Tears Don't Fall

Mina tårar faller aldrig, de rinner och lämnar efter sig svarta sminkfloder. Jag gråter över saker som händer, exempelvis när världen trycker på mig alltför mycket. Det var en vecka då min bästa smsvän dog, och sen på helgen gjorde min pojkvän slt med ett "jag har inga känslor för dig, det är slut" vilket alltså betyder att han ljög för mig, och på vägen ut från lokalen kom min före detta vän in och sa att hon och jag inte var vänner längre och sedan spred hon rykten om mig och stal min före detta pojkvän som gjorde slut just den här kvällen, schysst va? Detta orsakade multideppression hos mig, jag grät inte, pratade inte, levde inte... ja, det är vid såna här tillfällen jag verkligen gråter. Sen är det en underbar grej med mig som jag ägr oerhört stolt över: Mitt medlidande. Du kan gråta floder och jag torkar tårarna och löser problemet. All skit jag levt igenom har gjort mig till tena rama kuratorn. Många kan kanske säga att jag är omtänksam, men jag har hitintills inte fått tillbaka det. Jag är så mrdlidsam av mig för att jag vet vad det är att lida. Jag har alltid fått lida på något sätt! Och när jag ser andra lida så är det från början det fsktum att jag faktiskt bryr mig, och för det andra et att Gud ska belöna mig för det. Jag längtar och hoppas efter någon som kan ställa sig bredvid mig och göra såsom jag gör för de som lider gentemot mig: se att jag lider, trösta och hjälpa mig. Jag begär liksom ingen parad, bara vänlighet istället för fördomar! Jag menar, igår satt jag och storgrät över världen enda sjöjungfru som dog i sin sjukdom, för att jag inte kunde hjäloa till på något sätt, för att inte tala om min lycka när Marlie från Haiti fick ett nytt ansikte... men jag som tvingas genomlida alla möjliga själsliga krämpor, vad går jag tillbaka annat än ännu mer lidande?