Riktigt namn:
Noora Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Inte valt
Bor:
Inte valt
Politik:
Inte valt
Dricker:
Inte valt
Musikstil:
Inte valt
Klädstil:
Inte valt
Medlem sedan:
2013-09-10
Jag hoppas att jag en dag kan släcka en brand, att jag kan rädda någon annan. Jag hoppas jag en dag kan stå i vägen för en ungdom som beslutat sig för att skada en annan. Jag hoppas jag kan ringa polisen i tid. Jag hoppas jag en dag kan vålla till någon annans räddning. Jag hoppas jag kan få någon att känna sig trygg. Jag hoppas på att kunna börja träna aikido igen. Jag hoppas inte min pojkvän tar illa upp. Jag hoppas jag kan bära ett ärr som någon annan skulle fått bära annars. Jag hoppas jag kan besegra min depression. Jag hoppas jag kan bidra till världen och jag hoppas att mitt öde ligger i att hjälpa och försvara någon annan.
I Finland finns det en lag som tvingar befolkningen att ingripa om en annan person upptäcks i nöd. Det innebär att om en finne hittar en annan som fastnat i en björnfälla eller som blir misshandlad kan denna finne dömas om hän misslyckats att ingripa. I praktiken innebär det å ena sidan att somliga ingriper hellre än att dömas senare, men å andra sidan att somliga finnar går runt och är rädda. Alla finnar kan inte ingripa, varken direkt eller indirekt vad vi än tycker om det. Även om mobiltelefoner är vanliga är det inte alla som äger en och alla är inte starka nog eller lämpade att ingripa även om de är på plats. Det är av denna orsak vi i Sverige har räddningstjänst.
Sverige saknar en sådan här lag och jag inser att många kan tycka att en civilkuragelag kan göra samhället säkrare i och med att vi förhoppningsvis minskar alla dessa historier där människor stirrat medan andra farit illa. Men vad blir de verkliga konsekvenserna av en sådan lag?
Jag är sjundedels svensk. Jag bor i Sverige och jag har aldrig behövt fl mitt hem på grund av att någon hotat att slänga en bomb på det. Jag har aldrig sett ett ordentligt vapen i mitt liv och jag har dessutom aldrig hört ett skott på nära håll. Jag har aldrig sett en person dö, jag har bara depression i jämförelse med de av oss som har PTSD och jag beklagar också att människor dör utanför min makt.
Tillsammans med den makt jag däremot innehar, som myndig, svensk medborgare, ber jag er som har högre makt än mig att göra något åt Sveriges vapentillverkning. Sverige är ett av de bästa exempel på makten i icke-våld, makten i att prioritera försvarsmakten så lågt att den nästan slutat existera och makten av förhandlingar och demokrati. Om vi skulle rikta mer arbetskraft till vård och skola jämfört med vapentillverkning skulle vi till och med kunna bli ännu fredligare. Finns det inga vapen som tillverkas finns det inga effektiva sätt att massmörda heller, eller hur?
Varje år ser ungefär likadant ut för mig. När snön smälter i mars går jag surt runt och grinar över att det blir kroniskt varmare ju längre jag går. På sommaren försvinner jag in i mörkret, djupt in i mitt rum med kallt vatten för att stanna där tre månader och i slutet av augusti börjar jag långsamt söka mig tillbaka ut i ljuset. Stormarna, regnet, blåsten och den eventuella åskan söker sig till Södermanland och jag njuter mer och mer för varje löv som faller, varje gigantisk vattenpöl och för varje regndroppe som smattrar mot fönstret när jag mjukt kelar in mig I Herr Ek för att somna för natten. Men bäst av allt är snön. Det mjuka, svinkalla vita som täcker hela världen, som gör luften frisk att andas in och som oskyldigt täcker över allt som tidigare var dränkt i sol och lera. Nu är det december, klimatfrågorna hamrar in i mina Youtube-rekommendationer och snön saknas. Vart tog det vägen och hur får vi tillbaks det?
Många av oss tycker om att peka på saker och säga att dessa är fel, att somliga är onda utan större eftertanke egentligen. Människan är ett flockdjur, så beteendet att gå ihop i grupper och skratta som hyenor är inte främmande för oss. Titta bara på eleverna som beskrivs i Herr Kings novell "Carrie". De gick så långt att de slaktade två får, tömde dessa på blod och dumpade blodet rakt på skolans hackkyckling på hennes kväll som Askungen. Lyckligtvis har inget liknande någonsin hänt mig, men jag har icke desto mindre empati för de stackare som haft en liknande situation men inte kunnat bränna staden efter sig.
