Självdestruktiva handlingar. (TW)

1. "Skryter" inte om mina ärr eller mitt självskadebeteende, vill bara förmedla allt det här.
2. Varsågoda och döm mig, hata på mig, håna mig, vafan ni än vill. Jag ska bara säga mitt.

Självdestruktiva handlingar är i längden ingen hjälp, och det har det egentligen aldrig varit. Men att sluta skada sig själv är lika svårt som vilket beroende/missbruk som helst. Man tänker sällan så och det är kanske dumt att tänka tanken, men man är en missbrukare, beroende av smärtan. Man tycker och tänker att man måste blöda, för att veta att man lever och har en själ. När såren/ärren börjar blekna bort så blir det en stor längtan till att "ta tillbaka dom" och den längtan växer sig bara starkare och starkare. En av dom svåraste sakerna med att sluta, är att själv inse att man är värd en bättring. Men sedan om man har lyckats bli någorlunda ren från det, så betyder inte det att man inte saknar det.

För mig så har självskadebeteendet tyvärr blivit en del av mitt liv, det har pågått i fyra år och när jag väl slutar så blir det tomt, som att någonting saknas. Men varför är jag så självdestruktiv? Har lovat mig själv att ändra mitt liv, men när då? Jag har ju sagt det så många gånger förut men att ändra på något så starkt, något som nästintill har blivit en del av vardagen, det kommer kräva hårt arbete. En vacker dag så vill jag kunna säga, helt ärligt, att jag klarade det, och jag längtar till den dagen då jag kan säga några av dom starkaste orden som jag någonsin skulle kunna säga:"Jag brukade skada mig själv."

Jag har nu bara en sista sak att säga: Du kommer ångra att du gjorde det där första snittet, för det kan sluta med att din kropp ser ut som min.
Och fan vad jag ångrar att jag ens rörde den kniven, den där sommaren för fyra år sedan.