min inre unge bestämt oss att vi inte ska leva ett skitliv mer. Jag ska fixa allt. I skolan ska jag stå på mig. Ute ska jag prata. Hemma ska jag softa. Och i övrigt ska jag vara jag.

Mina tårar faller aldrig, de rinner och lämnar efter sig svarta sminkfloder. Jag gråter över saker som händer, exempelvis när världen trycker på mig alltför mycket. Det var en vecka då min bästa smsvän dog, och sen på helgen gjorde min pojkvän slt med ett "jag har inga känslor för dig, det är slut" vilket alltså betyder att han ljög för mig, och på vägen ut från lokalen kom min före detta vän in och sa att hon och jag inte var vänner längre och sedan spred hon rykten om mig och stal min före detta pojkvän som gjorde slut just den här kvällen, schysst va? Detta orsakade multideppression hos mig, jag grät inte, pratade inte, levde inte... ja, det är vid såna här tillfällen jag verkligen gråter. Sen är det en underbar grej med mig som jag ägr oerhört stolt över: Mitt medlidande. Du kan gråta floder och jag torkar tårarna och löser problemet. All skit jag levt igenom har gjort mig till tena rama kuratorn. Många kan kanske säga att jag är omtänksam, men jag har hitintills inte fått tillbaka det. Jag är så mrdlidsam av mig för att jag vet vad det är att lida. Jag har alltid fått lida på något sätt! Och när jag ser andra lida så är det från början det fsktum att jag faktiskt bryr mig, och för det andra et att Gud ska belöna mig för det. Jag längtar och hoppas efter någon som kan ställa sig bredvid mig och göra såsom jag gör för de som lider gentemot mig: se att jag lider, trösta och hjälpa mig. Jag begär liksom ingen parad, bara vänlighet istället för fördomar! Jag menar, igår satt jag och storgrät över världen enda sjöjungfru som dog i sin sjukdom, för att jag inte kunde hjäloa till på något sätt, för att inte tala om min lycka när Marlie från Haiti fick ett nytt ansikte... men jag som tvingas genomlida alla möjliga själsliga krämpor, vad går jag tillbaka annat än ännu mer lidande?

JjJag har en väldogt elak lillasyster, ni förstår, jag blir inte bara mobbad i skolan. Hemma kan jag få pennor liksom armband liksom stolar liksom allt möjligt inkastat i mitt rum i syfte att hamna på mig ochskada mig. Min lillasyster hatar mig och jag kan inte räkna hur många gånger hon sagt och ibland försökt döda mig på alvar i raseri. Hemma får jag ofta höra dumma saker alltifrån orden "ahora" och "slampa" till färgglada små fraser som "jag är bäst, du är sämst, fatta att alla hatar dig och att ingen bryr sig om dig din tjocka slyna. Jag njuter av att du mår dåligt." Inte nog med detta! Hon arbetar aktivt för att jag ska få må ännu sämre! Genom alltifrån att skrva in slampa i min spegel til att förstöra mitt rum och ta en massa fula bilder på mig och sedan muttra om hur ful jag är så måste jag genomlida detta med ett "bråka inte" och fortsätta vara en ängel mot henne! Jag har gett henne saker, jag har kramat henne, jag har gett henne alla möjliga komplimanger och allt men hon behandlar mig fortfarande helt jävla mongo! Seriöst, jag hlar fått nog. När jag flyttar kommer jag fan heller tillbaka, jag orkar inte med ett fittsyskon som aldrig lär sig. Ska böi skitkul att se hur hn reagerar när hon möter på verkligheten då hon förmodligen inte kommer komma ihåg vem det var dom gavnhenne alla tips om hur man överlever världen. Och när man ändå kommer till det kan jag konstatera att det är konstigt hur många gånger jag löser någons situation helt och hålälet och ger en vägledning direjt efteråt utan ens ett takck. Tydligen tar man förgivet att jag fixar det eller också betyder det ingenråting att man har en sån fin vän som gör dådana saker för en...

Jag har en vän jagvhar mycket gemensamt med, men vi är ändå som dag och natt. Hon tar till knivar för att göra sig av med sin smärta, med flit alltså. Hon har beskrivit för mig hur ofta hon vill bara hänga sigbsjälv, samtidigt är jag det enda hon har. Jag lider också en del av dessa knivar, men de syns inte. I ryggen på min själ sitter det nämligen två stycken, med två namn på. Den första led jag av i ett år, den gör inte ont längre, för snubben som satt dit den träffar jag inte längre, så :-) han kan inte vira in den djupare. Men den andra är helt ny. Den är jättefin, precis som han, men jag förstår inte varför han satte dit den. Jag litade på honom... hur kunde han göra så mot mig? Till skillnad från min vän, tar jag inte til knivar för att få kontroll på det. jag tar till pennor, och skriver ner at jag har ont. Jag hoppas att de som sårat mig får se alla dikter och historier jag skrivit och alla bilder jag ritat liksom målat för att få grepp om allt jag gått igenom för dem, att de någon gång, någon dag vare sig jag fortfarande lever eller ej ska få se dem och att dem då ska förstå skillnaden mellan deras ansträngningar och mina, och att jag då ska få den ursäkt jag ännu sitter och väntar på. Jag förstår nämligen inte varför man sparkar på ett lejin som redan ligger och som legat så till och med längre än man kännt till lejonet i fråga. Någon utomstående som vill ge mig ett svar?

