nolife_tomatos blogg

Aye, är det någon här som ska se Hollywood Undead på Trädgårn i Göteborg? Isåfall så kanske någon vill möta mig där någonstans bcs det krånglade till sig för dom jag skulle gå med så jag kommer gå helt ensam, och känns lite halvt att gå runt i Göteborg/Trädgårn som en ensam ung tjej såpass sent en fredagkväll.
Someone take one for the team, plz ;-;

-När jag är ensam så tänker jag och när jag tänker så blir det fan inte bra-

Dom säger alltid "Det som inte dödar dig, gör dig starkare!"
Men dom talar aldrig om för dig att du även blir traumatiserad, deprimerad och fruktansvärt skärrad.
Dom utelämnar att du blir skadad för livet och att du kommer leva i ständig rädsla, rädsla för att allt ska spelas upp igen och du tvingas gå igenom allt ännu en gång.
Dom nämner aldrig att du alltid kommer leva med konstant oro, eftersom du överlevde en gång, men kommer du klara av att överleva en andra gång? -Det var ju på håret att du överlevde första gången.
Dom berättar aldrig för dig, att det som inte dödar dig, egentligen gör dig mer svag än stark.
Dom säger aldrig ett ord om att det som hände dig kommer hemsöka dig, mer än vad någon ande någonsin skulle klara av, i flera år till, kanske resten av livet.
Inte ett ord om att du aldrig kommer bli den personen som du var innan allt hände.
Inte ens ett litet hum om att ditt liv aldrig kommer bli det samma.

Och om det aldrig blir bra är något som du tillslut måste acceptera.

Alla känslor har kommit upp och gnager på ytan, som jag skulle ha bearbetat förr. Men när jag istället satt och ljög som ett 14 år gammalt barn, psykologer som frågade men sa jämt att allt var bra. Om jag bara hade tagit itu med dom saker som var jobbiga, hade jag inte suttit här idag med känslor som är krångliga. Lätt att vara efterklok, men jag ska ta tag i det nu. Ska börja med DBT behandling till höst, jag ska ta emot den hjälpen som jag är i behov av, och jag ska ge behandlingen en ärlig chans. Det får vara slut nu, det får vara slut med att inte kunna hantera ångesten på rätt sätt, det får vara slut med mina självdestruktiva handlingar. Det får vara slut på allt det där tunga och allt det där som är så fruktansvärt jobbigt.
Det får vara slut på allt det där som så länge har dragit ner mig, som så länge har förstört mig. I ett X antal år tillbaka så har jag önskat och bett om att mitt liv ska klarna men det är först nu som jag tar emot riktig hjälp, hjälp som jag borde ha tagit emot för flera år sedan. Det är först nu som jag vill ha hjälp med att ta tag i det hela. Det är först nu som jag tar ett enormt steg mot förbättring, trots att det skrämmer mig. För allt kommer bli bättre, ja jag kanske t.o.m blir okej, den tanken är läskig för det kommer vara en helt främmande känsla. Men jag vet innerst inne att jag är modig nog, stark nog för att klara det här.
Vill inte vara kvar härnere så jag ska kämpa för förändring, men snart så är det inte längre på egen hand och jag kan helt ärligt säga att jag längtar till det att behandlingen kommer igång. Jag längtar till att jag har lärt mig att hantera allt, jag längtar till att inte längre känna behovet av att dra ett vasst föremål längst min hud. Ja, jag längtar till att allt blir bra.
Önska mig lycka till, och var stolta över mig, för nu tar jag äntligen emot ordentlig hjälp.

1. "Skryter" inte om mina ärr eller mitt självskadebeteende, vill bara förmedla allt det här.
2. Varsågoda och döm mig, hata på mig, håna mig, vafan ni än vill. Jag ska bara säga mitt.

