Not funny cause its true

DE SOM BLEV MIN DÖD


Kim, han hette egentligen Johan, men han kände inte att det var han, han bytte till Kim och något efternamn som klingade finskt, jag har försökt minnas men kan inte, jag tror det börjar på h.
Jag hade nog sett honom ett antal gånger på helgon innan jag skrev, han hette något med mycket x i, han var apsnygg och skrev långa rader som aldrig slutade, de fick mitt sinne att vridas, känna något, hans tankar var underliga, kaotiska och humoristiska. Det märks när någon är något utöver det vanliga, de sticks när man läser orden, man ler när man betraktar fotona och tänker att han skulle tillföra färg i ens värld, jag målar världar som blir mina med andra, men bara de sällsynta färgerna som inte kan smälta in. Medelmåttiga noveller är inget mot ett skruvat mästerverk.

Jag delade med mig av mina ord och vi fann varandra genom stavelser och ironiska sanningar. Kan inte komma ihåg första gången vi sågs, de faller inte på plats, min tidsrymd är baklänges upponer, jag kan inte placera minnen i tidsordning, bara tanken gör mig stressad. Jag minns att allt det vackra han var krackerlerade ju mer jag fick insyn i hur han drack, sov i flera dagar och drack..tog droger. Han bodde med sin flickvän, hon kom från umeå och hade kattögon, gröna som reflkterade oskyldighet, hon hade katter också, de tog hon ofta kort på och lade upp i sitt fotogalleri. Hon hade nog tröttnat på hans beteende och han sa att de aldrig hade sex längre.

Naivitet har alltid varit en snubbeltråd för mig emn likväl vägrar jag att ge upp hoppet om de hopplösa, jag är den sista som håller i räddningsrepet, hårdare än man borde.
Han hade en ögonsten, hans systemkamera, de var något jag ville väcka i honom, hopp genom kameran, jag var musikrecensent och lät honom komma med som min fotokille på en konsert. Utanför log han och berättade om en gång då han stått på platsen vi befann oss och druckit som satan i gatan, historien fortsatte men jag kan inte minnas. Han halade upp en flaska med vin och drog hastigt klunk efter klunk tills han fick det där välbekanta leendet på läpparna, vinleende, drogleende, falska skitleende. Jag drack med av hans vin för jag kunde intenå honom om jag inte var med honom, i hans värld, han nådde min destruktiva sida, den slickade sin svarta strama päls och hånlog därinne.

Konserten var vacker, röda sammetsridån, dämpad belysning, smäktande toner som lyfte mina sinnen upp och fick mig att sväva drömlikt upphöjd över verkligheten. Han nästan dansade runt i salongen och fotade, koncentrerade sig, sträckte på sig, virvlade mot sidan och mot andra sidan scenen. Det var vackert, alltihopa. Han kunde vara den han ville om han ansträngde sig och lät sig själv må bra.

Jag vet inte när det var men vi befann oss på en dunkel bar, drack några öl och pratade i djupa termer och snirklade in oss i konstiga skämt, det var där jag ville vara, där mötte jag en person jag bara kunde flytamed i en konversation med, utan en enda tanke på att jag var fel, hela världen var fel vi var rätt.

På vägen hem tryckte han upp mig mot det svarta stålgallret utanför en kyrka, han kysste mig intensivt så att vi nästran försvann i varandra, då hörde vi arga röster utifrån och kikade upp, där stod några nunor och en präst, de gormade om att vi vanhelgade kyrkan osv, han skrek heil satan och vi skrattade omoget och sprang hand i hand mot tunnelbanan.

Tre dagar sedan kontaktade hans flickvän mig, Kim var borta, hon hade inte fått kontakt med honom på två dagar, de sista jag hade hört från honom var att han var på väg för att hälsa på en kompis i norrland, han skulle flyga. Kattflickvännen sa att han aldrig kommit fram, han hade skickat ett sms för två dagar sedan som inte gick att tyda, de var bara slumpmässiga ord. Efter vi lagt på grät jag, han var död, visste det, hur dum var jag, hur hade jag kunnat tro att jag skulle räcka till för att rädda, vem fan trodde jag att jag var? Gud eller?

Det visade sig sedan att han tagit konstiga piller av någon på gatan, impulsiv och destruktiv som han var så sa han aldrig nej till något förbjudet. Han hade blivit helt väck och tagen av polisen, han hade ramlat och var blåslagen och armen var bruten. Han hade vistas på sjukhus och mobilen var borta.

Jag vet inte vad han gör längre, han kan vara död..eller levande.
De sista jag fick veta var att han sniffade lösningsmedel och tjejen hade lämnat honom sedan länge.
Du förstörde en del av hoppet inuti mig när du lät dig själv sjunka försvinna långt ifrån mina händer.
Jag hatar att jag fortfarande älskar dig. De som en gång tagit sig in..lämnar mig aldrig igen. Fotspåren i hjärtkammaren finns kvar och mina minnen som håller dem hårt och föralltid.

Ni blir min död.