Rehab

Fyfan vad detta suger. Jag saknar Zarah. Min älskade elgitarr. Att bara få hålla i henne hade erbjudit mig åtminstone så pass mycket lugn att jag hade kunnat sova om nätterna. Detta är bara ensamt och benen kryper utav bara helvete. Jag har svårt att visa mig sårbar, svårt att öppna upp mitt känsloliv. Jag känner att det är rubbat. Visst ... jag är en dysfunktionell människa med jävligt mycket i mitt bagage, så det är kanske inte så konstigt. Gråta kan jag inte göra längre. Den processen kan jag bara sköta genom att spela gura.

Läkaren har en sadistisk utstrålning och sitter och ler när jag snackar om mina trauman. För övrigt ser det ut som fjanten har Down Syndrom. Jag försökte bara förklara hur trasig jag var, inte bara brutna nack-kotor, brutna ben och över 60 stygn i kroppen ... Hur det pissade blod från huvudet och jag i desperation skrek på hjälp, försökte slita mig loss men var förlamad. Inte bara den fysiska smärtan som höll mig vaken skrikandes hela nätterna. Tills jag blev hes och halsen värkte. Näe, inte bara det. Utan hur trasig jag var på insidan. Självföraktet och misslyckandet som värkte ännu mer. Som cigarettfimpar på själens G-punkt.

När jag blev inskriven här var jag så sönderstucken att de inte ens kunde ta blodprov på mig. Jag erbjöd mig sköta nålen, men fick inte.
Jag är 22. Jag har hunnit med 8 vändor härinne på Avdelning E i Jönköping... Jag har hunnit med minst 15 vändor på psyket ... i Eksjö, Lindesberg, Karlskoga och Örebro. Jag har suttit på 9 olika behandlingshem. Jag har legat i koma. Jag har legat i respirator. Jag har överlevt det läkarna förnekat är möjligt. Jag har haft LVU, LVM och LPT.

Jag tänker mycket på min vän. Antagligen min bästa vän. Som gick bort. Jag vet bara att han dog för ett par dagar sedan. En fantastisk musiker som kunde förgyllt hela världen med sin geniala förmåga. Jag får inte tag på en jävel ... så jag drar slutsatsen att han kilade vidare i en överdos. Han var bara 3 år äldre än mig.

Farsan ringer ibland, men bara när han tagit tjack eller supit. Min bror har inte snackat med mig på 12 år.
Jag vill inte vara en skam för familjen.

Det är lätt att leka stor och ball när man lever ett farligt liv i förnekelse. Man lär sig hur man stänger av känslosystemet och låter allt ske på reptilhjärnans uppmaningar. Instinkter. Överlevnadsinstinkter. Fight or flight. Men en dag kommer för oss alla där det är dags att låta känslorna blomstra. Och just nu vet jag inte hur jag ska hantera det. Utan att bedöva mig med droger, kärlek, sex, sprit, överflödigt adrenalin, you name it!

Jag har en enda vän. Som jag kan lita på i alla väder. Det är min gitarr. Det är den viktigaste symbolen i mitt liv. ALLA mina prylar har rykt när jag snurrat runt. Jag har sålt allt. Till och med min själ. Men min gitarr har jag inte sålt.

Jag känner mig som en gnällspik. Men jag måste skriva. Det är allt jag kan göra just nu.
Klockan är 05:30 och jag har inte sovit något än. Jag väntar bara på mitt satans morgonkaffe.

Jag behöver någon. Men vem? Finns det ens någon ... som kan krama om mig och säga att det är OK. Förlåta mig för allt jag har gjort.
Jag längtar så. Men jag vet inte efter vad. Jag vet inte ens om det är efter en individ. Någon som kan ta hand om mig?

Kanske är det livet jag längtar efter? Jag vet inte vad livet är. Jag har inte varit fri från myndigheter sedan jag var 16 år.