Självdestruktiva handlingar är i längden ingen hjälp, och det har det egentligen aldrig varit. Men att sluta skada sig själv är lika svårt som vilket beroende/missbruk som helst. Man tänker sällan så och det är kanske dumt att tänka tanken, men man är en missbrukare, beroende av smärtan. Man tycker och tänker att man måste blöda, för att veta att man lever och har en själ. När såren/ärren börjar blekna bort så blir det en stor längtan till att "ta tillbaka dom" och den längtan växer sig bara starkare och starkare. En av dom svåraste sakerna med att sluta, är att själv inse att man är värd en bättring. Men sedan om man har lyckats bli någorlunda ren från det, så betyder inte det att man inte saknar det.

För mig så har självskadebeteendet tyvärr blivit en del av mitt liv, det har pågått i fyra år och när jag väl slutar så blir det tomt, som att någonting saknas. Men varför är jag så självdestruktiv? Har lovat mig själv att ändra mitt liv, men när då? Jag har ju sagt det så många gånger förut men att ändra på något så starkt, något som nästintill har blivit en del av vardagen, det kommer kräva hårt arbete. En vacker dag så vill jag kunna säga, helt ärligt, att jag klarade det, och jag längtar till den dagen då jag kan säga några av dom starkaste orden som jag någonsin skulle kunna säga:"Jag brukade skada mig själv."

Jag har nu bara en sista sak att säga: Du kommer ångra att du gjorde det där första snittet, för det kan sluta med att din kropp ser ut som min.
Och fan vad jag ångrar att jag ens rörde den kniven, den där sommaren för fyra år sedan.

Satt och tänkte och insåg precis att jag bara har sett min pappa gråta tre gånger i hela mitt liv.. När farmor gick bort, när farfar gick bort och en gång pga mig.. Och det fick mig att känna mig hemsk.. För jag har orsakat mina familj så mycket smärta genom åren.. Och sedan började jag tänka på allt annat som jag fick dom att gå igenom.. Som mina självmordsförsök, drogmissbruk, självskada, alkohol problem, att jag brukade boffa bensin osv.. Alla saker som jag kallade dom.. Sa att jag hatade dom.. Alla dom gångerna som jag nästan slog till min storasyster.. Och alla dom gångerna som jag rymde hemifrån.. Att min mamma nästan la in sig själv på psyket pga mig.. Den gången jag åkte in på psyk.. Alla dom gångerna som jag har sett/hört min lillasyster gråta för att, ja, jag höll långsamt på att dö, inifrån och ut..

Jag menar när allt började så var min lillasyster 10 år gammal.. Hon fick se sin storasysters ärrade/blodiga kropp.. Bloddroppar i sovrummet.. Hon såg sin storasyster tappa orken och viljan till att leva.. Och hon tvingades höra henne skrika till vår mamma "jag klarar det inte längre, jag vill inte längre, jag vill bara dö".. Hon såg sin storasyster hög på amfetamin varje dag, dygnet runt, i över två år.. Hon såg mitt drogmissbruk, att jag var på gränsen till alkoholist.. Hon var den som fick städa upp allt blod i vårt rum.. Hon var så rädd..

Och den gången som jag överdoserade sömntabletter och amfetamin och vaknade på soffan.. Men mina bägge systrar gråtandes för att dom trodde att jag var på väg att dö.. Dom gångerna som jag blev tvingad in i bilen för att träffa läkare och psykologer.. Alla dom gångerna som jag inte insåg att jag behövde hjälp .. Och inte tog emot den när jag väl fick det.. För "Jag behöver inte hjälp, jag har allt under kontroll och jag kan ta hand om mig själv"..

Jag önskar att det aldrig hade hänt.. Jag önskar att jag inte var så hemsk mot min familj.. Jag önskar att jag hade insett vad jag gjorde mot mig själv.. Och alla omkring mig.. Men nu är det försent för att ändra på det..

