Den nya officiella dikttråden.
Citat från molly
känner mig inte abstrakt nog för modernt diktande, usch.
hösten blir lång och kall, syster
men mossan dämpar ditt fall, syster
jag saknar värmen i din röst
och dina händer, varje höst
men när vintern kommer minns jag ingenting alls
vinden är tyst där du vilar, syster
och mönstret i barken visar vad du drömmer
i djup sömn när första snön faller
som en skorpa på såren
vi drar bort till våren
så alla sår blöder igen
och jag ska sova bredvid dig, syster
tusen små eldar ska visa mig vägen
jag ska smycka din grav
och jag ger mig av
när eldarna slocknar mellan träden
+1
Citat från molly
känner mig inte abstrakt nog för modernt diktande, usch. jag vill alltid rimma, litegrann iaf.
Nästan alla större, mer välkända moderna diktare rimmar rejält ;)
Dikten var bra på det stora hela, lite pretentiös men det är ok.
Tänker börja rimma om allt möjligt. Ge mig gärna ett ämne!
Dagens ämne: Den vidriga djävla vinterns ankomst.
Nu börjar jag frysa och skaka
och frosten knakar under min sula
vintern är tillbaka, den gråa, fula
och snökula på snökula
träffar min nacke
från nånstans däruppe i backen
och den lycklige skytten
får jubel av hejaklacken
och jag hytter flyktigt med näven
och den satans ungdjäveln
Jag fryser in i märgen
Det är vinter i Sverige.
Fyra timmars sömn inatt
Vrider och vänder mig
Fest i studentrum 101...
på en torsdag?!
Klockan skriker 01:32
med kalla digitalsiffror
Ett mindre berg av disk
Gömmer mig bakom persienner
Självständighet med
inslag av vemod
Underprestationens C
spottar mig i ansiktet
Tre timmars bussresa
Sover mig förbi min hållplats
Dregel på sätet och
en mekanisk röst:
"Älvdalens busstation"...
Snarare "Byhålans sopstation"
Två trasiga föräldrahem
Får skriva helgens matlista
Fattig student som
bjuds på oxfilé
Nostalgins tårar och snor
mot pappas skjorta
Tre timmars bussresa
Stirrar tomt på trädfärger
Mitt studentrum och
stolthet i betongen
Att vara sexton år är faktiskt
inte så jävla lätt
---
Döm inte för hårt, har precis tagit mig upp i en halvårslång skrivsvacka. Känns lite som att lära känna orden på nytt så... ah.
Stringburka: Hahah, it's funny 'cause it's true! Bor i 102 jag. :p
Roses are grey.
Violets are grey.
ROFL I'm a dog.
Jag försöker att le, låstas som ingenting.
Låta mitt leende leka över mina smala läppar, göra sitt jobb.
Smärtsamt hålla uppe min fasad, som är så tung att det värker i varenda bit av mig.
Jag försöker dra upp leendet till ögonen, så att ögonen kan gnistra, visa lite livsglädje.
Jag når sällan upp dit, det gör för ont.
Det är för tungt.
Jag kan inte säga hur tungt det är, för det är ingen fysisk vikt man kan mäta i kilogram, hektogram, pounds eller stones.
Det är en annan sorts tyngd, en tyngd som får det att smärta i kroppen, får axlarna att motvilligt slocka och huvudet att svagt böja neråt.
Huka sig för tyngden av denna fasad jag satt upp mot omvärlden.
Skratt är värre.
Det är som knivar i strupen på mig när jag tvingar fram ljudet;
ha-ha-ha-hi-hi-hö-hö-he-he-ho-ho.
Skär i min hals, skär på mina torra läppar, skär in i mitt medvetande.
Nu-skrattar-hon-känslan får hjärnan att gå på tomgång.
Att sluta fungera så att jag ska klara mig igenom det.
Hahaha...