Att slåss är enkelt och att skada en annan person är nästan ännu enklare, men man behöver faktiskt inte vara ond för det. Även om det är mer eller mindre onaturligt att skada familjemedlemmar, vänner och andra artfränder gör vi det hela tiden. Senast jag gjorde det var bara för något år sedan när jag slog en kanna i huvudet på min lillasyster för att jag var rädd. Jag var rädd att mina sällskapsråttor skulle komma till skada, att min skoldator skulle paja eller att något annat hemskt skulle hända, klart att jag försvarar mig.
Med hjälp av denna reflektion kan vi komma överens om ett par saker. Börjar man begå våldsbrott och grova rån finns det misstänkligen en anledning till det. Några av oss är rädda att bli hemlösa, andra av oss är rädda att inte ha råd med vad vi behöver och somliga är helt enkelt rädda att inte kunna ge sina barn några julklappar, i ljuset av somliga misärer somliga av oss lever i kan andra gå över lik för att slippa. Att vifta med kniv för att få tag i lite extra cash är i det ljuset inte konstig egentligen. Tänker man över det måste jag säga att rökning i såna fall är ett billigt pris för att låta bli.
"Svinalängorna" är en roman som behandlar alkoholism och utanförskap. Boken handlar om Leena vars föräldrar är periodare (alkoholist som är nykter respektive full under perioder). På grund av deras finska bakgrund och missbruk av både alkohol och cigaretter hamnar hela familjen i utanförskap.
Boken handlar om Leenas barndom och sätt att hantera den växande situationen hemma. Om hur hon och hennes två väninnor rymmer till varandra i skydd från sina föräldrar. Medan Leenas föräldrar är periodare har hennes vän Riitta bara en pappa som är kort och gott alkoholist. Deras gemensamma vän Åse har en likadan mamma som lyder under sin pojkvän Sten som begär ordning och reda, perfektion ut i minsta hårstrå.
Leena är rättfärdig och målas upp som mycket oskyldig. Under romanens gång utvecklar hon mer och mer skinn på näsan. Hon velar mellan att älska och hata sina föräldrar som spelar både änglar och djävlar beroende på alkoholhalten i sitt blodomlopp. Karin, som längre fram talar om att Leenas föräldrar är periodare, är Åses storasyster. Hon är lång och vacker och har skapat sig ett fint liv med sin pojkvän Dick. Karin skäller konstant på Inga-Lill, Åses mamma, i hopp om att hon någon gång ska bättra sig för Åses skull. Under hela berättelsen tyckte jag mest synd om Leena, som inte kunde göra något åt situationen. Leena älskar sina föräldrar så länge de är nyktra och skildrar perioderna som vevor av Dr Jekyll & Mr Hyde. Under periodernas gång förvandlas de till samma mörka, miserabla, patetiska figurer för att sedan, efter veckor av apati och total ansvarslöshet städa upp allt och dra upp ridån för "den perfekta familjen med leenden på läpparna".
Handlingen utspelar sig i Sverige under 70-talet. Kvinnor har få möjligheter att försörja sig själva och männen har ett nästan fullständigt övertag på maktfrågor. Boken nämner många låtar från tiden och pratar nästan enbart om kända män. För Leenas pappa är finsk sport extremt viktigt för hans blåvita stolthet. Boken släpptes 2006 varav Ailis och Kimmos anledningar att flytta till Sverige aldrig framkom.
Boken skrivs med enkla, raka, ärliga meningar ur Leenas synpunkt. Boken börjar innan Leena börjat skolan, varav meningarna byggs i avancering allt eftersom. Leena får lära sig ord som orgasm och vittu tidigt varav boken skildras mycket ärligt. Den blandar även in finska vilket är ett roligt tillägg för oss som kan uttala dessa ord.
Boken berättas i episoder fram till Leenas tonår. Allt berättas utifrån Leenas känslor och tankar under alla bråk och mellan perioderna i minnen och händelser. Detta skapar breda nyanser på hennes upplevelser. Å ena sidan har hon lyckliga minnen av alla nyktra perioder då mamma Aili bakar bullar och pappa Kimmo stekar pannkakor till frukost, samtidigt som skammen och dramat hela tiden återuppstår.
Jag tror att syftet med boken är att höja medvetenheten i hur barn skildrar alkoholism hos sina föräldrar. Berättelsen skildras på ett isolerat sätt där vuxna inte lyssnar när Leena ber om hjälp. Boken påminner oss som lever idag om hur bra vi har det när kvinnor har det jämställt i den här graden och behandlar utsatthet från de osynligas sida för att få oss att känna medlidande för alla som inte har det lika bra som oss själva.
