I kanske världens vitaste rum, i världen grönaste och skönaste fåtölj, hade jag spenderat fyrtiofem av mina minuter. I 2700 sekunder hade jag suttit och känt hur min hjärna ångade bort och låtit kondens täcka mitt synfält. Jag lät ögonen vila på de blå partierna i den fula tavlan på väggen samtidigt som mina tankar seglade iväg i tomma funderingar om varför det låg ett paket näsdukar på det runda bordet intill mig. Var den frånskilda damen med dubbelnamn och två barn förkyld kanske? Gång på gång blev jag avbruten i mina tomma funderingar när jag skulle svara på damens frågor, som egentligen var konstateranden. När detta inträffade så greppade jag snabbt tag i den närmsta vettiga tanke och redogjorde snabbt för den innan jag åter sjönk tillbaka i mitt dimmiga inre. Detta utan att bry mig om ifall min tanke och hennes konstaterande hade något samband eller ej. Hon lutade sig tillbaka i sin gröna och sköna fåtölj och föreslog att jag skulle skriva ett brev till min familj där jag förklarade min situation för dem. För ibland kan det kännas enklare att skriva än att prata om saker, sa hon. Hennes förslag var dumt. Rent ut sagt fånigt och skrattretande. Jag bokade ingen ny tid hos Dubbelnamnet och skyndade ner för stentrapporna i den varma trappuppgången för att hinna med nästa buss.
När bussen med ett frustande ljud stannar vid hållplatsen kliver jag på och hälsar glatt åt chauffören. Men chauffören likt sin buss frustar och suckar bara innan färden går vidare. I den nästan fulla bussen sätter jag mig ganska långt fram för att slippa sitta så nära gänget som luktar vitlök och mobbade alla i högstadiet. Nerhasad på sätet med väskan på golvet och blicken riktad genom fönstret funderar jag på mötet jag just haft. Jag inser då plötsligt hur Dubbelnamnets näsdukar var menade för mig. Det slog mig att folk brukade gå dit och gråta inför en människa helt okänd för dem. Tanken på att det fanns så många människor som bar på sorg att någon annan kunde tjäna pengar på att observera dem gråta gjorde lite ont i mig. Kanske borde vitlöksgänget gå dit och gråta lite? De hade säkert behövt det.
En skugga faller snabbt över mina tankar innan en kort, lätt överviktig man sätter sig på sätet intill mig. Jag flyttar några centimeter närmare fönstret för att minska risken att nudda vid honom och hans gula vindjacka. Han pratar högt i sin telefon och berättar genom det stora skägget att han är upptagen i kväll då han skulle träffa någon polska som ville gifta sig med honom. Han fick väl se hur det blev med det, men att träffa henne hade han lovat att göra. Den gula vindjackan bestämde med personen i telefonen att de kunde träffas i morgon eftermiddag istället. Han avslutade samtalet och placerade den gammalmodiga Nokian i sin högra jackficka. Min blick vandrade då från hans ficka till min egna fingrar som jag hade knäppta i knät. Jag lösgjorde dem och la högerhanden över den vänstra istället. Jag var rädd att det skulle se ut som om jag satt och bad annars. Men å andra sidan så gjorde det väl ingenting om denna man trodde att jag var kristen. Framför en man som han, med för stor aptit och som aldrig upplevt kärlek, behöver jag inte verka klok och skryta om min avsaknad av tro. Jag knäppte mina händer igen.
När jag kliver av bussen så värmer solen mitt ansikte medan min tunga väska tynger ner min kropp. För varje steg jag tar blir jag mer övertygad om att kyrkbacken jag vandrar uppför är det helvete de talar om i bibeln. Min kropp försöker i desperata försök kyla ner mig genom att låta svetten rinna ner för ryggen på mig. Halvvägs upp för backen kan jag se Sofia Södergren på väg åt mitt håll. Fröken Schutzstaffel som hon kallats genom hela högstadiet. Detta efter att hennes kompisar kopierat upp foton på henne med hennes initialer, SS, skrivna med stora röda bokstäver på. Dessa foton hade de satt upp över hela skolan för att skämta med henne på hennes födelsedag. Fröken Schutzstaffel är en helt vanlig svensk. Hon är en lagom blond och lagom söt tjej i mellanklassen med Volvo, villa och vovve. Jag hatade henne samtidigt som jag inte brydde mig om henne alls. Jag hade aldrig pratat med henne, men visste ändå vem hon var. Hon ser på melodifestivalen varje år och tycker alltid att det vinnande bidraget är ganska bra. Hon har två bästa kompisar som också är hennes enda riktiga kompisar, men också de enda hon behöver. Hon går på fester där hon dricker cider som hon blir lagom full på. Hennes pappa ger henne pengar så fort hon behöver. Hon och hennes mamma brukar fika tillsammans en gång i veckan för att värna om deras goda relation. En relation som egentligen bara bygger på en kompakt tystnad och tolerans. Hon tror på god moral men har inte moral nog att engagera sig inom någonting. Hennes storebror sitter instängd på sitt rum hela dagarna då han inte orkade gå och söka jobb när han slutade gymnasiet. Hon har aldrig hört talas om Nietzche men har heller aldrig behövt filosofera över livet, så för det kommer ingen klandra henne. Jag hatar henne ganska mycket. Hej. Hej, hej. Hon ler och jag ler. Kanske hatar hon mig med, kanske inte. Troligtvis inte då man inte kan hata någon man inte känner. Jag är dödligt säker på att hon inte känner mig.
