Saknad av någon nära som har gått bort.
min farmor som betydda mer för mig än någon annna >:
aldrig kunnat ta in det helt, förlorat all julkänsla sedan dess eftersom julafton=farmor förr, och har alltid på mig ett av hennes halsband som jag ärvde. det var svårt när det hände, stirrade in i väggen i flera timmar, gråtit hade jag redan gjort tidigare då jag fick reda på att hon hade förts till sjukhus >:
det blir lättare med tiden och när man pratar om det, men försvinner aldrig helt
förlorade både mormor och gammelmorfar för några månader sedan.
vi som alla hade gått och väntat på att gammelmorfar skulle dö (han hade cancer i lungorna som spred sig via blodet etc).
sen så dog mormor bara sådär helt plötsligt. fast det var inte så konstigt, eftersom
hon var ganska dålig på att ta hand om sig själv. hon blandade värktabletter och alkohol så det
blev liksom nån slags överdos av nåt slag. strax därefter dog gammelmorfar.
jag tror nog att jag fortfarande inte har fattat att dom verkligen är borta, att dom aldrig mer kommer tillbaka.
det känns som att ingenting har hänt liksom. och ibland känns det som att det är något fel på mig, eftersom
jag inte kände/känner något. D:
har heller inte hört av morfar sen jag var 5, så han är så gott som död för mig. han vill inte ha något att göra med någon
i hans släkt. :c
En vän, eller ett ragg dog för snart 3 månader sedan, har inte ens i närheten börjat komma över hans död. Men nu kan jag i alla fall tänka på honom utan att gråta. Han och hans syster dog i en bilkrasch. Och jag, vad gjorde jag? Jag föll ihop och grät. Jag hade inte pratat med honom på närmare ett halvår för att jag inte vågat säga till honom hur mycket jag tyckte om honom.
Så där stod jag, utan honom, med mina känslor och mina tårar och kände mig så jävla sämst. Så värdelös. Om jag ringt honom, eller om jag sagt till honom att jag tyckte om honom, hade det varit annorlunda då? Hade han kanske inte åkt tidigare till jobbet den där dagen och krockat med bussen? Hade han kanske stannat hemma? Men nej, nu var det som det var. Och jag, jag var som jag tidigare varit. En fegis, jag vågar aldrig erkänna mina egna känslor förrän det är för sent. Jag är för rädd för att bli sårad av den jag tycker om. Så hellre låter jag det vara.
Jag känner verkligen att jag förstår mig på Carpe Diem nu. Men jag kommer fortfarande inte fånga dagen, för även fast jag förstår meningen bakom orden så kan jag inte släppa mig själv så enkelt. Jag glider vidare som tidigare, trasigare, men jag fortsätter på samma spår för att hålla mig själv säkert.
Även fast jag vill förändra mig själv så klarar jag inte av det. Jag vet att ju flera gånger försökt säga till en kille hur jag känner för honom, men då jag kommer fram till orden så är det som om att jag släpper dom igen. Jag kommer på något annat att säga och skrattar bort det.
Jag avskyr min svaghet.
Jag saknar J så mycket. Om jag kunde ändra något så skulle det vara mina ord. Jag skulle ha ringt till honom, bett honom träffa mig och fått dom där jävla orden sagda. Men icket.
Kommer alltid att ha ett tomt rum efter min bror. Finns inget i världen som kan hjälpa mot det.
Min farmor dog när jag var väldigt liten, men jag saknar henne ibland ändå.
Min mormor led av cancer. Läkarna sa att hon bara hade ett halvår på sig att överleva. Eftersom forskningen av cancer inte var så effektiv just då. Men jag minns att mormor ville så gärna till sin lägenhet i Spanien så mamma och hon åkte dit. Sen insjukna hon ganska rejält så min morbror och en av hans barn åkte ner till Spanien för att hämta hem henne. Direkt när hon kom hem till svenska sjukhusen så bodde jag hoss min styvpappa. Jag minns att min styvpappa ropade till mig att mamma var i telefon. Då hon berättade att mormor hade somnat in. Några timmar senare fick jag åka med min styvpappa och min två halvbröder till sjukhuset och fick se henne ligga där. Cancern hade verkligen förstört hela hennes kropp. Hon var alldeless blåslagen och alldeless undernärd, men hon såg fridfull ut. Begravningen skedde 3 dagar efter att jag gick på sommarlov, jag fick umgås mycket med mina släktningar eftersom mamma och pappa inte klarade av att ta hand om mig så på just begravningen tog min ingifta moster hand om mig.
Det som var mest fantastiskt med hennes död var att läkarna sa att hon hade max ½ år, hon överlevde i 3 år. Dagen hon gick bort på var exakt samma datum som min mammas farmor hade gått bort på 25 år tidigare.
När hon gick bort så hade jag svårt att få det stöd jag behövde eftersom alla var upptagna med sin egna sorg. Men jag sörjde ut tills det var helt tomt, men för mig räckte det för att kunna gå vidare.
Det enda som jag är orolig för är min morfar, han e jämt ensam och har lätt för att insjukna, men efter att han blev så pass dålig så valde min bror att flytta in hoss honom:)
Citat från x_bloodsoulXx
typ min kille tog sj mord för en månad sen.
Väldigt svårt att tro något sånt oseriöst skrivet
"Ehm typ alltså min bror dog igår ja bryr mig inte" ? eller vadå?
Citat från FMYHB
[i]Citat från x_bloodsoulXx
typ min kille tog sj mord för en månad sen.
Väldigt svårt att tro något sånt oseriöst skrivet
"Ehm typ alltså min bror dog igår ja bryr mig inte" ? eller vadå?
--------------------------------------------------------------------------[/i]
Håller med där, om hon/han verkligen var seriös så skulle man inte skriva det på det där sättet. Så okänsligt..
förlorat min bästa vän i självmord för ungefär ett år sen och de går inte att glömma ._.
Förlorat många nära anhöriga och det blir alltid en tomhet naturligtvis.
Bästa sättet att ta sig igenom det är att prata med sin familj och sina vänner och tillåta sig själv att vara ledsen.
Genom att sörja så bearbetar man det som hänt och man läker då snabbare.
Om man istället kör "stoneface" och försöker ignorera det så kommer det tillbaka senare och slår omkull dig ännu hårdare.
Det är aldrig lätt att förlora någon man älskar givetvis.
Min mormor och morfar.
Jag gick på morfars begravning och det var riktigt hemskt.
Jag klarade inte av att gå på mormors begravning också...
En vän till mig dog i en trafikolycka den 11 dec. Åkte moped och krockade med en bil. Vissa tror att det var med flit medans jag håller i min tro om att de va en olycka. Ha skulle aldrig ta sitt liv för de går emot alla de principer han hade!
Han va min bästa vän, som en bror och jag älskade honom. Han va den som alltid fanns där och alltid tog hand om mig.
Hans begravning var den jobbigaste jag någonsin varit på. Tror aldrig jag fällt så många tårar som den dagen.
*
Detta kommer låta lite skumt men jag bearbetade på sätt och vis min kompis död, dock var han inte död. Men jag trodde det. Det var tuffa tider, jag grät varje dag i flera månader men till sist förstod jag att jag var tvungen att ta tag i mig själv igen. Mitt motto blev lite "Du lever inte, jag måste". Sen dök han upp ungefär 8a månader senare efter sitt försvinnande och det var en väldigt konstig upplevelse.
^Vad hade hänt med honom under tiden han var borta?;o
Hmm maria ungdom tror jag, han var inlagd någonstans hur som.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet