Hon ler och jag ler

I kanske världens vitaste rum, i världen grönaste och skönaste fåtölj, hade jag spenderat fyrtiofem av mina minuter. I 2700 sekunder hade jag suttit och känt hur min hjärna ångade bort och låtit kondens täcka mitt synfält. Jag lät ögonen vila på de blå partierna i den fula tavlan på väggen samtidigt som mina tankar seglade iväg i tomma funderingar om varför det låg ett paket näsdukar på det runda bordet intill mig. Var den frånskilda damen med dubbelnamn och två barn förkyld kanske? Gång på gång blev jag avbruten i mina tomma funderingar när jag skulle svara på damens frågor, som egentligen var konstateranden. När detta inträffade så greppade jag snabbt tag i den närmsta vettiga tanke och redogjorde snabbt för den innan jag åter sjönk tillbaka i mitt dimmiga inre. Detta utan att bry mig om ifall min tanke och hennes konstaterande hade något samband eller ej. Hon lutade sig tillbaka i sin gröna och sköna fåtölj och föreslog att jag skulle skriva ett brev till min familj där jag förklarade min situation för dem. För ibland kan det kännas enklare att skriva än att prata om saker, sa hon. Hennes förslag var dumt. Rent ut sagt fånigt och skrattretande. Jag bokade ingen ny tid hos Dubbelnamnet och skyndade ner för stentrapporna i den varma trappuppgången för att hinna med nästa buss.

När bussen med ett frustande ljud stannar vid hållplatsen kliver jag på och hälsar glatt åt chauffören. Men chauffören likt sin buss frustar och suckar bara innan färden går vidare. I den nästan fulla bussen sätter jag mig ganska långt fram för att slippa sitta så nära gänget som luktar vitlök och mobbade alla i högstadiet. Nerhasad på sätet med väskan på golvet och blicken riktad genom fönstret funderar jag på mötet jag just haft. Jag inser då plötsligt hur Dubbelnamnets näsdukar var menade för mig. Det slog mig att folk brukade gå dit och gråta inför en människa helt okänd för dem. Tanken på att det fanns så många människor som bar på sorg att någon annan kunde tjäna pengar på att observera dem gråta gjorde lite ont i mig. Kanske borde vitlöksgänget gå dit och gråta lite? De hade säkert behövt det.

En skugga faller snabbt över mina tankar innan en kort, lätt överviktig man sätter sig på sätet intill mig. Jag flyttar några centimeter närmare fönstret för att minska risken att nudda vid honom och hans gula vindjacka. Han pratar högt i sin telefon och berättar genom det stora skägget att han är upptagen i kväll då han skulle träffa någon polska som ville gifta sig med honom. Han fick väl se hur det blev med det, men att träffa henne hade han lovat att göra. Den gula vindjackan bestämde med personen i telefonen att de kunde träffas i morgon eftermiddag istället. Han avslutade samtalet och placerade den gammalmodiga Nokian i sin högra jackficka. Min blick vandrade då från hans ficka till min egna fingrar som jag hade knäppta i knät. Jag lösgjorde dem och la högerhanden över den vänstra istället. Jag var rädd att det skulle se ut som om jag satt och bad annars. Men å andra sidan så gjorde det väl ingenting om denna man trodde att jag var kristen. Framför en man som han, med för stor aptit och som aldrig upplevt kärlek, behöver jag inte verka klok och skryta om min avsaknad av tro. Jag knäppte mina händer igen.

När jag kliver av bussen så värmer solen mitt ansikte medan min tunga väska tynger ner min kropp. För varje steg jag tar blir jag mer övertygad om att kyrkbacken jag vandrar uppför är det helvete de talar om i bibeln. Min kropp försöker i desperata försök kyla ner mig genom att låta svetten rinna ner för ryggen på mig. Halvvägs upp för backen kan jag se Sofia Södergren på väg åt mitt håll. Fröken Schutzstaffel som hon kallats genom hela högstadiet. Detta efter att hennes kompisar kopierat upp foton på henne med hennes initialer, SS, skrivna med stora röda bokstäver på. Dessa foton hade de satt upp över hela skolan för att skämta med henne på hennes födelsedag. Fröken Schutzstaffel är en helt vanlig svensk. Hon är en lagom blond och lagom söt tjej i mellanklassen med Volvo, villa och vovve. Jag hatade henne samtidigt som jag inte brydde mig om henne alls. Jag hade aldrig pratat med henne, men visste ändå vem hon var. Hon ser på melodifestivalen varje år och tycker alltid att det vinnande bidraget är ganska bra. Hon har två bästa kompisar som också är hennes enda riktiga kompisar, men också de enda hon behöver. Hon går på fester där hon dricker cider som hon blir lagom full på. Hennes pappa ger henne pengar så fort hon behöver. Hon och hennes mamma brukar fika tillsammans en gång i veckan för att värna om deras goda relation. En relation som egentligen bara bygger på en kompakt tystnad och tolerans. Hon tror på god moral men har inte moral nog att engagera sig inom någonting. Hennes storebror sitter instängd på sitt rum hela dagarna då han inte orkade gå och söka jobb när han slutade gymnasiet. Hon har aldrig hört talas om Nietzche men har heller aldrig behövt filosofera över livet, så för det kommer ingen klandra henne. Jag hatar henne ganska mycket. ”Hej.” ”Hej, hej.” Hon ler och jag ler. Kanske hatar hon mig med, kanske inte. Troligtvis inte då man inte kan hata någon man inte känner. Jag är dödligt säker på att hon inte känner mig.

När jag har passerat kyrkan och gått mellan stora villor så kommer jag fram till min egen trädgård. Gräsmattan måste snart klippas tänker jag när jag korsar den och stegar fram till dörren för att låsa upp den. Jag knyter snabbt av mig mina tygskor och slänger jackan på golvet i ett hörn. Hade jag inte var så kissnödig så hade jag kanske hängt upp jackan ordentligt, men idag är fallet inte sådant och jag får skynda mig in till toaletten. När jag kissat så drar jag på mig byxorna utan att bry mig om att knäppa dem. Jag ser på mig själv i spegeln någon sekund innan jag lutar mig ner för att skvätta kallt vatten i ansiktet. Jag tar tvålen och försöker tvätta bort det men jag inser snart att den skeptiska rynkan och mitt ärrade bröst verkar ha fastnat för evigt i min spegelbild.

”Hej.” ”Hej, hej.” Hon ler och jag ler. Kanske hatar hon mig med, kanske inte. Troligtvis inte då man inte kan hata någon man inte känner. Jag är dödligt säker på att hon inte känner mig. När jag passerat henne vänder jag mig om och ser svetten rinna ner för hennes rygg. Jag känner nog igen hennes typ. Hon är någon som är lite för skeptisk mot allting. Hon kan inte acceptera att någonting är bra. Hon är invecklad och tycker själv att hon är lite mer bildad. Hon tycker att hon själv är en god människa som agerar när hon tycker att något är dåligt. Hon bokar besök hos psykologer endast för att kunna underhålla sig med psykologens försök att förstå henne. För det finns ju ingen som förstår henne. Hon har nog inga närmare vänner utan endast några bekanta som hon träffar då och då för att diskutera filosofi tillsammans med. De talar som om de hade någon slags ensamrätt på det samtalsämnet. När jag passerar en bänk nedanför kyrkbacken så blir jag avbruten i min tankar.
”Det sägs att människor utan tro möter sig själva i helvetet, Sofia.” säger en gammal kvinna med knotiga fingrar till mig. Jag har aldrig sett henne förr.
”Ursäkta?” svarar jag och stannar upp. Kvinnan vänder bort huvudet från mig och sträcker ut handen mot en duva som sitter på asfalten framför bänken. Duvan tar brödbiten hon har i sin hand och flyger iväg. Kvinnan fortsätter att titta efter duvan och jag börjar gå igen. Det slår mig att jag aldrig sett en människa se så snäll ut som kvinnan på bänken.

När jag kommer hem så möter Nietzsche, familjens Labrador, mig i dörren. Han slickar mig på fingrarna när jag knyter av mig mina tygskor och jag håller nästan på att trilla omkull i hallen. När jag fått av mig skorna så ställer jag dem prydligt jämte de andra skorna i hallen och hänger sedan upp min jacka på en galge. Sedan går jag in på toaletten och kissar. När jag reser mig från toalettsitsen struntar jag i att knäppa byxorna och tar av mig min tröja och bh. Jag tar duschmunstycket och trycket mot ryggen när jag står framåtlutad i duschen. Det svala vattnet tvättar bort svetten innan den rinner ner i mitt hår. Jag virar in mig i en handduk och ställer mig upprätt för att sedan vända mig mot spegeln som hänger över handfatet. I spegeln möter jag hennes ansikte. Mitt ansikte. Vårt ansikte. Jag tar tvålen och försöker tvätta bort det men jag inser snart att den skeptiska rynkan och mitt ärrade bröst verkar ha fastnat för evigt i min spegelbild.