slavetothecures blogg

Fyfan vad detta suger. Jag saknar Zarah. Min älskade elgitarr. Att bara få hålla i henne hade erbjudit mig åtminstone så pass mycket lugn att jag hade kunnat sova om nätterna. Detta är bara ensamt och benen kryper utav bara helvete. Jag har svårt att visa mig sårbar, svårt att öppna upp mitt känsloliv. Jag känner att det är rubbat. Visst ... jag är en dysfunktionell människa med jävligt mycket i mitt bagage, så det är kanske inte så konstigt. Gråta kan jag inte göra längre. Den processen kan jag bara sköta genom att spela gura.

Läkaren har en sadistisk utstrålning och sitter och ler när jag snackar om mina trauman. För övrigt ser det ut som fjanten har Down Syndrom. Jag försökte bara förklara hur trasig jag var, inte bara brutna nack-kotor, brutna ben och över 60 stygn i kroppen ... Hur det pissade blod från huvudet och jag i desperation skrek på hjälp, försökte slita mig loss men var förlamad. Inte bara den fysiska smärtan som höll mig vaken skrikandes hela nätterna. Tills jag blev hes och halsen värkte. Näe, inte bara det. Utan hur trasig jag var på insidan. Självföraktet och misslyckandet som värkte ännu mer. Som cigarettfimpar på själens G-punkt.

När jag blev inskriven här var jag så sönderstucken att de inte ens kunde ta blodprov på mig. Jag erbjöd mig sköta nålen, men fick inte.
Jag är 22. Jag har hunnit med 8 vändor härinne på Avdelning E i Jönköping... Jag har hunnit med minst 15 vändor på psyket ... i Eksjö, Lindesberg, Karlskoga och Örebro. Jag har suttit på 9 olika behandlingshem. Jag har legat i koma. Jag har legat i respirator. Jag har överlevt det läkarna förnekat är möjligt. Jag har haft LVU, LVM och LPT.

Jag tänker mycket på min vän. Antagligen min bästa vän. Som gick bort. Jag vet bara att han dog för ett par dagar sedan. En fantastisk musiker som kunde förgyllt hela världen med sin geniala förmåga. Jag får inte tag på en jävel ... så jag drar slutsatsen att han kilade vidare i en överdos. Han var bara 3 år äldre än mig.

Farsan ringer ibland, men bara när han tagit tjack eller supit. Min bror har inte snackat med mig på 12 år.
Jag vill inte vara en skam för familjen.

Det är lätt att leka stor och ball när man lever ett farligt liv i förnekelse. Man lär sig hur man stänger av känslosystemet och låter allt ske på reptilhjärnans uppmaningar. Instinkter. Överlevnadsinstinkter. Fight or flight. Men en dag kommer för oss alla där det är dags att låta känslorna blomstra. Och just nu vet jag inte hur jag ska hantera det. Utan att bedöva mig med droger, kärlek, sex, sprit, överflödigt adrenalin, you name it!

Jag har en enda vän. Som jag kan lita på i alla väder. Det är min gitarr. Det är den viktigaste symbolen i mitt liv. ALLA mina prylar har rykt när jag snurrat runt. Jag har sålt allt. Till och med min själ. Men min gitarr har jag inte sålt.

Jag känner mig som en gnällspik. Men jag måste skriva. Det är allt jag kan göra just nu.
Klockan är 05:30 och jag har inte sovit något än. Jag väntar bara på mitt satans morgonkaffe.

Jag behöver någon. Men vem? Finns det ens någon ... som kan krama om mig och säga att det är OK. Förlåta mig för allt jag har gjort.
Jag längtar så. Men jag vet inte efter vad. Jag vet inte ens om det är efter en individ. Någon som kan ta hand om mig?

Kanske är det livet jag längtar efter? Jag vet inte vad livet är. Jag har inte varit fri från myndigheter sedan jag var 16 år.

Klonazepam. 1 mg till. Längtar hem så in i helvete. Obeskrivligt. Jag är hospitaliserad. Frihet är något jag knappt minns vad det är.

