Angel_Lovecrafts blogg

Då är jag iväg på firande av min mamma som fyller 50 :)

Blir att träffa hennes tre katter och två marsvin som jag hade en konstig dröm om en gång att jag kunde styra hemifrån från datorn för att kunna se hur alla har det ^^

Yeeez they are my minions :3

Får samt träffa syrran och hennes kille samt några andra som kommer över :)

Med heliumbalånger,heliumröster, mat, dryck, bakelser och tårta så ska de firas ^^

Ja min mor min kära mor.
Även om du valde flaskan för mig som liten så var du aldrig elak och vi har nästpå aldrig bråkat.
När du väl är (vilket du vart i många år nu) nykter så är du den bästa mor jag kunnat be om.
Jag älskar dig kära mamma.

De var igår när jag var med på discord med lite folk som jag som blev rätt tyst av mig.
En simpel ovana att vara i grupp...
Senaste gången jag var i grupp utanför familj/arbete var nog 8 år sen.
De tar ett litet tag och några omgångar så kommer en allt igång. Men början är meh

De var kul med bad puns osv så jag fick mig små skratt och leende vilket var kul ändå ^^


På annat håll så har jag börjat spela Darkwood vilket är rätt spooky för att vara top down.
Jag har blivigt lite mer av en spooks gamer.
Så får vääll testa the classics som Amnesia frampå ^^

När en har en känsla av livströtthet så går inte dagarna fort. Med mitt handikapp så ökar depprition för var dag.
Jag känner mig utsliten, för utsliten. Beroende på vilket arbete en gör så blir 8 tim jobbigt värre.
Men att begära 6 tim känns på nått vis vekt.
Inte konstigt med tanke på att samhället på nått vis är uppbyggt med att vekhet är skam.
Samt att när jag tog upp det sist så kändes de som om de inte lyssnade och tog de som vi får se om ett tag till hur du känner.
Men de sa det på ett sätt som lät som om de bara ville lägga undan frågan.
Kanske var jag som missuppfatta så får nämna det igen frampå.
Jag känner dock att jag snart går in i väggen... igen...

Sen finns ju en stark ensamhet med.
Fast nu under covid är de ju ännu svårare att finna nån att snacka med.
Vissa har den där ena personen de kan prata med (som ej är familj)
Fast en annan... nah
Familjen går ju an men en behöver någon utanför med.
Så jag försöker stimulera välmåendet med att skriva till folk som jag har via fb, insta, ec, helgon och snap.
Kanske inte går att hålla långa konversationer, men ibland så.
Som introvert är jag mer van vid meddelande (text) än tal.
Kanske inte är allas cup of tea.
Däremot att prata irl går såklart fast giller inte när de är för möe fölk.

Har fortfarande den där konstiga jobbiga känslan av att jag bara vill lämna allt. Packa en väska o dra. Leva på det vilda och fria.
Är jag stark nog att gå frammåt?
Vet ej

Det poppade upp den där tanken om förr.

Då de var en gång i tiden man kände att en ville ha barn en gång.
Dock denna känslan hade jag med min dåvarande partner. Detta efter att vi gjort slut, så har denna känsla försvunnigt.

Jag vet ej om någon skulle kunna låsa upp den känslan hos mig igen?
Då en behöver gå vidare i livet så hade en vart i behov av ett förhållande då jag som vissa av blogginläggen innan. Har svårt att sova om inte nån annan är i hemmet. Hade lika gärna kunnat vart en vän så somnar jag ^^
Samt att en är ju öppen för förhållande för tillfället.
Dock leder singelstatus till pervon som bara är ute efter sex -_-
En vill ju liksom met än de xD

Utifrån av att stå ut med pervon så har jag gameat en del Factorio denna dag. Skall samt kolla in Minecraft mod med basering på Factorio och se om de skulle kunna va nått ^^

Har semester i två veckor om en vecka vilket blir gött ^.^
Ha de bra med er :3

En försöker få sig in i en fuckbois hövve med den väldiga delen om att de 8de meddelanset en får är om en tycker om sex >.< serously snacka om någe annat xD det finns lite gött o blandat som en har som intressen. Men varför just sex hela tiden.
En blir bara så trött påt -_-

På annat håll ska jag spara cash denna månaden för att försöka få tag på ett vr headset ^.^ i detta fall en Valve Index kit från steam :3

Under tiden skall jag nog playa igenom Graveyard Keeper tror jag ^.^ vart nån uppdatering sedan jag körde sist.
Eller så kör en igenom Rimworld med en organ farm colony :3

Är ute efter nån typ winter survival crafting spel om någon har nått förslag ^.^

En vet inte va en skall skriva riktigt.