Jag har haft ett hemskt liv, ett hemskt förflutet och jag är inte ens 18 än.. Jag har inte varit okej sedan jag var 11.. Kanske 12.. Och på något sätt så rasade allt bara.. Någonstans så gick någonting fruktansvärt fel.. Och mitt liv slogs i spillror.. Jag försöker att sätta ihop dom spillrorna.. Men bilden kan aldrig bli som den var, om ni förstår hur jag menar.. Jag kan aldrig leva "normalt" efter allt det där.. Det har ärrat mig för livet, båda utanpå och inuti.. Och dom minnena kommer alltid hemsöka mig.. Värre än vad något spöke någonsin skulle kunna göra..

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och ändra allt dumt och alla saker som jag gjorde fel.. Jag önskar att jag hade bearbetat dom sakerna som var jobbiga för då hade jag inte suttit här nu med känslor som är krångliga.. Jag hade förmodligen haft ett bättre liv nu om det inte var för all skit jag gjorde/drog in mig själv i..

(Ska bara göra klart för er att jag INTE söker uppmärksamhet eller sympati när jag skriver allt det här, det enda jag söker är FÖRSTÅELSE.)
Ni som kallar mig "lat" för att jag sällan kommer iväg till skolan, ni vet inte. Tänk er att ha en natt fylld av psykos-/ångestattacker och bara sitta där i hörnet av sin säng, skakandes och gråtandes. Tänk er att sitta där och hyperventilera, tänka "jag är trött på det här, jag är trött på livet som sjuk, jag vill bara vara frisk" och sedan inte somna förrän allt mellan 3 på natten till 7 på morgonen. Sedan förväntas man att gå upp klockan 9 och ta sig iväg till skolan, skulle ni orka det?
Ni som säger att jag "inte klarar av ett skit" bara för att jag inte alltid klarar av att gå dom 3 timmarna som jag ska gå i skolan, ni förstår inte. Skulle ni orka gå upp och göra er iordning för att sedan gå 30 min (om ni inte får skjuts) genom hela stan för att komma till skolan, ifall ni vaknar med tårar längst kinderna, en helt genomblött kudde och bröstsmärtor pga ångest? Skulle ni vilja gå till skolan ifall ni vaknar och ser svart pga att eran bipolaritet sätter sin sida till. Ni bara gapar på allt/alla ni ser, och inte skulle tveka på att slå till någon ifall personen ifråga gör ett enda litet snedsteg? Skulle det inte kännas bättre för eran egen och er omgivnings skull att bara stanna hemma så att ni inte skadar någon, varken fysiskt eller psykiskt?
Ni som säger att jag "skolka för att få ta en cigg" bara för att jag går ut från klassrummet nästan varje halvtimme för att röka, ni ser inte. Ni ser inte att min ADHD gör mig rastlös och gör det svårt för mig att koncentrera mig på en och samma sak. Ni ser heller inte att jag får ångest när det blir för mycket/svårt och jag känner stor press på mig. Ni förstår inte att om jag sitter för länge och försöker fokusera på EN sak, som jag inte förstår trots att jag har fått det förklarat för mig flera gånger så måste jag gå. Jag måste gå ut och ta en cigarett för att lugna mina nerver innan jag får ett sammanbrott och börjar gråta.
Visst, vissa dagar försover jag mig bara, men i dom flesta fall så har jag faktiskt en anledning till att inte komma. Jag har mina många psykiska sjukdomar som ibland förstör mitt liv, som ibland gör det jättesvårt för mig att kunna göra saker som i andras ögon är en självklarhet att man klarar av. Jag har många hinder i mitt liv, något som inte många verkar vilja förstå. Men jag gör faktiskt så gott jag kan och vill faktiskt klara av skolan för en gångs skull. Jag vill klara av den lilla saken som har så stor betydelse senare i livet. Jag kämpar mer än vad ni tror.
Det gör ont när folk hoppar på mig (dom sakerna jag skrev var bara några exempel och det vanligaste som jag får höra) när ni inte ens vet VARFÖR jag gör som jag gör, för ni ser inte hur tufft jag ibland kan ha det.
Men jag är tacksam för er som förstår och låter mig vara, jag är tacksam för er som inte ifrågasätter varför jag inte dyker upp utan som nästintill förstår och VET varför jag inte kom till skolan just den dagen.
Jag ville bara få allt det här sagt, så att ni får en annan syn på min "lathet" mitt "skolkande" och hur jag "inte klarar av" någonting.
Tack för mig.

