Man tappar lätt greppet i början av slutet.

Ett tag trodde jag att hon talade med någon som satt trettio centimeter till höger om mig. Men där fanns inga andra än vi i rummet. Jag yttrade inte ett ljud medan hon talade och när hon plötsligt vände blicken emot mig så trodde jag att jag skulle falla ner på golvet, men jag förblev blickstilla.
”Jag hade så dumma tankar.”
Det var så hon sa. ”Jag hade så dumma tankar.”
Det var inte bara hennes röst som sa det. Det var hennes ögon. Det var hennes händer som darrande skrev ner det över hela hennes uttryck. Det var hennes sönderblekta hår som var torrt och söndrigt av hårspray från kvällen innan. Det var kaffefläckarna på hennes tänder. De söndertuggade naglarna. De urtvättade kläderna. De billiga cigaretterna. Och det var jag. Jag sa det jag också, när min ögon tårades.
Hon hade så dumma tankar.
Så jag funderade sedan i min ensamhet hur det skulle vara om jag alltid var i denna ensamhet. Hur skulle det se ut om dessa ögon inte längre fanns. Om hennes darriga händer förblev stilla för evigt. Om hennes sönderblekta hår blev fullt av kaffefläckar. Om hennes tänder blev torra och söndriga av hårspray från kvällen innan och om hon inte kunde röka billiga naglar iklädd urtvättade cigaretter. Aldrig igen.
Nej. Fan.
Hon gav mig så dumma tankar.