För en vecka sen var jag rädd. Jag var rädd för en mardröm. Jag var rädd att han skulle lämna mig med bekräftelser av allt som dem sagt till mig. Jag var livrädd. För exakt fem månader sen gick min största dröm i uppfyllelse. Världens bästa kille hittade mig. Han sa att han älskade mig, han brydde sig, tröstade mig, sa vem jag var, bekräftade mina hemliga tankar om mig och engagerade sig för att jag skulle få det bättre. I nästan fem månader. Och som ett straff eller något, gick min värsta mardröm i uppfyllelse. Jag låg igår i min säng, jag kunde inte sova för att mitt täcke, och mina båda kuddar var genomvåta. Han sista ord var ett "hejdå".

För en gångs skull lyckas jag slappna av med honom så gör han slut. Sjysst. T_T

Alltså, jag har precis läst "Cirkeln" av Mats Strandberg och en till jag inte minns namnet på, tyvärr. Och nu hörde jag just Lady GaGa med "Paparazzi", och kom att tänka på en bit i boken. Det handlar ju om en grupp på sju som är häxor, varav en kille var med, men innan dessa tjejer (och killen) hann träffa varann och fick veta att de är vad de är mördades den här pojken av en besatt lärare. (Förlåt ni som nu läser boken och kanske läser det här...) Den här läraren tvingade Elias som killen hette att ta livet av sig genom magi, alltså tvingade han honom att krossa en skoltoalettspegel, ta en skiva och skära av sig handleden! (Det läskiga med att läsa den här delen i boken var att jag hörde rösterna i hans huud på samma sätt en gång och jag ville verkligen göra likadant.) Sen senare, efter att de kvarvarande sex tjejerna träffats och vet allt, så skiter dem i det! Dem ända som tar det på allvar var alltså Rebecka, gruppens ledarinna, och Minoo, den smarta, och när Rebecka mördas av att ha blivit slängd från skolan tak, när Max, den besatta mördarläraren inte lyckats tvinga henne hoppa själv, blir Minoo som var Rebeckas vän jagad av journalister i skolan som tänker skriva om en "självmordspakt" och försöker få henne svara på korkade frå gor liksom "Vet du något om självmordspakten?", "Är du med i den?" Berätta om din vän som tog livet av sig!?". Fatta att man blir sur mitt i boken! Alltså, man går inte fram till de sörjande och ställer såna frågor! Och det får mig att tänka vidare på kändisar och folk som har det jobbigt som lätt dras in i sådana saker och ständigt jagas av korkskallar som ska lägga ut personliga saker! 0%emepati.se asså! Fan va sur jag blir... Jag ska ALDRIG läsa en skvallertidning eller aftonfuckinghelvetesläggautfolksmörkasteheligheterbladet! Helvete heller!

ag tycker ganska mycket om klassisk musik, det är faktiskt inte så dumt. En hel del är vldigt stämningsfullt och man kan lära sig mycket. Om man till exempel har spanska i skolan kan man komma och briljera med spanska ord från äldre tider, oh en hel del sånger är jättevackra! En av mina personliga favoriter är till exempel "I Don't Know Why" och då är det en man som sjunger o att han kärlek ska flytta iväg någnstans norrut, och önskar henne lycka till men han är ju själv ledsen över att inte få träffa henne mer! Och texterna på engelska brukar ha ganska enkla texter, för att inte tala om tonerna! Alltså, ok, texterna kan oftast en 7-årig engelsman sjunga, men tonerna går upp i himlen så sjukt höga som dem är! Jag förstår mig på att man på 1800-talet betalade för att se det, det var ju vackert, jag menar alla dessa instrument, de unga karlarna... Och musiken framför allt! Det är himmelskt, prova att lyssna på det någon gång! Det kan till och med vara kul att hitta bra musik till en klassfest inspirerad av 1800-tal...

Tänk om man fick sova i en säng av rosor. Vad ont det skulle göra! Ok, man skulle lukta jävligt gott efter första natten, men sen skulle rosorna ruttna och man skulle vakna upp skitig efteråt! Fett grouse, då förstår jag mig på om man vill ta en dusch på morgonen... Personligen sover jag i en underbar säng jag haft hela livet. Dden är underbart skön, men den är trasig efter att min expojkvän slängde sig i den och den braka sönder på ena sidan. Idiot, han hade sönder min brevhylla också! Och mitt hjärta, men det är mer eller mindre fungerande igen, efter att min nuvarande pojkvän skött det så väl! Jag är så lycklig över det, han liksom lagar alla sår som kommer fram, han syr ihop varje sår, tvättar varje skrapsår, plåstrar igen och kickar in smärtlindrande för att jag ska slippa lida. Han är verkligen bäst.

Jag har en kille sen fyra månader tillbaka och jag älskar honom högst över allt! Han betyder så mycket för mig och jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända utan honom. Han är underbar, snäll och perfekt på alla sätt som finns, även om han har svårt för att prata om känslor. Nu för någon natt sen låg jag och grät efter honom, det är tio mil oss emellan och jag ska träfa honom först nästa månad och fira halvår med min bästis på Gröna Lund. Men sen åker han iväg en månad på konfirmationsläger och jag får inte komma! Däremot får jagträffa honom över konfa fikat sen... Men jag vill ändå träffa honom för han är bäst! Å andra sidan behöver han lite egentid, jag är ganska på honom, har varit det lite av dålig självkänsla som jag försöker nöta bort eftersom svartsjukan jag drabbas av efter det går ut på honom. Jag vill ha ett helt liv med honom för att han är så rätt! Han är allt i jämförelse med alla andra jag varit ihop med, jag älskar honom nästan för mycket... Fast å andra sidan, kan man göra det? Aja, ville bara skriva av känslorna efter en hemsk, sömnlös natt med fysisk smärta av saknad, hur många såna nätter har jag inte haft efter honom?