Själen är du. Själen är ditt sanna och genuina jag. Själen är ditt innersta väsen... REN, oskuldsfull och orörd.
Själen är en punkt djupt i ditt undermedvetna som utgör vem just Du är.
En mikrokosmisk dimension där dina grundläggande värderingar är kroniskt strandsatta
och flödar i symfoni med dina drömmar, dina passioner och din fantasi. Ur själsliga aspekter är smärta ett icke-existerande fenomen.
Smärta finns inte i själen... Smärta finns i minnen, erfarenheter, intryck och upplevelser.
Själen symboliserar din renodlade identitet, inte vad du gjort, kommer att göra eller inte har gjort.

Den mänskliga evolutionen tyder starkt på en eskalerande brist på intuitiva mekanismer, vilket i sig ger upphov till ett inre kaos.
Ett inre kaos kan ofta framstå som fullkomligt ohanterligt och genom rädsla utvecklar vi våra personliga strategier för att stilla
denna känslomässiga tornado, och få pusta ut, om så bara för ett ögonblick.
Vi bedövar vår smärta förgäves i destruktiva åtgärder och i brinnande desperation. Genom fasader och lögner.
Genom sex och olycklig kärlek. Genom att pumpa venerna så fulla med heroin att vi ligger halvt livlösa på golvet i våra egna spyor.
Genom att skära sönder våra nakna tonårskroppar bara för att i självförakt betrakta blodet sippra ner över rakbladet
och bilda den välbekanta mörkröda pölen på golvet. Genom att skrika tills halsen värker och rösten tynar bort
i en dyster kakafoni av ångestladdade böner om nåd. Ingen såg, ingen hörde. Ingen kände det vi kände. Ingen hade så stark dödsönskan som vi.

Dina handlingar kan drivas av smärta och förefalla som iskalla och omoraliska. Dina vägval kan vara baserade på negativa intryck.
Din personlighet kan förändras till det värre. ¨

Det inre kaoset uppstår när själen är bortglömd och vissnar.
När våra intellekt är överladdade av INFORMATION. Media skapar distans till själen. Lögner och svek likaså.
Ideal gör oss osäkra och skapar illusionen av att vi inte räcker till. Misären var drivkraften i alla våra olycksbådande
handlingar och vår materia var instrumentet. Men innerst inne är du samma genuina individ som du alltid varit.

... för själen är existensens spegel

Glödande fraktaler som sträcker sig utöver horisonten och slingrar sig i spiraler genom sommarkvällens ljuva atmosfär.
Hypnotiska melodier som tränger sig in i hjärtat och laddar kroppen med en gigantisk våg av harmonisk stimulans.
Kristaller vars intensitet glimrar i ögonvrån likt BLIXTAR i en kolsvart himmel.
Stämningen är maximal och min själ brinner i passion.

Jag dansar med Moder Natur. Jag kysser stjärnorna och jag älskar med nuet.
Träden sjunger transcendentala vaggvisor och universum läser godnattsagor för mig.

Jag simmar genom erotiska strömmar av meditativa uppenbarelser.
Flödet tar mig djupare och djupare. Mina drömlika visioner glöder starkare och starkare för varje sekund som går.

Jag vill inte tillbaka. Låt det aldrig ta slut.
Lämna mig inte. Vår kärlek är tidlös. Förena oss och jag kommer vara dig förevigt trogen.

En vilsen poet, förlorad utan kompass i avgrunden av sitt själsliv.
En flummare, en filosof, en dagdrömmare.
En skugga fängslad av förtvivlan.

Patologiska labyrinter av inre kaos präglar mig med skepsis och berövar mig min heder.
Missledande portaler av tvivel och misär Slukar min ande och begraver mig i sorg.

Gud gav mig ett hjärta för att älska, men istället lärde jag mig att förakta.
Gud gav mig en själ för att hela, men istället lärde jag mig att såra.

Jag kom TILL dig, naken och trasig, med sönderskurna armar och en önskan om att dö.

