runwithmebabys blogg

(obs kopierade in ett par dagar gammalt inlägg från min blogg)

Tyckte jag var inne i en "bättre" period, när hela psyket inte stretade så mycket. Osäkerheten släpade inte mig efter sig. Men det tror jag ganska ofta att det är en bättre period, allting är relativt.
Nu känns det som en sämre. Var ledig ett par dagar, varberg, valborg osv tillbaka på jobbet var jag darrig, osäker, second guessing myself.

En av brukarnas spydiga kommentarer studsade inte tillbaka, de stannade hos mig, de får inte det, då samlar jag på mig mer osäkerhet, Allt som kan fälla mig måste jag kasta tillbaka innan jag börjar svajja.

De hamnade inte ens halvvägs tillbaka, ett "eeeh, jo, nu tar vi det lugnt" fick mig bara att känna mig tafatt och ertappad. Du kan komma åt mig står skrivet i min flackande blick.

Bättre perioder hinner jag parera innan de knappt hunnit öppna munnen, håller uppe en kärvänlig men sylvass yta som de inte utmanar lika mycket utan mer ler åt, jag är uppmuntrande i deras galna bajsblöjemisär. Förstående, rolig, all in once.

Min lugg har fortfarande inslag av pissful orange efter månader av blekning, min egna hårfärg har växt ut på den halvrakade sidan, råttfärg. Vit och svart eller turkos och svart. Känns som never gonna happen. Eller så långt fram att det känns whatever.
Inte fått ihop tillräckligt till Nyc resan heller, känns..lite..svåruppnårligt..

Vill ha råd med gymkort, shoppa för åtminstone 200 på stadsmissionen, mina kläder tråkar ut mig till dödens rand.

Jobbar med load out på Bruce Springsteen ikväll, börjar 22, tippar på att han har runt 100000 långtradare där all utrystning värd ett par driljoner ska plockas ner och lastas in. De betyder jobba hela natten och få kramp i varje liten muskel, roadies som skäller på en på dålig engelska, ger instruktioner i 180 så man bara uppfattar 5-6 ord och osäkert står med en 30 kilos glödhet strålkastare som ska skruvas isär och man vet fan varken in eller ut och måste fråga runt bland de andra stressade jävlarna tills man typ vet, fast ändå inte och med lite tur drar på sig ett ryggskott också.

Missnöjd är nog ordet för mitt tillstånd, så där allmänt.

Måste försöka vända på hela tankepannkakan.
Svårt när Johan är ingefär på samma ställe.

Sol ute, satt på ballen, åt två äggmackor och såg masterchef us.
Fortfarande missnöjd
(och fet).

Bmth konserten 16/5 iaf men börjar jobba 08 nästa dag, suck.

Ok, ska klä på mig, försöka dra upp boken till näsan och tänka att alla dagar tar slut
och någonstans snart kommer dagarna som gör det lättare, lättare
att förstå varför man lever.

Det var en varning.
Inte första, inte sista.
Jag tänker inte låta någon utnyttja folk,
det blir ärr efter dig och dina ord. Du tror att du kan göra så
bara för att mata ditt bekräftelsebehov. de är människor,
de behöver stärkas inte trampas på, bara killar med dåligt självförtroende
finner sig i din behandling. Du säger att killar är svin, att de
bara vill ligga och dra. I verkligheten är det tvärtom och du nöjer
dig inte där, du måste få dem att känna sig små och värdelösa,
du vill att de ska må sämre än dig, du vill krama ur dem på all
bekräftelse, men det räcker aldrig.
Du sårar de som minst förtjänar det som du ger hopp
om kärlek, de som vill dig väl.
Jag brukar inte tycka illa om folk. Men du har förstört minst tre av mina vänner.
Fuck you, you are so fucked.
Det räcker nu.
Sluta.

Skunk tisdagen den 12:e december 2006 kl 00:14

Lösa trådar, allt har klippts av på mitten..bittra saltsyratårar har upplöst band..självförtroendet har brustit halvvägs, stämbanden har kapats i sociala situationer.
Halvvägs..men aldrig i mål..början är slutet, solnedgång istället för soluppgång. Livet i kort. I korta uppstyckade, upprivna..stycken.

Så skulle jag kunna beskriva mitt liv, börjar med projekt jag aldrig avslutar, relationer slutar i pausen och noveller som glöder de första fem sidorna för att sedan upphöra i orkeslöshetsaska.

Slutade i bandet för att jag var tvungen att möta min musikaliska otillräcklighet...gav upp kärleken för att jag trodde att den var dödsdömd. Tappade glöden och blev en iskall igenrostad kamin igen.

Föll ner i apatin utan att se framåt, gömde mig från allt...väntade på något som kunde få mig att tro och leva i fem sekunder, dagar eller månader.

Jag tänker "nu går jag in i skogen" jag ser solljuset sila mellan de täta grenarna, hur rötterna letar sig upp från sprickor i marken, det har varit ett vulkanutbrott här för många många år sedan, jorden öppnade sig då och lava flöt ut, nu är de bara djupa sprickor täckta med mossa där smådjur hittar sitt lugn.
Den skulle kunna beskrivas som en sagoskog, så vacker att man måste gnugga sig i ögonen och bara le över hur vacker vår planet kan vara ibland. Men skogen är förädisk, som en skogsfru lockar den dig in med sitt vackra ytre men inuti består hon av ruttnande trä och skrik av dräpta män. Knotiga stammar förvrider ditt sinne.

Varje gång jag ser mig själv gå mot skogen, så mumlar jag tyst "inte skogen" samtidigt vet jag att jag är på väg dit, den delen av mig som inte orkar kämpa, på senare tid har det blivit så uppenbart var jag felar vart jag inte räcker till, de går inte att förlänga en avklippt vinge. Dbt har gjort mig plågsamt medveten, jag känner hur jag läser in folk, hur överkänsligheten tar över, mina skyhöga krav på mig själv som rasar som en giljotin mot nacken. Under varje arbetsuppgift jag utför ifrågasätterjag mig själv, blev detta fläckfritt? Klarar inte av att NÅGON antyder att jag inte gör något tillräckligt bra igen, speciellt inte framför alla på ett möte, uthängd, look at the monkey!

Jag vet hur jag borde känna, mina tankar kämpar i rätt riktning, sluta bry dig så blödande hårt, ändå tappar jag luften varje gång. Som om att förevigt släpa på ett svart hjärta som gör tankar mot det friska glada blytunga. Lust att skrika åt det.

Jag vet vad som finns i skogen. När jag känner den daggvåta mossan mot mina barfota fötter och går in i snåren där ingen kan hitta mig igen ser jag kvarlevor av folk som tappat livslusten, lidit av brustet hjärta, överväldigande pengabekymmer, tonårshelvetet, outhärdlig förlust eller obotlig sjukdom.

Ser en sminkspegel mot en sten, krossad. En trasig klacksko, en gråblå jympasko, en hängd medelåldersman - halvrutten halväten av diverse djur och parasiter. Hans armar slappt mot sidan, collegetröja biten av väder och vind. De kommer hit allihopa för att dö. Han var någon en gång, han hade gnistan av hopp i ögonen på 18-årsdagen, kanske tog examen, med livet framför sig. Jag var också någon en gång.

"Gå inte in i skogen"

DE SOM BLEV MIN DÖD


Kim, han hette egentligen Johan, men han kände inte att det var han, han bytte till Kim och något efternamn som klingade finskt, jag har försökt minnas men kan inte, jag tror det börjar på h.
Jag hade nog sett honom ett antal gånger på helgon innan jag skrev, han hette något med mycket x i, han var apsnygg och skrev långa rader som aldrig slutade, de fick mitt sinne att vridas, känna något, hans tankar var underliga, kaotiska och humoristiska. Det märks när någon är något utöver det vanliga, de sticks när man läser orden, man ler när man betraktar fotona och tänker att han skulle tillföra färg i ens värld, jag målar världar som blir mina med andra, men bara de sällsynta färgerna som inte kan smälta in. Medelmåttiga noveller är inget mot ett skruvat mästerverk.