När jag har passerat kyrkan och gått mellan stora villor så kommer jag fram till min egen trädgård. Gräsmattan måste snart klippas tänker jag när jag korsar den och stegar fram till dörren för att låsa upp den. Jag knyter snabbt av mig mina tygskor och slänger jackan på golvet i ett hörn. Hade jag inte var så kissnödig så hade jag kanske hängt upp jackan ordentligt, men idag är fallet inte sådant och jag får skynda mig in till toaletten. När jag kissat så drar jag på mig byxorna utan att bry mig om att knäppa dem. Jag ser på mig själv i spegeln någon sekund innan jag lutar mig ner för att skvätta kallt vatten i ansiktet. Jag tar tvålen och försöker tvätta bort det men jag inser snart att den skeptiska rynkan och mitt ärrade bröst verkar ha fastnat för evigt i min spegelbild.
Hej. Hej, hej. Hon ler och jag ler. Kanske hatar hon mig med, kanske inte. Troligtvis inte då man inte kan hata någon man inte känner. Jag är dödligt säker på att hon inte känner mig. När jag passerat henne vänder jag mig om och ser svetten rinna ner för hennes rygg. Jag känner nog igen hennes typ. Hon är någon som är lite för skeptisk mot allting. Hon kan inte acceptera att någonting är bra. Hon är invecklad och tycker själv att hon är lite mer bildad. Hon tycker att hon själv är en god människa som agerar när hon tycker att något är dåligt. Hon bokar besök hos psykologer endast för att kunna underhålla sig med psykologens försök att förstå henne. För det finns ju ingen som förstår henne. Hon har nog inga närmare vänner utan endast några bekanta som hon träffar då och då för att diskutera filosofi tillsammans med. De talar som om de hade någon slags ensamrätt på det samtalsämnet. När jag passerar en bänk nedanför kyrkbacken så blir jag avbruten i min tankar.
Det sägs att människor utan tro möter sig själva i helvetet, Sofia. säger en gammal kvinna med knotiga fingrar till mig. Jag har aldrig sett henne förr.
Ursäkta? svarar jag och stannar upp. Kvinnan vänder bort huvudet från mig och sträcker ut handen mot en duva som sitter på asfalten framför bänken. Duvan tar brödbiten hon har i sin hand och flyger iväg. Kvinnan fortsätter att titta efter duvan och jag börjar gå igen. Det slår mig att jag aldrig sett en människa se så snäll ut som kvinnan på bänken.
När jag kommer hem så möter Nietzsche, familjens Labrador, mig i dörren. Han slickar mig på fingrarna när jag knyter av mig mina tygskor och jag håller nästan på att trilla omkull i hallen. När jag fått av mig skorna så ställer jag dem prydligt jämte de andra skorna i hallen och hänger sedan upp min jacka på en galge. Sedan går jag in på toaletten och kissar. När jag reser mig från toalettsitsen struntar jag i att knäppa byxorna och tar av mig min tröja och bh. Jag tar duschmunstycket och trycket mot ryggen när jag står framåtlutad i duschen. Det svala vattnet tvättar bort svetten innan den rinner ner i mitt hår. Jag virar in mig i en handduk och ställer mig upprätt för att sedan vända mig mot spegeln som hänger över handfatet. I spegeln möter jag hennes ansikte. Mitt ansikte. Vårt ansikte. Jag tar tvålen och försöker tvätta bort det men jag inser snart att den skeptiska rynkan och mitt ärrade bröst verkar ha fastnat för evigt i min spegelbild.