En lixom konstig känsla av den ensamhet en känner. På nå vis tomhet.
Då jag vart ensam majoriteten av mitt liv så är en van men aldrig gillat att vara utan värme, värmen från någon annan, på ett eller annat sätt.
Covid gör de ju lixom svårt att träffa fölk osv.
Så de blir en press.
Så en får fortsätta livet som en loner tills ens egen psyke knäcker en >.<

Känner samt lite mörkt för framöver vad gäller jobb då med synskada och läget som är, vem skulle anställa en och speciellt nu?

Utöver allt detta var jag hos morsan i helgen.
Då syrran fick lånat ps4 för ett tag sen så hade jag Call Of Cthulhu liggandes där som jag ej kört än. Me and Cthulu made sweet pachionate xenophilic love xD lolz and i looooved it <3
Har beställt The sinking City och får dra igenom det nån gång.

Ibland känns det som om jag hade behövt en ny start på allt. Lämna allt och alla som vart bakom. Köpa en båt o bara dra.

Vardagen är bara meh. Uttråkad as fuck.
En känner sig kneckt på nå vis.
Som om ens ork tagigt slut.

Blir knappt stimulerad av något vilket inte hjälper.
En stirrar väl mest upp i taket och väntar på att livet ska ta sin gång.

En har planterat en belladonna. Får se om de börjar gro.
En hallunisationstrip kanske hade vart nått.
La bella nightshade.

Knäppt att en skriver detta på en arbetsrast xD
Life is just uugh

Känslor är... Känslor är jobbiga på så många vis. 

Då en lagt märke till att mitt första ex har skaffat Facebook, vilket förvånar mig då hon vart ofta på nå vis anti social media. 
Nu varför är detta jobbigt? Nå vi alla har bra och dåliga sidor till oss, och vad gäller mig så lägger sig kärlek för starkt hos mig. 

Kan vara ett resultat av att ha en alkolist som förälder och en som jobbade hemifrån varav jag som liten hade lite trovärdighet var gällde kärleken från mina egna föräldrar. Är ej så längre men har en känsla att när jag blir given kärlek så blir det som en drog och detta har fastnat i min personlighet. 
Vilket kan göra att en vill få mer kärlek än ge. 
Är också något en försökt ändra med åren. 
Dessa känslor gör att jag knappt klarar av att se henne om jag så är i samma stad som hon bor i utan att fälla tårar av saknad. 
Vilket gör att jag bara vill därifrån och hålla mig borta därifrån, vilket är lättare sagt än gjort då ens arbetsförmedling ligger där, så en måste dit ibland.

Det är nog nästan cirka 8 år sedan hon hade känslor för mig och en annan... 
Hon var ärlig och berättade sina känslor. 
Varav jag efter en bit tankegång valde och säga... 
Gå till honom, ja så dessa ord med tårar i ögonen. 
Min tankegång var att då jag har ett synhandikapp så lär hon bli mycket lyckligare med honom... De är ju hennes lycka som jag bryr mig om. 
Absolut att ett handikapp ej är ett problem i sig, men kan ge en del restriktioner. 

Jag har en känsla av att hon vart inne på min profil, med lite vetskap om hur FB funkar vad gäller vem som hamnar först på ??vänner du kanske känner?? listan... så ligger hon först utan bild men med gemensamma vänner och allt som bör stämma. 

låt mig copy/paste från en sida som förklarar fenomenet 

1. vänner: 
Det är ingen slump vilka som kommer högst upp i din vänlista. Dessa är utvalda efter en algoritm som bland annat tar hänsyn till hur många gånger dessa personer har besökt din profilsida. 

2. Föreslagna vänner: 
Listan på föreslagna vänner tar hänsyn till en rad faktorer, till exempel gemensamma vänner. En annan faktor är om personen har interagerat med din profilsida. 

3. Sökfältet: 
Om du är nyfiken på om din crush har varit inne och snokat på din Facebook. Prova att skriva in första bokstaven på hens namn och om denne dyker upp som första alternativet, då har du fått vatten på din kvarn 

Hursomhelst först så trodde jag de var en slump men med upprepade omgångar som hon poppar upp först så verkar de sunt att antyda att hon vart inne på min profil, inget fel med de i sig hon får kolla om hon vill. 

