Hotties blogg

Ok, nu behöver jag verkligen hjälp alla ni som läser detta. Jag måste välja en linje, men jag vet verkligen inte vart. Jag vill bli ihågkmmen för något, för något stort som jag gjorde. Jag vill inte bara vara en fjärt i universum som försvinner, jag vill vara en historia att berätta! Jag vill också samtidigt verkligen gå framåt, uppåt, jag vill alltid vara i farten, jag vill vara en person ingen kan stoppa från att komma framåt. Jag vill samtidigt att min personlighet ska framhävas, att jag ska vara viktig och behövd, och att det ska vara bra att jag är både galen, ilsken och hysterisk! Men vart hör det hemma? Var är det viktigt att vilja framåt, göra något bra och ha en person? Jag vill vara en viktig del av samhället och jag vill vara behövd. Men var ska jag vara då? Jag vill också röra mig mycket. Jag har lovat mig själv att aldrig bli tjock, då måste mitt jobb tvinga mig att gå! Jag har funderat på polis men klarar jag det då? Snälla, snälla, snälla hjälp mig. Kommentera, skriv till mig, vad som helst! Jag lovar att jag grät mig till sömns i går natt över det här valet och att dagarna bara går på det här hemska sättet skär en skåra i mig varje timma jag tänker på det! Snälla, snälla, hjälp!

Varför ska man slåss? Varför kan man inte älska varandra?

För 600 år sedan var det den fina tidsåldern. För 60 år sen var det den roliga. I dagens läge är det den statiska. Vi har elektriska stolar, bord, hissar, DJUR... Och det hela fortsätter. Vissa saker är bra att vi kom på, men andra saker tränger undan allt det bra som redan finns... *suck*
Det var bättre förr, synd att vi inte visste det då.

Jesus blev hängd på korset för att dö för mina synder. Men inte bara det! Han hängdes där för att gå igenom smärtan att växa sig stark, med tanke på hur han skulle hjälpa oss andra senare. Det hände mig också, inombords blev jag också hängd på ett kors. Jag kvävdes till döds under glåpord och smärta. Och det tog lång tid. Till slut stängdes mitt döda, gamla jag in sig i en grotta, och när mina vänner kom och brydde sig, var jag borta. Jag hade återuppstått från helvetet, men jag är fortfarande kvar hos er. Jag var tvungen att gå igenom smärtan för att bli så stark som jag är, för nu är jag här för att hjälpa de som behöver min hjälp. Och det behöver man lite mentala muskler...

Detta är ett meddelande till alla som är deprimerade, eller på annat sätt försvagade på grund av dålig självkänsla, men innerst inne vet hur goda själar ni är. De säger till er att ni bara är en i mängden, men era skratt är alldeles för älskade, särskilt när man inte får höra dem så ofta. Du känner mörkret styra över ljuset, dt är en illusion. Ditt liv är komplicerat, men du vet vad du ska göra, även om det inte känns så. Ljuset du ger finns inte i dig, inte just nu. Håll bara huvudet högt! Smärtan dör då någon gång, någon dag, någon dag. Bara försök! Du lever i mörkret där ingen kan se dina tårar, men håll ditt huvud högt, då trotsar du allt som tynger ner det igen. Smärtan finns där nere, höj dig över det. Högre och högre tills det inte når dig längre. Till slut har du grävt dig ur hålet jag också fastnade i, det tar en stund, men du lyckas! Kan jag kan också du, och jag står här redo att hjälpa till om så behövs. Kan du säga att jag har fel? Jag kan hålla ditt brustna hjärta för länge, medan du djupt inombords växer du dig stark. Se på ditt liv idag, kan du se dig själv som jag, när vinterkylan är borta?

Hade jag varit en serie skulle min themesong vara "Fucking Perfect" med P!nk. Jag har gått fel, men då har jag hittat nya vägar. Jag har gjort det en gång, kanske två gånger, men jag har alltid hittat tillbaka. Jag har fått gräva mig ut, varav jag numera har bra starka fingrar, jag har blött och min själ har brunnit, men nu repar sig såren snabbare och jag tål mer hetta. Jag har gjort felaktiga beslut, men det är okej. Alla som kände som jag är välkomna till mitt löjliga liv. Jag har blivit missbehandlad, men det har lärt mig vänlighet, jag har blivit felplacerad, jag har blivit missförstådd. Jag har blivit förväxlad, har alltid fått tänka om, men nu tänker jag rätt, jag har blivit underskattad, men jag har bevisat mig. Och titta! Jag är fortfarande kvar. Jag är söt, jag är bra på att lyssna när jag blir ombedd någonting, vilket många gillar. Jag är inte mindre värd än någon annan. Jag är inte ett ingenting, jag är någonting, annars hade jag inte funnits. Jag kan verka ganska elak när jag pratar om mig, men då mår jag inte bra. Jag har fel. Jag har ändrat på rösterna i mitt huvud, de gillar mig nu. Jag är och har det lite komplicerat, titta bara på hur jag handlat alla andra gånger! Men nu har allt blivit rätt. Jag har varit igenproppad av hat, och anledningen var ju naturlig. Det var ett så tröttsamt spel jag spelade, men jag har bytt spel. Jag har fått nog! Jag har gjort allt jag kan tänka mig för att jaga bort alla demoner som jag ser jagar mina vänner och folk runt mig, nu är det min tur att hjälpa alla dem jaga bort sina demoner, jag har ju gått igenom samma sak. När alla andra är rädda är det jag som sväljer den. Det enda jag borde dricka är en iskall öl, lika kall som jag brukade var, och besk. Jag försöker och försöker, men jag försöker för hårt. Det är slöseri med tid. Jag tar inte kritiken för den finns överallt, det finns de som inte gillar mina jeans och andra som inte förstår sig på mitt hår, men och? Vi förändrar oss hela tiden, du gör det också. Men varför gör du det? Varför gör jag det?

