skogen

Jag tänker "nu går jag in i skogen" jag ser solljuset sila mellan de täta grenarna, hur rötterna letar sig upp från sprickor i marken, det har varit ett vulkanutbrott här för många många år sedan, jorden öppnade sig då och lava flöt ut, nu är de bara djupa sprickor täckta med mossa där smådjur hittar sitt lugn.
Den skulle kunna beskrivas som en sagoskog, så vacker att man måste gnugga sig i ögonen och bara le över hur vacker vår planet kan vara ibland. Men skogen är förädisk, som en skogsfru lockar den dig in med sitt vackra ytre men inuti består hon av ruttnande trä och skrik av dräpta män. Knotiga stammar förvrider ditt sinne.

Varje gång jag ser mig själv gå mot skogen, så mumlar jag tyst "inte skogen" samtidigt vet jag att jag är på väg dit, den delen av mig som inte orkar kämpa, på senare tid har det blivit så uppenbart var jag felar vart jag inte räcker till, de går inte att förlänga en avklippt vinge. Dbt har gjort mig plågsamt medveten, jag känner hur jag läser in folk, hur överkänsligheten tar över, mina skyhöga krav på mig själv som rasar som en giljotin mot nacken. Under varje arbetsuppgift jag utför ifrågasätterjag mig själv, blev detta fläckfritt? Klarar inte av att NÅGON antyder att jag inte gör något tillräckligt bra igen, speciellt inte framför alla på ett möte, uthängd, look at the monkey!

Jag vet hur jag borde känna, mina tankar kämpar i rätt riktning, sluta bry dig så blödande hårt, ändå tappar jag luften varje gång. Som om att förevigt släpa på ett svart hjärta som gör tankar mot det friska glada blytunga. Lust att skrika åt det.

Jag vet vad som finns i skogen. När jag känner den daggvåta mossan mot mina barfota fötter och går in i snåren där ingen kan hitta mig igen ser jag kvarlevor av folk som tappat livslusten, lidit av brustet hjärta, överväldigande pengabekymmer, tonårshelvetet, outhärdlig förlust eller obotlig sjukdom.

Ser en sminkspegel mot en sten, krossad. En trasig klacksko, en gråblå jympasko, en hängd medelåldersman - halvrutten halväten av diverse djur och parasiter. Hans armar slappt mot sidan, collegetröja biten av väder och vind. De kommer hit allihopa för att dö. Han var någon en gång, han hade gnistan av hopp i ögonen på 18-årsdagen, kanske tog examen, med livet framför sig. Jag var också någon en gång.

"Gå inte in i skogen"