Rånare var barn också en gång

Många av oss tycker om att peka på saker och säga att dessa är fel, att somliga är onda utan större eftertanke egentligen. Människan är ett flockdjur, så beteendet att gå ihop i grupper och skratta som hyenor är inte främmande för oss. Titta bara på eleverna som beskrivs i Herr Kings novell "Carrie". De gick så långt att de slaktade två får, tömde dessa på blod och dumpade blodet rakt på skolans hackkyckling på hennes kväll som Askungen. Lyckligtvis har inget liknande någonsin hänt mig, men jag har icke desto mindre empati för de stackare som haft en liknande situation men inte kunnat bränna staden efter sig.
Att slåss är enkelt och att skada en annan person är nästan ännu enklare, men man behöver faktiskt inte vara ond för det. Även om det är mer eller mindre onaturligt att skada familjemedlemmar, vänner och andra artfränder gör vi det hela tiden. Senast jag gjorde det var bara för något år sedan när jag slog en kanna i huvudet på min lillasyster för att jag var rädd. Jag var rädd att mina sällskapsråttor skulle komma till skada, att min skoldator skulle paja eller att något annat hemskt skulle hända, klart att jag försvarar mig.
Med hjälp av denna reflektion kan vi komma överens om ett par saker. Börjar man begå våldsbrott och grova rån finns det misstänkligen en anledning till det. Några av oss är rädda att bli hemlösa, andra av oss är rädda att inte ha råd med vad vi behöver och somliga är helt enkelt rädda att inte kunna ge sina barn några julklappar, i ljuset av somliga misärer somliga av oss lever i kan andra gå över lik för att slippa. Att vifta med kniv för att få tag i lite extra cash är i det ljuset inte konstig egentligen. Tänker man över det måste jag säga att rökning i såna fall är ett billigt pris för att låta bli.