Ajajaj...
like an unopened box of flowers
pain lays on the heart it covers
it wears the scars like a glove
cut by your knife called love
dwelling on my mistakes
your last push is all it takes
sitting on my frozen throne
dying from love, forever alone
Jag föddes en tidig morgon i mars,
den första mars,
och min faster har berättat hur hon hörde koltrasten sjunga utanför fönstret samma tid som jag kom ut och såg ljuset från lysrören på BB.
En koltrast med brandgul näbb, knappnålsögon och kolsvarta fjädrar, sittandes på en gren i ett snötäckt jasminträd.
"En flicka", sade tanten med hår som torrt gräs och med ögon, vassa som henne centimeterlånga naglar.
Naglarna skar in i kroppen på den nakna, lilla kroppen, ansiktet ihopskrynklat för att skrika.
Ynkliga, små ljud, tonas upp.
Blir till ett ihållande skrik.
"Aaaaah!"
skriker flickan.
"Uaaaah!"
Tanten rynkar på näsan, men tvingas ända dra på mungiporna, för flickans mammas leende är smittsamt.
Så rent, att man kan tro att hon inte ens vet att någon fäst ett leende på hennes nariga läppar.
"Kom lilla gumman", hyschar mamman.
Med svettdrypande panna,
där det mörkblonda håret klistrat sig fast, med blåa ögon,
blanka som havsytan
och hon tar emot sin dotter.
Håller henne fast i sin famn.
Kysser hennes panna,
dotterns skrynkliga lilla panna.
"Såja, såja", andas mamma mot min panna.
Flickan slutar att skrika, har huvudet mot sin mammas varma bröst.
Andas långsamt, lite rassligt, försiktigt. Nyfiket.
Öppnar ögonen, tittar tomt ut med blåa ögon.
Verkar inte se någonting,
men tittar.
Så sträcker sig tanten efter flickan,
med sina torra händer, med långa lackat röda naglar.
Mamma tvekar, stirrar på de hårda händerna,
sedan på sin dotter, med mjuk hud.
Tanten tar mig.
Håller sina kalla ciggaretthänder mot min ynkliga, hjälplösa kropp.
Jag ser på henne. Med min tomma blick.
Hon ser på mig. Med sina svarta ögon.
Ibland ser jag inte.
Jag stirrar,
men jag ser inte.
Jag hör inte.
Jag stänger ute världen,
jag försluter mig i en liten bubbla.
En bräcklig liten bubbla
som inte får rubbas.
Gör den det så spricker jag,
tvingas dra upp den tunga fasaden.
Le.
Skratta.
Prata.
Skämta.
Framför allt se.
Lilla flickan andas bara ren luft
Lilla flickan gråter bara tårar som är blå
Lilla flickan har en ljusslinga i sitt hår
Lilla flickan äter endast äpplen som är rosa
Lilla flickan sjunger aldrig
Lilla flickan dansar bara nätta steg
Lilla flickan orkar inte mycket mer
Lilla flickan vill förlåta
Lilla flickan har det alltid svårt
Lilla flickan är ensam
Lilla flickan är jag
Lilla flickan har en dröm
Hon vill bli fri...
finns det inga glada dikter?
(haha, alltså vadå spam! men aja... delar med miiig)
Jag kan inte påstå att jag tycker du är söt.
Fast lite gullig kanske,
med de där bruna lockarna i din panna.
Kanske lite söt,
med de där mandelformade,
koboltsblå ögonen.
Men annars?
Nej...
Du är till och med en aning ful.
Med din sneda mun,
dina enorma näsborrar
och utputande mage
som hänger över dina nyinköpta märkesjeans.
Varför då?
Varför vill jag så gärna kasta mina långa armar runt din nacke
och kyssa den där sneda munnen.
Varför vill jag viska i ditt öra,
att jag älskar dig.
Jag kan ju inte påstå att jag tycker du är söt-
fast lite gullig kanske.
Men annars rätt så ful.
Du står och drar med tejprullen.
Drar ut små bitar med tejp åt gången.
Klistrar dem på dina grova händer.
Fäster tejpbit efter tejpbit på handryggen.
De torkar och ramlar av.
Du vänder dig om, ser rakt in i mina ögon.
Med dina koboltsblå.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet