Trött

När en har en känsla av livströtthet så går inte dagarna fort. Med mitt handikapp så ökar depprition för var dag.
Jag känner mig utsliten, för utsliten. Beroende på vilket arbete en gör så blir 8 tim jobbigt värre.
Men att begära 6 tim känns på nått vis vekt.
Inte konstigt med tanke på att samhället på nått vis är uppbyggt med att vekhet är skam.
Samt att när jag tog upp det sist så kändes de som om de inte lyssnade och tog de som vi får se om ett tag till hur du känner.
Men de sa det på ett sätt som lät som om de bara ville lägga undan frågan.
Kanske var jag som missuppfatta så får nämna det igen frampå.
Jag känner dock att jag snart går in i väggen... igen...

Sen finns ju en stark ensamhet med.
Fast nu under covid är de ju ännu svårare att finna nån att snacka med.
Vissa har den där ena personen de kan prata med (som ej är familj)
Fast en annan... nah
Familjen går ju an men en behöver någon utanför med.
Så jag försöker stimulera välmåendet med att skriva till folk som jag har via fb, insta, ec, helgon och snap.
Kanske inte går att hålla långa konversationer, men ibland så.
Som introvert är jag mer van vid meddelande (text) än tal.
Kanske inte är allas cup of tea.
Däremot att prata irl går såklart fast giller inte när de är för möe fölk.

Har fortfarande den där konstiga jobbiga känslan av att jag bara vill lämna allt. Packa en väska o dra. Leva på det vilda och fria.
Är jag stark nog att gå frammåt?
Vet ej