Jag delade med mig av mina ord och vi fann varandra genom stavelser och ironiska sanningar. Kan inte komma ihåg första gången vi sågs, de faller inte på plats, min tidsrymd är baklänges upponer, jag kan inte placera minnen i tidsordning, bara tanken gör mig stressad. Jag minns att allt det vackra han var krackerlerade ju mer jag fick insyn i hur han drack, sov i flera dagar och drack..tog droger. Han bodde med sin flickvän, hon kom från umeå och hade kattögon, gröna som reflkterade oskyldighet, hon hade katter också, de tog hon ofta kort på och lade upp i sitt fotogalleri. Hon hade nog tröttnat på hans beteende och han sa att de aldrig hade sex längre.

Naivitet har alltid varit en snubbeltråd för mig emn likväl vägrar jag att ge upp hoppet om de hopplösa, jag är den sista som håller i räddningsrepet, hårdare än man borde.
Han hade en ögonsten, hans systemkamera, de var något jag ville väcka i honom, hopp genom kameran, jag var musikrecensent och lät honom komma med som min fotokille på en konsert. Utanför log han och berättade om en gång då han stått på platsen vi befann oss och druckit som satan i gatan, historien fortsatte men jag kan inte minnas. Han halade upp en flaska med vin och drog hastigt klunk efter klunk tills han fick det där välbekanta leendet på läpparna, vinleende, drogleende, falska skitleende. Jag drack med av hans vin för jag kunde intenå honom om jag inte var med honom, i hans värld, han nådde min destruktiva sida, den slickade sin svarta strama päls och hånlog därinne.

Konserten var vacker, röda sammetsridån, dämpad belysning, smäktande toner som lyfte mina sinnen upp och fick mig att sväva drömlikt upphöjd över verkligheten. Han nästan dansade runt i salongen och fotade, koncentrerade sig, sträckte på sig, virvlade mot sidan och mot andra sidan scenen. Det var vackert, alltihopa. Han kunde vara den han ville om han ansträngde sig och lät sig själv må bra.

Jag vet inte när det var men vi befann oss på en dunkel bar, drack några öl och pratade i djupa termer och snirklade in oss i konstiga skämt, det var där jag ville vara, där mötte jag en person jag bara kunde flytamed i en konversation med, utan en enda tanke på att jag var fel, hela världen var fel vi var rätt.

På vägen hem tryckte han upp mig mot det svarta stålgallret utanför en kyrka, han kysste mig intensivt så att vi nästran försvann i varandra, då hörde vi arga röster utifrån och kikade upp, där stod några nunor och en präst, de gormade om att vi vanhelgade kyrkan osv, han skrek heil satan och vi skrattade omoget och sprang hand i hand mot tunnelbanan.

Tre dagar sedan kontaktade hans flickvän mig, Kim var borta, hon hade inte fått kontakt med honom på två dagar, de sista jag hade hört från honom var att han var på väg för att hälsa på en kompis i norrland, han skulle flyga. Kattflickvännen sa att han aldrig kommit fram, han hade skickat ett sms för två dagar sedan som inte gick att tyda, de var bara slumpmässiga ord. Efter vi lagt på grät jag, han var död, visste det, hur dum var jag, hur hade jag kunnat tro att jag skulle räcka till för att rädda, vem fan trodde jag att jag var? Gud eller?

Det visade sig sedan att han tagit konstiga piller av någon på gatan, impulsiv och destruktiv som han var så sa han aldrig nej till något förbjudet. Han hade blivit helt väck och tagen av polisen, han hade ramlat och var blåslagen och armen var bruten. Han hade vistas på sjukhus och mobilen var borta.

Jag vet inte vad han gör längre, han kan vara död..eller levande.
De sista jag fick veta var att han sniffade lösningsmedel och tjejen hade lämnat honom sedan länge.
Du förstörde en del av hoppet inuti mig när du lät dig själv sjunka försvinna långt ifrån mina händer.
Jag hatar att jag fortfarande älskar dig. De som en gång tagit sig in..lämnar mig aldrig igen. Fotspåren i hjärtkammaren finns kvar och mina minnen som håller dem hårt och föralltid.

Ni blir min död.