En Vilsen Poet

En vilsen poet, förlorad utan kompass i avgrunden av sitt själsliv.
En flummare, en filosof, en dagdrömmare.
En skugga fängslad av förtvivlan.

Patologiska labyrinter av inre kaos präglar mig med skepsis och berövar mig min heder.
Missledande portaler av tvivel och misär Slukar min ande och begraver mig i sorg.

Gud gav mig ett hjärta för att älska, men istället lärde jag mig att förakta.
Gud gav mig en själ för att hela, men istället lärde jag mig att såra.

Jag kom TILL dig, naken och trasig, med sönderskurna armar och en önskan om att dö.

Ditt erbjudande var oemotståndligt. Ditt löfte om befrielse från mina bördor lockade mig in i en kryptisk värld av prydligt dolda budskap.
Jag blottade mig fullständigt för dig ... du var trots allt det enda som gjorde livet värt att leva.
När du avslöjade punkten av min djupaste sårbarhet bytte du skepnad. Dina ritualer var sadistiska ... men jag var för ung för att veta.
Du förvandlade mig till en sargad demon, och lämnade mig i ett falskt och ruttet hopkok av lögner, svek och skuld.

En reptilhjärna, en plågad ande, och en hemsökt hjärna bestående av överanalyserad idioti och förhäxade personligheter som hysteriskt krigar om sin makt.
Ett destruktivt samspel som omvandlade mig till ett vedervärdigt och iskallt kräk utan en enda antydan på empati eller medkänsla.

Så i en dyster kakafoni av miljontals dova stämmor. Hur skall jag veta vilken röst som är min?

Och i en livlös dimension av tusentals gråtande varelser.
Hur skall jag veta vilken själ som är min?