Ditt erbjudande var oemotståndligt. Ditt löfte om befrielse från mina bördor lockade mig in i en kryptisk värld av prydligt dolda budskap.
Jag blottade mig fullständigt för dig ... du var trots allt det enda som gjorde livet värt att leva.
När du avslöjade punkten av min djupaste sårbarhet bytte du skepnad. Dina ritualer var sadistiska ... men jag var för ung för att veta.
Du förvandlade mig till en sargad demon, och lämnade mig i ett falskt och ruttet hopkok av lögner, svek och skuld.

En reptilhjärna, en plågad ande, och en hemsökt hjärna bestående av överanalyserad idioti och förhäxade personligheter som hysteriskt krigar om sin makt.
Ett destruktivt samspel som omvandlade mig till ett vedervärdigt och iskallt kräk utan en enda antydan på empati eller medkänsla.

Så i en dyster kakafoni av miljontals dova stämmor. Hur skall jag veta vilken röst som är min?

Och i en livlös dimension av tusentals gråtande varelser.
Hur skall jag veta vilken själ som är min?

SATAN vad jag önskar från djupet av mitt förtvivlade hjärta att jag bara kunde lyckas förmedla.
Att jag, genom någon form av universal kraft, kunde lyckas skapa en någorlunda begriplig spegling av vad som försiggår i mitt rubbade känsloliv.

Det verbala språket är i största allmänhet en fullkomligt värdelös uppfinning som saknar både kraft och känsla. Ett livlöst kommunikationsmedel.
Jag ger mig fan på att våra Historiska förfäder ansåg sig vara innovativa som super-raketer efter denna nyupptäckta inventionen
och förmodligen rent ut sagt onanerade till sin inbillade självelegans.

...men jordens organismer är inte konkreta. Vi är abstrakta och så betydligt mycket mer än bara död materia med intellekt och sexdrift.
Vissa av oss råkar dessvärre även vara OFFER för ett plågsamt överskott av känslor vars bieffekter resulterar i att vi, i våra vildaste
desperationsmoment, ibland utsätter oss själva och våra älskade för fara.

Så kan ett globalt men fjuttigt ordsystem skapat av en intelligensbefriad folkmassa erbjuda MINA medmänniskor en klarblick
över de smärtsamma mekanismer som ständigt cirkulerar i djupet av min själ utan en skymt av hämningar? Kan det få dem att förstå
hur många miljontals osynliga tårar som på daglig basis rinner som ett överstimulerat vattenfall från MINA kinder innan de faller,
forsar genom min miserabla aura och löser upp sig i livets flod för att sedan långsamt tyna bort i väntan på den nästkommande
emotionella intoxikationen?

Inte en chans i helvete att sofistikerade Svensson-fjollor eller ovetande lyxtuppar ens kan bilda sig en minimal uppfattning av den
smärta jag konstant krigar mot.

Jag minns Diamanterna så väl. Diamanterna som glimrande i min hand innan jag dränkte mitt meningslösa liv i ett moln av fasader
och likt en euforisk trans susade iväg till en meditativ plats i kraftig dissociation till MINA annars så överbelastade sinnen.

En underjordisk grotta dekorerad med sublima budskap av passion, kärlek och allt jag någonsin kunde drömma om.
Härinne kunde ingen hitta mig. Härinne kunde jag pusta ut för första gången i mitt liv och med belåtenhet lyssna till det betryggande ljudet
av mitt hjärta som inte längre bultade och bankade av outhärdlig ångest. Härinne kunde jag vara mig själv
- sjunga, dansa, skratta och skutta runt som en livfyllda pojke jag i grund och botten var menad att vara.
Härinne behövde jag inga rakblad att i diskretion brutalt skära sönder mitt bröst med. Härinne behövde jag inte bränna hål
på min bleka hud med cigarettfimpar. Härinne behövde jag inte hyperventilera skakande i en självförvållad blodpöl på golvet.
Härinne var jag fri. Fri från det som så länge plågat mig.