Jag skrattade inte en enda gång under bokens gång. Jag har vänner som suttit i nästan precis samma sits. Boken var bra, den skildrade känslor jag kunde känna igen mig i trots att jag aldrig upplevt skadlig alkoholism. Hela tiden äcklades jag av de vuxna eftersom missbruk i den här graden är i princip oförlåtligt. Jag äcklades speciellt av Åses och Leenas mammor. Min egen mamma har haft sin beskärda del av fattigdom, utsatthet, utanförskap med mera, men hon har hellre sparkat ut Pappa än att någonsin ta ut hopplösheten och ilskan över mig och mitt syskon. Hon har alltid sagt "jag överger inte mina barn" och jag blir spyfärdig av mammor som inte har samma inställning till sina egna barn. Enda mamman jag skulle förlåta något sånt för skulle vara fru Bieber.
Boken är absolut värd att läsa. Den var rent av fantastisk i sitt innehåll som är poetiskt. Skildringen är som att dissekera Leenas vardag och väcker djupa, pulserande känslor. Jag skulle lägga den i handen på vem som än missbrukar alkohol, dock är det en bok som bör läsas av så många som möjligt eftersom den väcker så starka impulser att hjälpa de som lider utan att kunna göra något åt det själva.
I huvudsak från SilverBullet i Nyköping. Butiken har öppet under vardagar och vissa lördagar. För att veta mer om butikens öppettider finns butiken ute på Facebook. Butiken ligger mellan Indiska och Åhlens i en gränd på samma gata som Caffe Latte ligger. SilverBullet har länge haft ekonomiska problem varav jag stöttat butiken genom att bli stamkund där. Jag handlar allt vad jag behöver därifrån, vilket inkluderar handskar, strumpbyxor, kjolar, accessoarer, smink, böcker och mer. Kvalitén är å min sida väldigt hög, dock har klänningar en benägenhet att sitta konstigt. Exempelvis har jag provat en del av deras blommiga klänningar som suttit väldigt fel med tanke på att min kropp knappast är modellbyggd. Kläderna går i och för sig att sy om.
Priserna varierar helt beroende på varan. Exempelvis kostar handskar i mindre storlek någonstans kring 100-lappen medan längre, mer dekorerade brukar kosta omkring 150 och uppåt.
"En författares dagbok" är Herr Dostojevskij publicerade dagbok från slutet av 1800-talet. Han skriver och kommenterar händelser och rörelser i Ryssland. Varför han skrev boken är faktiskt oklart för mig, däremot läste jag boken av praktiska skäl som jag återkommer till senare.
Fjodor Dostojevskij är en ortodoxt kristen författare som jobbade på lite tidningar. Han verkar mycket gnällig, men samtidigt inte fullt så trångsynt som resterande överreligiösa. Han använder ett förvirrande brett förråd av ord, och boken är mycket lätt att hitta sig vilse i. Risken ligger hela tiden i att man läser allt men fattar nada. Det är definitivt inte en bok jag rekommenderar åt någon stackare som har svårt att läsa. Jag upplever också en viss dumhet hos Dostojevskij. Dels kommenterar översättaren Hans Björkegren delar och uttryck i slutet av boken, där berättas om ett uttrycket "strutskij" som Dostojevskij definierar som en "tom, obetydlig, värdelös person/man", här verkar det inte som att han inte begåvades med vetskapen att det är den tomma skålen som kommer människan till nytta varför tomma skålar i regel inte är varken obetydliga eller värdelösa (det är liksom lite det som är tanken med att forma en tom skål, man ska kunna fylla den med något). En annan sak är att han aldrig anklagar kvinnor för något. Detta kan i sin tur sägas vara något positivt, men om jag får fortsätta kommentera så tycker jag det är lika dumt som det är orättvist. Må så vara att män har en större risk till att vara dumma, däremot ska man inte underskatta exakt hur "ondskefull" en kvinna kan vara. I varje berättelse jag läser är allt alltid mannens fel, vilket i sin tur säger att kvinnan är maktlös, okunnig och inkapabel till det mesta. Jag tycker det är väldigt felberäknat, WatchMojo.com har faktiskt gjort en video som heter "Top Ten most evil Women in History" där dessa kvinnor som nämns i regel inte är påhittade sagofigurer.