är sådan att jag har skrivit ett par noveller som jag är väldigt nöjd med. Jag önskar att jag kunde dela dem med er, men eftersom jag tävlar med dem så får jag inte publicera någonting förrän tävlingen är avslutad i november. Funderade på om jag hade något annat i textväg att dela med mig av, men kom fram till att jag inte har det. Har bara en hel massa noveller som jag börjat på och om jag någon gång får lust att avsluta dem så vill jag kunna tävla med dem. Jag hoppas att jag snart kan börja knappra fram någonting som jag verkligen bara vill dela med er.
Annars om dagarna så lagar jag vegomat, bakar eller städar köket.
Blev precis aktiv på distriktsnivå inom unf igen med. Känns bra.
Hej.
Jag har inte bloggat på ett tag nu och jag vet inte om ni bryr er, men. Det har sina orsaker.
Jag hänger till exempel aldrig på emocore längre.
Jag har äckligt mycket plugg.
Dessutom tänkte jag lägga lite tid på skrivandet och försöka få ihop något bra, vinna lite pengar för det och sen tågluffa med min pojkvän.
Jag kanske slänger upp något litet på den riktiga bloggen istället ett tag framöver.
Vi får se, mina vänner!
I kanske världens vitaste rum i världens skönaste och grönaste fåtölj ångade min hjärna bort och kondensen låg tät på mitt synfält. Men jag gjorde mitt bästa för att svara på frågan som var ett konstaterande.
Jag greppade tag i närmaste tanke och redogjorde för den och fortsatte sedan att nervöst pilla på metallen i min mun med min röda tunga. Den gröna fåtöljen och näsdukarna på bordet, varför skulle de göra någonting lättare?
Kanske att du kan skriva ett brev om din söndertrasade livssituation till någon som delar ditt tak? Jo, varsågod man gör ju sitt bästa för att hjälpa. Nej tack, ingen ny tid och sedan sprang jag ner för tre trappor och hann med nästa buss. På bussen satt jag bredvid en man med skägg och gul jacka. Han berättade för sin telefon att nej, i helgen skulle han träffa en polska. Hon vill gifta sig, men det får jag se hur det blir med det. Fast träffa henne har jag lovat att göra. Ja, ursäkta jag ska av här och sedan gick jag två uppförsbackar hem med en tjugokilos väska. Jag öppnade min dörr med fast inställning att jag skulle få saker och ting gjorda. Bevisa för mig själv hur onödigt dagens timmar blivit spenderade. Katten på min säng frågade mig hur det gick med det nya skolsystemet, CSNs nya regler och mitt första underkända prov. Jo, varsågod jag ville bara påminna dig. Godnatt kattjävel svarade jag och drog täcket över huvudet. Några timmar senare slits jag ur drömmar och svarar i telefonen. Pappan från västkusten undrade hur det var med mig. Och när ska du komma hit? Vad har du gjort idag och hur mycket behöver du? Femhundra kronor blir lagom puss, hej, älskar dig.
HEJ JAG HAR VARIT I BÖKSHOLM I HELA MITT LIV
jag är superduperkär i min pojkvän och är kanske lite sjuk
inatt drömde jag typ fyra mardrömmar och höll på att kissa på mig när pontus väckte mig precis samtidigt som ormen i min dröm skulle äta mig
har ont i min rygg som ett as
har tusen chokladbollar och muffins hemma, men är inte ens sugen på det
har lovat johanna att gå hem till henne och ge henne hennes julklapp för hon fyller år idag. hon skulle ge mig smörgåstårta. men hon kanske inte vill ha mig där om jag är sjuk? vad vet jag.
hejdå man kanske borde sluta skriva på korrekt svenska? det vore väl roligt? hehehehe
om någon vill ha fler detaljer så kan jag svara i kommentarer
godnatt
jag hatar att vara frisk
Ett tag trodde jag att hon talade med någon som satt trettio centimeter till höger om mig. Men där fanns inga andra än vi i rummet. Jag yttrade inte ett ljud medan hon talade och när hon plötsligt vände blicken emot mig så trodde jag att jag skulle falla ner på golvet, men jag förblev blickstilla.
Jag hade så dumma tankar.
Det var så hon sa. Jag hade så dumma tankar.
Det var inte bara hennes röst som sa det. Det var hennes ögon. Det var hennes händer som darrande skrev ner det över hela hennes uttryck. Det var hennes sönderblekta hår som var torrt och söndrigt av hårspray från kvällen innan. Det var kaffefläckarna på hennes tänder. De söndertuggade naglarna. De urtvättade kläderna. De billiga cigaretterna. Och det var jag. Jag sa det jag också, när min ögon tårades.