1. Vad gör du nu? - Gör den här listan med musik i bakgrunden.

2. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex? - Kärlek utan sex.

3. Vilken var den senaste filmen du såg? - Ingen aning.

4. Har du bra självförtroende? - Av och till.

5. Vad skulle du egentligen vilja göra just nu? - Mysa med någon. ;-;

6. Nämn tre saker på din att-göra-lista? - Flytta hemifrån, hitta den perfekta partnern, fixa cash bror.

7. Beskriv ditt drömutseende? - Mer piercingar och tatueringar.

8. Skriv namnet på någon du ser upp till? - Vettefan asså.

9. Någon du har kysst? - Andrej.

10. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? - Ja.

11. Den du senast sov över hos? - Emma.

12. Vem skrev du senast med på Facebook? - Min prinsessa, aka Johnnie.

13. Är du nöjd med din profilbild på Facebook? - Vill kirra en ny.

14. Vad väljer du, godis eller chips? - Godis.

15. Pinsammaste minnet från skoltiden? - Hela skiten.

16. Hur uppvaktar man dig? - Gos ligger högt upp på listan~

17. Har du rykten efter dig? - Har la alla.

18. Din absolut sämsta egenskap? - Bryr mig om alldeles för många, alldeles för mycket, oavsett om dom bryr sig eller inte.

19. Din bästa egenskap? - Jag är mycket schysstare än vad jag ser ut.

21. Vad stod det i ditt senaste sms? - "MEN VAFAN"

22. Vem skulle du ta med dig till en öde ö? - Andrej, lätt.

23. Kan man vara vän med sitt ex? -Självklart.

24. Har du kysst en kompis? - Yep.

25. Hur ofta dricker du alkohol? - Inte så ofta faktiskt.

26. Vad är din åsikt om droger/folk som tar droger? - Jag gör det själv/är en av dom så atteeh.

27. Vad hatar du? - Mycket.

28. Hade du kunnat ha distansförhållande? - Ja~

29. Vad handlade din senaste dröm om? - Kärlek och stuff.

31. Hur lång är du? - 163 cm.

32. Vilken är den bästa svenska filmen? - Vettefan.

33. De bästa svenska skådespelarna? - Håller inte koll på sådant.

34. Vilken väljer du, Harry Potter eller Twilight? - Harry Potter.

35. Ditt humör för tillfället? - Hype.

36. En vacker person? - Emma.

37. Har du instagram? - nolife_tomato där.

38. Vem kramade du senast? - Ruben.

39. Vem träffade du senast? - Ruben.

40. När slog du dig senast? - Slog i foten i sänggaveln förut.

41. Någon du vill träffa? - Andrej.

42. När grät du senast? - I förrgår tror jag.

43. Sminkar du dig varje dag? - När jag orkar.

44. Vem är du mest lik, mamma eller pappa? - Pappa.

45. Är du helsvensk? - Nope.

47. En artist du inte gillar? - Ingen aning.

48. En artist du gillar? - (band) Hollywood Undead.

49. Vad är det bästa som hänt dig? - Jag överlevde.

50. Vad vill du bli när du blir äldre? - Lugna ner er, har redan åldersnoja och är inte ens 18 än.

"Hur kan man slå på någon som redan är blodig?
Hur kan man sparka på någon som redan ligger?
Hur kan man håna någon som mår så jävla dåligt att den inte vågar ta ett enda steg själv?
Jag undrar bara, vart fan är respekten för alla andra, och vafan tänker med?"

