Är jag i vägen?

Jag skriver av mig här medans jag lyssnar på Call Of Cthulhu då de stimulerar. kanske kan de ge nån inspiration till vad för ord jag kommer välja att använda. Min tanke är bara att skriva för att... bara skriva.

Jag funder ofta på vad de är som håller mig nere då o då, och, kanske, så överanalyserar mig själv.
Utav mina år i detta liv så har jag, pga mitt handikapp fått en del hjälp med saker och ting, ofta förstoring av text på papper. Dock så har de ibland lett till att en del tror att jag behöver mer hjälp an vad jag egentligen behöver. Då ibland jag behövt säga nej om o om igen att jag ej behöver hjälp så har det ofta gjort mig jävligt irriterad.
Utifrån detta verkar jag blivit en person som dömer mig själv samt mitt värde i jämförelse med andra (speciellt de som fungerar mer) då för varje gång jag fått hjälp så känner en sig bara i vägen.

Att känna sig i vägen?
vart kommer denna känsla ifrån egentligen? Är det instinktsdrivet är det bara i ens huvud, vilket rent logiskt allt vi uppfattar är. Då fri vilja går att debattera så finns de en ändå en bit som kan peka på instinkt, kan det vara så att jag känner mig i vägen för flocken och dess överlevnad.
Likaså kan jag ej döma en som vill ge hjälp då de ligger nog även i dem att hjälpa flocken...
Dock ibland känns det som om andra skulle kunna ifrågasätta ens egen funktion till överlevnad.

Överlevnad.
Jag har märkt att jag är ute efter adrenalin. Dock de adrenalin där risk inkluderas. Såsom när en var liten och klättrade i träd. De drivande att klättra upp var inte klättrandet i sig utan känslan av rädsla då om jag gör nått fel så kan jag skada mig eller... mista livet.
Att ta sig så långt upp som en kan, genom knarriga grenar, ruttnande ibland. Sen efter en tagit sig upp komma ned igen och känna adrenalinet.
Adrenalinet av att jag fixade detta själv.

Allt detta har ibland gett en konstig dröm, en dröm om att hamna på en ö mitt ute på öppet hav.
Ingen mobil, ingen vetskap om vart jag är, ingen annan med mig. Det är jag, ön och bara vatten så långt ögat kan se.
Ett test där jag bara har mig själv att lita på. Skulle jag överleva, jag vet ej.

Det som gör mig glad annars är att mitt handikapp inte märks av andra på min vardag. Soppas lite är det i vägen, att de inte märks.
Men då de märks så verkar folk göra en tillvisso överdriven bedömning om hur jag är, vad jag kan och inte kan istället för att själva träffa mig, vara med mig och se hur jag är, vad jag kan och vad jag ej kan osv...