Dostojevskij skriver mycket om äktenskap, religion men framförallt om Ryssland. Han skriver även en del politik och litteratur. Han målar upp Ryssland som ett slags heligt Jerusalem, däremot beskriver han inte resterande länder på något negativt sätt för det. Han skriver ibland om Tyskland ibland om Sibirien men framförallt om Petersburg, Moskva och Ryssland i största allmänhet. Han skriver under 1870-talet.
Mitt omdöme av boken säger att den är intressant men relativt onödig att läsa. Den är mycket svår att förstå och Dostojevskij ger inte många nyttiga reflektioner. Jag läste boken av praktiska skäl eftersom Dick Lundberg och jag ska sätta upp Dostojevskij "Krotkaja" varav jag ville försöka ta mig in i Dostojevskij skalle för att få en klar analys av pjäsen.
Martha Leight är "för ful" för att giftas bort och på Moster Adelaide's råd har hon därför fått söka jobb som guvernant. Hon får en anställning i Mount Mellyn, en fin, förnäm gård som ägs av Connan TreMellyn. Mount Mellyn är mycket stort och mycket fint, liksom landskapet omkring som Fröken Leight beskådar tillsammans med en viss Peter Nansellock på tåget på vägen till hennes nya arbetsplats. Under resan berättar Herr Nansellock läskiga historier för Fröken Leigh om en viss "Alice". Tydligen finns det en "Alice" som hon ska akta sig för under sin vistelse på Mount Mellyn, varför nämner han inte.
Fröken Leigh är plikttrogen, förnuftig och eftertänksam. Hon behåller en nykter attityd genom hela boken som ser till att hon inte hamnar i alltför trassliga situationer. Hon anser att förnuft är den livsregel man skall följa och hoppar inte mellan oanständiga ytterligheter. Hon behandlar människor omkring henne som det anstår sig men också på ett konsekvent sätt som sätter kugghjulen i snurrning på resterande karaktärer. Hon tror inte på knytt och tomtar, men accepterar tankar på spöken och på Gud eftersom det är en sådan allmän uppfattning i närheten Mount Mellyn.
Handlingen utspelar sig på sent 1800-tal eller i början av 1900-talet i fredligare tider, i Cornwall. Människor är gammaldags, men det verkar inte vara krigstider i och med att majoriteten verkar obekymrade fram tills det handlar om skvaller eller försvinnanden.
Språket är gammaldags och ändå förståeligt. Den är inte skriven med ord som "gingo" utan det är bara allmänt trevligt att läsa. Den är lugn och skön, kanske lite långtråkig men mycket behaglig att läsa.
Jag tycker absolut om boken, den är mycket läsvärd och helt klart välgjord.
Eftersom jag finner det nödvändigt att skriva ut vad jag tänker och tycker om ämnet, jag tycker det är viktigt att ifrågasätta varför vi årligen upprepar ett särskilt beteende som eventuellt inte fyller något speciellt syfte längre?
Vi börjar med Nyår. Vad är det vi svenskar gör som är annorlunda från resterande nyårsfirande? Skjuta raketer? Vara lediga? De enda jag känner till som gör Nyår till något särskilt är Östra Asien som firar varje år med sin speciella zodiakcykel, svenskar kanske är inne på internet lite för mycket extra jämfört med andra länder eller super för mycket extra... Men är det något att behålla och fira? Jag skulle personligen tycka det vore mäkta mer intressant om vi också firade allas födelsedagar samtidigt med ett roligt djur, varför inte?
Sedan har vi det där med sportlov och fettisdagen. För det första, har jag inget emot sportlov, jag skulle känna mig ganska döende vid det här laget utan den, men fettisdagen? Enligt ovanstående källa kommer traditionen från att vi åt fet mat innan fastan, där jag återigen har två åsikter. Det ena är att vi äter fet mat jämt, varför ska vi äta världens äckligaste jättebulle för det? Jag gillar inte ens bullarna! Semlor är överdrivet stora, smakar inte gott å mitt tycke och bär på så onödigt äckligt och dåligt socker så jag känner mig illamående! För mycket bröd och grädde får mig och känna mig som en gräddbulle själv! -.- För det andra så förstår jag inte varför vi ska fasta, behöver vi i Sverige spara mat av någon outgrundlig anledning? Gör vi det för att skicka extra mat åt Afrika? Läsare som eventuellt läser detta, hjälp mig, jag fattar inte varför Farsan (Gud) skulle vilja att jag ska sluta äta en vecka när han redan gjorde mig hungrig och näringsberoende.