De säger att romantik är något magiskt och vackert som förgyller vår tillvaro med sagolika överraskningar.
Jag önskar att jag kunde hålla med, och förankra mig i att kärleken skulle vara något underbart, men jag kan inte.
Antagligen för att min kärlek blev berövad av det förflutnas separationsportaler och jag blev lämnad ensam och övergiven
i nostalgi, saknad och dysfori.

När jag precis hade börjat skolan och fortfarande hade drömmar, berättade jag för min far att jag en dag skulle bygga ett slott.
Alla i min familj skulle få varsitt rum och leva i evig förmögenhet.

Nu ligger jag kallsvettig i min sjukhussäng med sönderstuckna armar och en önskan om att dö.
Mina drömmar är borta med vinden och min själ har ruttnat bort. Det är först nu som jag inser hur mycket jag älskade dig,
och hur mycket jag hatade dig ... men är det egentligen någon skillnad? Om ljus föder mörker borde paradoxer vara synonyma.
Jag glömmer dig aldrig.

Hejdå.

Idag är idag. Imorgon är imorgon. Jag kan inte förändra detta faktum.
Vi har under evigheter slavat på ett egenkonstruerat och universiellt tidssystem
som numera sitter så fastspikat i vår mänskliga natur att vi inte ens ifrågasätter dess ursprung.
Tid är inte universums verk. Tid är något våra förfäder skapade genom en fullt omedveten process.
Kombinationen av rörelser, minnen och abstrakt tänk bildade en kemisk slutprodukt - en illusion.
En illusion av att vår existens är framåtskridande och att det förflutna, våra så kallade minnen,
är en förbipasserad dimension som inte kan återupplivas. Denna illusion kallas tid.
Innan tid slank ner i vårat existentiella register fanns bara nuet.

... men idag är fortfarande idag. Och imorgon är fortfarande imorgon.
Upprepade gånger dunkar jag frenetiskt mitt överbelastade huvud i den iskalla stenväggen och ber att så många
hjärnceller som möjligt elimineras. Allt som förorsakar smärtan måste bort. Jag ligger
hjälplös och klen på det marmorfärgade golvet. Besegrad. Jag hyperventilerar och skakar okontrollerat. Jag
försöker andas men mina nedbrutna försök att få luft dör ut i en överlägsen maktlöshet.

Huvudet värker, bultar och blodet rinner som lava över mitt paralyserade och vettskrämda ansikte.
Jag njuter. Värken är så intensiv att jag inte längre känner det som plågar mig inombords.
Jag stänger mina ögon och fantiserar om morgondagen.

Imorgon är destinationen för sorgens avskede. Imorgon är jag stark.
Imorgon blomstrar min lycka som en bedårande solros som slingrar sig kärleksfullt kring horisonten.
Imorgon är jag fri. Fri som en extatisk fjäril som nyligen upptäckt den himmelska förmågan att flyga.
Att flyga iväg från kaoset, misären. Långt från verkligheten. Djupt in i en emotionell dvala
där stillsamhet och evig ro alltid ligger nära till hands, och där demonen ej har tillträde.

Idag är idag, och imorgon är imorgon. Snälla. Befria mig. Jag klarar det inte.

Ber till Gud, trots den sadistiska och opålitliga fitta han är, att ni ska dö en lång och plågsam död, så fort det är möjligt.
MVH

Livnär vi oss på hoppet om att vår existens skulle innebära något mer än ett par särade ben?

Jag sitter och funderar på en lustig grej. Här på EC påstår hälften av alla tjejer att de är bisexuella... Ska det vara ballt på något sätt eller vad är det frågan om? Det verkar ha blivit en statusgrej att vara bi. Visserligen går många killar igång på Lesbian-sex, men liksom ... att hävda att man är bisexuell bara för att leva upp till någon annans erotiska fantasier är ju bara otroligt fånigt. Om en man däremot skulle göra samma sak hade det varit superäckligt. But why? Förstår mig inte på mänskligheten och kommer förmodligen aldrig göra det. Ytligheten sprider sig som ett virus genom världens befolkning. Önskar att någon kunde sätta stopp för det, men vi är redan förblindade.