Hade jag varit en serie skulle min themesong vara "Fucking Perfect" med P!nk. Jag har gått fel, men då har jag hittat nya vägar. Jag har gjort det en gång, kanske två gånger, men jag har alltid hittat tillbaka. Jag har fått gräva mig ut, varav jag numera har bra starka fingrar, jag har blött och min själ har brunnit, men nu repar sig såren snabbare och jag tål mer hetta. Jag har gjort felaktiga beslut, men det är okej. Alla som kände som jag är välkomna till mitt löjliga liv. Jag har blivit missbehandlad, men det har lärt mig vänlighet, jag har blivit felplacerad, jag har blivit missförstådd. Jag har blivit förväxlad, har alltid fått tänka om, men nu tänker jag rätt, jag har blivit underskattad, men jag har bevisat mig. Och titta! Jag är fortfarande kvar. Jag är söt, jag är bra på att lyssna när jag blir ombedd någonting, vilket många gillar. Jag är inte mindre värd än någon annan. Jag är inte ett ingenting, jag är någonting, annars hade jag inte funnits. Jag kan verka ganska elak när jag pratar om mig, men då mår jag inte bra. Jag har fel. Jag har ändrat på rösterna i mitt huvud, de gillar mig nu. Jag är och har det lite komplicerat, titta bara på hur jag handlat alla andra gånger! Men nu har allt blivit rätt. Jag har varit igenproppad av hat, och anledningen var ju naturlig. Det var ett så tröttsamt spel jag spelade, men jag har bytt spel. Jag har fått nog! Jag har gjort allt jag kan tänka mig för att jaga bort alla demoner som jag ser jagar mina vänner och folk runt mig, nu är det min tur att hjälpa alla dem jaga bort sina demoner, jag har ju gått igenom samma sak. När alla andra är rädda är det jag som sväljer den. Det enda jag borde dricka är en iskall öl, lika kall som jag brukade var, och besk. Jag försöker och försöker, men jag försöker för hårt. Det är slöseri med tid. Jag tar inte kritiken för den finns överallt, det finns de som inte gillar mina jeans och andra som inte förstår sig på mitt hår, men och? Vi förändrar oss hela tiden, du gör det också. Men varför gör du det? Varför gör jag det?

Många tycker att staten ska bättra sig... Vad ska de bättra egentligen? De har säkert gjort fel någon gång men... Det göt väl alla? Kapitalet behövs, vad är det man klagar på egentligen?

Det är bara naturens lag. Att den perfekta kommer till mig, älskar mig mer än någon annan, säger snälla saker till mig tills jag tror på det. Egentligen är allt han bara en enorm lögn, men jag tror inte på det. När jag äntligen öppnar dörren, bara en liten smula, då slår han. Han kastar in en bomb av allt det smärtsamma han vet att jag inte tål. Låser igen dörren och rusar iväg med nyckeln. När den sprängs tror jag inte å det heller. Men när lappar av sanning börjar singla ner på mitt hjärtas golv fattar jag äntligen att det bara var ännu ett fel. Att jag är menad att älskas och lämnas om och om igen tills jag inte klarar mer. Men jag ger mig inte. Han som var så snäll, han kan väl inte hata mig så mycket? Jag blir hans vän, han ignorerar mig, för att sedan låta mig se hur länge jag klarar av det. När jag konfronterar tystnaden sårar han mig igen, och jag får till slut nog. Varav jag kastar sanningen i ansiktet på honom. Säger som det är. Att han hatar mig. Att allt bara var lögner... Varav idioten svarar med att försöka dunka i mig resten av alla lögner. Han är en underbar vän men... Jag vill inte minnas allt han en gång sa. Det mesta stämmer ändå inte.

När jag dör kommer jag begravas i en kista. Jag tänker stänga in mig så får vi se alla de som faktiskt tyckte om mig vallfärda till Oxelösund eller vart jag då bor och komma för att gråta med blommor och blad. De sista jag kommer säga är väl nåt i stil med dags att åka hem. Jag tänker leva till 90 år så kan mina ungar älska mig 80 år. De kommer sakna mina dumheter, hur jag gick till Extremez efter deras kläder. Hur jag dissade deras lärare när de blev mobbade. Hur jag stod med jordens coolaste skylt när de tog examen. När jag hade världens busigaste tal till dem när de gifte sig. Hur jag stal mitt barnbarn för att sticka till Gröna Lund direkt när det föddes för att lära känna det. Hur jag vann mitt rullstolsrally på Björntorp. Hur goda kakor jag bakade. Min söta katt jag lekte med. Gorillan jag pratade med på Kolmården... Allt möjligt kommer de minnas i och med att jag blev känd för mina fullkomplett galna ideer till Riksdagen. Medans andra pissar får resten gråta över min grav... I sig tror jag inte min kropp kommer bry sig....