Alla de jävla minnena bra som dåliga en har kvar och som plågat en dagligen dessa år, så är jag kluven i om jag hade velat träffa henne, inte på grund av henne men på grund av mig... hade jag klarat det, att bemöta henne. För mitt hjärta vill så mycket mer. 
Jag älskar henne fortfarande...

Nå då förra inlägget var lite negativt låt se vad mer en har i huvet.
Det börjar bli sent men jag är inte trött på nått vis. ärligt talat så hade ett redigt sex suttit rätt just nu xD a cosmic intercourse xD damn you lovecraft...
Eller bara ligga och snacka i en timme eller två om de väldiga ting som kommer till tanken.
allt från hur vårt universum fungerar till vad som existerar i våra mörkaste grottor och djupaste hav.
Vad för obeskrivliga, otänkbara, ofunna ting, djur, växter och annanvärldliga skapelser som kan finnas i vårt oändliga universum.
Som de där eldflugorna som fastnat i det där stora mörka där uppe :)

Eller hur händelsehorisonten av ett svart hål kan svälja ljus, varav ur vår nuvarande logik så bör den platsens dragningskraft dra åt sig saker o ting soppas snabbt att inte ens ljus kommer undan. Eller frågan om Vita hål där partiklar bara poppar in i existens.

Då nu tog Call Of Cthulhu slut, nu blir det The Dunwich Horror
Känner att jag behöver mer H.P.Lovecraft merch...

Jag skriver av mig här medans jag lyssnar på Call Of Cthulhu då de stimulerar. kanske kan de ge nån inspiration till vad för ord jag kommer välja att använda. Min tanke är bara att skriva för att... bara skriva.

Jag funder ofta på vad de är som håller mig nere då o då, och, kanske, så överanalyserar mig själv.
Utav mina år i detta liv så har jag, pga mitt handikapp fått en del hjälp med saker och ting, ofta förstoring av text på papper. Dock så har de ibland lett till att en del tror att jag behöver mer hjälp an vad jag egentligen behöver. Då ibland jag behövt säga nej om o om igen att jag ej behöver hjälp så har det ofta gjort mig jävligt irriterad.
Utifrån detta verkar jag blivit en person som dömer mig själv samt mitt värde i jämförelse med andra (speciellt de som fungerar mer) då för varje gång jag fått hjälp så känner en sig bara i vägen.

Att känna sig i vägen?
vart kommer denna känsla ifrån egentligen? Är det instinktsdrivet är det bara i ens huvud, vilket rent logiskt allt vi uppfattar är. Då fri vilja går att debattera så finns de en ändå en bit som kan peka på instinkt, kan det vara så att jag känner mig i vägen för flocken och dess överlevnad.
Likaså kan jag ej döma en som vill ge hjälp då de ligger nog även i dem att hjälpa flocken...
Dock ibland känns det som om andra skulle kunna ifrågasätta ens egen funktion till överlevnad.

Överlevnad.
Jag har märkt att jag är ute efter adrenalin. Dock de adrenalin där risk inkluderas. Såsom när en var liten och klättrade i träd. De drivande att klättra upp var inte klättrandet i sig utan känslan av rädsla då om jag gör nått fel så kan jag skada mig eller... mista livet.
Att ta sig så långt upp som en kan, genom knarriga grenar, ruttnande ibland. Sen efter en tagit sig upp komma ned igen och känna adrenalinet.
Adrenalinet av att jag fixade detta själv.

Allt detta har ibland gett en konstig dröm, en dröm om att hamna på en ö mitt ute på öppet hav.
Ingen mobil, ingen vetskap om vart jag är, ingen annan med mig. Det är jag, ön och bara vatten så långt ögat kan se.
Ett test där jag bara har mig själv att lita på. Skulle jag överleva, jag vet ej.

Det som gör mig glad annars är att mitt handikapp inte märks av andra på min vardag. Soppas lite är det i vägen, att de inte märks.
Men då de märks så verkar folk göra en tillvisso överdriven bedömning om hur jag är, vad jag kan och inte kan istället för att själva träffa mig, vara med mig och se hur jag är, vad jag kan och vad jag ej kan osv...