Nästa är Påsken, den dummaste jävla högtid jag varit med om! Min senaste kille som var kristen hade ett smärre problem på grund av mitt argument att "Påsk och Jul är för fan samma sak, skillnaden är att man på Julen får en kompensation i julklappar". För det första äter vi typ tre kilo godis var, SOM LAGRAS I VÅRA KROPPAR OCH SKAPAR ÖVERVIKT. För det andra, massakrerar vi fåglar, rövar bort både deras barn och kläder och förnedrar dem med att ställa ut dem också, jag undrar hur resten av Sverige skulle kännas om hönsen gjorde detta mot de själva... För det tredje, firar vi kristna Jesu Död och Uppståndelse, och det finns väl inget sämre sätt att fira det med genom att käka fågelbarn och världens absolut äckligaste mat? Jag svär att jag hatar påsken, om man ska fira döden kan man för det första äta ren kol (jävligt bra medel för magåkommor, jag HAR testat och det smakar inte så hemskt) och sen kan man fira Uppståndelsen som att det är något bra istället för att samla ihop hela tjocka släkten och snacka skit om grannarna över en jävla massa fisk? Om jag vore Jesus skulle jag tycka det vore schysst om folk firade mig med lite läsk och kanske GOD mat, men det KANSKE BARA gäller mig eftersom jag nio utav tio gånger är den enda som sitter inne med mina åsikter, nio utav tio gånger finns det ingen som håller med mig utan möjligtvis är det någon som snor mina argument för att låta smart. -.- Sen har vi de som firar för att fastan är slut med ATT STOPPA I SIG ÅRETS ÄCKLIGASTE MAT och här behöver jag återigen lite assistans med att förstå konceptet med att utföra en så korkad ritual VARJE ÅR av traditionella skäl. Det enda som jag möjligtvis gillar med påsken är att vi letar ägg vi kan måla som vi vill (jag kan lägga upp ett foto på mina påskägg senare för er som känner er intresserade) och att vi firar med kaniner, eftersom kaniner/harar är riktigt söta djur. Sen det där om påskkäringar kan vi också fira, det är kul att klä ut sig och jävlas med grannarna oavsett vilken tid på året som gäller. Bild kan komma upp även här! Fast sen är det en bra fråga varför KRISTNA firar det här...? Hjälp mig lite här!
Nu återgår jag till valborgsmässoafton. Hade vi bara fått bränna ner vad vi ville hade jag gillat högtiden, annars tycker jag det är mysigt att stå en hel natt ut i ända och stirra på en eld, istället för att slänga dit Bibeln...
Nu kommer vi till Första Maj. Första Maj är ganska bra, den kan vi låta var, men Kristi Himmelsfärds Dag. Ska vi inte fira när Jesus dyker upp igen (om han har det, jag har en egen sidoteori här) istället för att "fira" att han lämnade den här jävla sopvärlden? Sen har vi Pingsten, den värdelösaste högtid som finns. Ända sen jag lärde mig kolla kalendern har Pingsten varit ett stort jävla frågetecken på hela kalendern, vadå folk gifter sig under pingsten? Finns det inte jävligt många som gifter sig under andra månader och datum?
Sjätte juni kan vi gott behålla, alla nationer (inklusive Kurdistan) ska ha sin dag då de firar att de lever i en viss del av världen... Frågan är bara, vad har Sverige att fira med som är "svenskt"?
Sen har vi Kräftskiva, där JAG tycker att vi kan avskaffa spriten, men grön-märkta kräftor är alltid gott, så tuta och kör på kräftor!
När det kommer till Halloween är den för det första inte svensk, den är brittisk och ska behållas. Det här är enda tiden på året jag får vara Kim Palonen utan att jag får en jävla massa stirrande, under den här perioden är jag faktiskt relativt cool i och med att jag skrämmer iväg småbarn i vanliga fall likaså.
Alla Helgons Afton ska vi fira gott och väl, de döda ska också få sin dos av uppmärksamhet.
Sist men inte minst av SVENSKA KRISTNA HÖGTIDER har vi Julen. Här måste jag dedikera JULEN tre HÄRLIGA låtar som summerar ungefär vad jag tycker:
Den här låten talar om vad jag tycker om ungar som somnar till skrikande, bråkande, fulla föräldrar och till allt annat URKORKAT trams Julen av allt ställer till med!
Denna är till ALLA ER URMYSIGA GALEN-KRISTNA som tror er vara SÅ JÄVLA HELIGA när ni blandar traditioner och trams och dumheter som jag kan skriva en hel bok om hur både korkade och otroligt icke-relaterade dumheter ni ställer till med!