Hon hade så dumma tankar.
Så jag funderade sedan i min ensamhet hur det skulle vara om jag alltid var i denna ensamhet. Hur skulle det se ut om dessa ögon inte längre fanns. Om hennes darriga händer förblev stilla för evigt. Om hennes sönderblekta hår blev fullt av kaffefläckar. Om hennes tänder blev torra och söndriga av hårspray från kvällen innan och om hon inte kunde röka billiga naglar iklädd urtvättade cigaretter. Aldrig igen.
Nej. Fan.
Hon gav mig så dumma tankar.
Om du frågade mig varför jag skakade, varför min kropp vibrerade?
Det gjorde du.
Jag sa att jag inte visste och låtsades att jag funderade.
Precis innan midnatt slog jag ner en punkt och vände blad.
Vafan skulle det där vara bra för?
Jag skulle gjort som alla sagt och bytt stad.
Jag berättade om allt det jag påstod inte ångra,
hur du var som en bortom-all-klass-safari.
Du är för behandlingsbar för att för att bli frisk,
för dig blir det ett ensamt januari.
Årets första snö föll i redan januari,
så jag och min vän Ånge Sten gick ut för att ha roligt.
Vi såg en komiker som förklarar sin entusiasm inför den kommande apatin,
jag förstod det roliga och skrattade kanske högst av alla i den fullsatta, mörka lokalen.
Min vän vid sidan om mig gav mig en mörk blick,
och jag förstod precis varför.
Sedan gick jag och Ånge Sten hem under månen av marmor.
Det var kallt om fötterna nu när snön låg på marken och skorna var tunna.
Jag sprang in i dig på vägen, stal en hastig kyss för att sedan fortsätta gå.
Nu helt ensam.
Vart min kompis Ånge Sten gick har jag ingen aning om.
Men han har aldrig varit en särskilt god vän ändå.
Han har en tendens att alltid vilja ses vid fel tillfällen.
Dessutom är han alltid så påfrestande och jobbig när han är på besök.
Så nu, när min vän är borta tänker jag så fort jag kan.
För kanske kan det vara så, vill jag tro,
att ju snabbare tankarna går desto långsammare går livet.
Och livet går bra, så livet kan gå långsamt, så kan jag gå långt, gå långt här i livet, när jag än är i livet, och lever livet, kanske livet med dig?
Kanske skulle folk säga att du och jag,
vi skryter om kärleken.
Fast jag blir mer om mer säker på att det är den,
kärleken som skryter med oss.
Det finns en flicka i min klass som alltid måste prestera,
jag ska berätta om henne så spetsa öronen era.
Hon har alltid varit konstig och gör allting perfekt bara för att irritera,
och hon vägrar hjälpa klasskamrater för att ensam få briljera.
Hon är alltid ensam,
men vem blir inte det om man lägger all tid på att äta, sova och studera?
Jag hör henne aldrig prata förutom när läraren ber henne citera,
när någon försöker prata med henne brukar hon med tom blick bara ignorera.
Då blir man ju ensam, det får hon acceptera.
Men hennes liv måste vara enkelt brukar jag i mina tankar konstatera.
Att aldrig ha ett bråk, en pojkvän eller kläder över att fundera.
Att min uppfattning är helt fel hade jag förstått om jag visste lite mera.
Det kan inte vara lätt att ha föräldrar som glömt att de satt en dotter till världen;
för att existera.
Att bara få kärlek om man lyckas imponera,
hjärtat känns så tomt att hon tror det ska implodera.
Hon missbrukar koffein för att orka fokusera,
att varenda detalj till provet memorera.
Det finns en flicka i min klass som alltid måste prestera,
det är med henne jag borde sympatisera.
För den som tiger, han samtycker. En tiger som samtycker.
I tystnad i skuggan ligger och trycker,
dit det vassa guldet från savannen inte tar sig in och förtrycker.
Så länge som det finns dårar i världen, kommer ingen att vara utan pengar. Så länge det finns pengar hos dårarna, kommer alla vara utan världen.
Ingen kommer att kasta svärden,
innan pengarna förlorat sitt värde.
Allt kan köpas, utom tid. Alla kan köpas med tid.
Med övertalning tills rummet endast fyllt av koldioxid.
Stressen kanske tar över, känner dig morbid.
En dålig arbetare skyller på sitt verktyg. Ett verktyg beskyller sin arbetare för att må dåligt.
En man med ett bröst alldeles ihåligt, ömtåligt,
försöker snickra ihop sitt liv en gnutta otåligt.
