Idag Är Idag Och Imorgon Är Imorgon

Idag är idag. Imorgon är imorgon. Jag kan inte förändra detta faktum.
Vi har under evigheter slavat på ett egenkonstruerat och universiellt tidssystem
som numera sitter så fastspikat i vår mänskliga natur att vi inte ens ifrågasätter dess ursprung.
Tid är inte universums verk. Tid är något våra förfäder skapade genom en fullt omedveten process.
Kombinationen av rörelser, minnen och abstrakt tänk bildade en kemisk slutprodukt - en illusion.
En illusion av att vår existens är framåtskridande och att det förflutna, våra så kallade minnen,
är en förbipasserad dimension som inte kan återupplivas. Denna illusion kallas tid.
Innan tid slank ner i vårat existentiella register fanns bara nuet.

... men idag är fortfarande idag. Och imorgon är fortfarande imorgon.
Upprepade gånger dunkar jag frenetiskt mitt överbelastade huvud i den iskalla stenväggen och ber att så många
hjärnceller som möjligt elimineras. Allt som förorsakar smärtan måste bort. Jag ligger
hjälplös och klen på det marmorfärgade golvet. Besegrad. Jag hyperventilerar och skakar okontrollerat. Jag
försöker andas men mina nedbrutna försök att få luft dör ut i en överlägsen maktlöshet.

Huvudet värker, bultar och blodet rinner som lava över mitt paralyserade och vettskrämda ansikte.
Jag njuter. Värken är så intensiv att jag inte längre känner det som plågar mig inombords.
Jag stänger mina ögon och fantiserar om morgondagen.

Imorgon är destinationen för sorgens avskede. Imorgon är jag stark.
Imorgon blomstrar min lycka som en bedårande solros som slingrar sig kärleksfullt kring horisonten.
Imorgon är jag fri. Fri som en extatisk fjäril som nyligen upptäckt den himmelska förmågan att flyga.
Att flyga iväg från kaoset, misären. Långt från verkligheten. Djupt in i en emotionell dvala
där stillsamhet och evig ro alltid ligger nära till hands, och där demonen ej har tillträde.

Idag är idag, och imorgon är imorgon. Snälla. Befria mig. Jag klarar det inte.