Världen idag saknar respekt för sina medmänniskor, det hatas på oskyldiga personer och små svaga människor blir kränkta.
Jag skriver mestadels det här pga allt näthat jag har fått genom åren, som sedan 3-4 år tillbaka fortfarande kommer och går. Dock så fick jag hat på ask.fm flera gånger om dagen förr, nu är det några veckors, ibland t.o.m månaders mellanrum innan jag hatas på av anonyma folk. När allt började, jag blev kallad tjock, ful, vidrig. Ja, folk önskade t.o.m livet ur mig, jag var inte värd att leva. Men trots att jag mådde extremt dåligt av allt som skrevs så var jag allt för envis, jag lät dom hålla på, jag svarade på nästan all skit (och nu i efterhand inser jag att det var dumt av mig, för ju mer/starkare man reagerar på sådant, ju roligare är det för dom. Vilket då gör så att dom inte kommer ge sig så enkelt.) och dum som jag var så totalvägrade att inaktivera mitt konto. Det värsta var att efter alla gånger jag blev kallad framförallt tjock, det satte sig på psyket och jag började tro på dom orden. Jag vägde mellan 39-42 kg (våren 2013, när jag var snart skulle fylla 15 år, det var då jag vägde runt 39 kg. Jag var hemskt liten och spinkig för min ålder och min längd på då 159-161 cm) när jag som mest blev kallad fet och tjock. Men orden hade satt sig, jag inbillade mig att jag var så mycket större än vad jag var. Jag slutade att äta och när jag väl åt så spyddes det upp senare igen. Jag levde i fara, allt tack vare sjuka idioter som antagligen har så lågt självförtroende själva så att dom behöver trycka ner andra för att känna sig bättre. Alla mina kompisar och min familj sa åt mig att inget av det som skrivs stämmer, att personerna på andra sidan skärmen bara var avundsjuka på att dom inte ser ut som jag, att dom antagligen själva är "stora" och avundades min extremt smala och, vad alla sa, fina kropp. Men jag kunde inte lyssna, det hade hållit på i ett år och jag kunde inte ta det längre. Jag skulle bli smalare.
Men efter många om och men så började jag sakta förstå att jag inte var så stor som folk påstod, och som jag trodde och såg. I swallowed my pride, och gick off på ask, dock bara i några få veckor. För hur mycket jag än hatade hur jag blev nedtryckt, så var jag nyfiken på vad idioterna hade att säga nästa gång.
Men så småningom hade jag "växt" av allt hat, jag hade blivit starkare. Jag sket i att svara på "frågorna", personerna skulle inte få ha så kul längre, jag skulle inte låta dom vinna.
Tillslut så "tonades" all skit ner, det avtog och det värsta var över. Det var en fruktansvärt stor lättnad att inte längre få en ångestattack bara av att se orden "Du har fått en ny fråga" dyka upp på mobilskärmen.
Men, jag har fortfarande inte släppt hur jag blev kallad tjock i ungefär 2 års tid. Ibland får jag rediga ryck och inbillar mig själv att jag är just fet, vilket resulterar i maten minskar, och vikten drastiskt rasar. Men nu för tiden så inser jag alltid tillslut att jag snart kommer vara i fara, att jag sakta "försvinner", och trots att jag kanske inte ser det själv alla gånger så vet jag att jag bara blir tunnare och mindre. Jag kommer alltid loss från mina anfall, det kan dröja dagar, veckor, ibland även månader. Men jag lyckas alltid ta mig ur det.
Hatet som jag får nu för tiden är oftast angående min ärrade kropp, bara för några få dagar sedan så var det någon anonym som tyckte att jag "skryter om mina ärr och sår". Ärren sitter på min kropp vilket kan göra det lite svårt att undgå att få med på bilder, om ni ursäktar.
Jag får även ofta påhopp angående mina piercingar. Men jag bryr mig verkligen inte om hur dom försöker kränka mig med sådana saker som mina ärr och mina piercingar. Det skiter jag faktiskt blanka fan i.

Men jag kan också få fina och t.o.m positiva kommentarer angående, framförallt, mina armar. För inte så längesedan t.ex, så skypade jag med en gammal polare, och det enda han sa när han såg mina sår var:"Du ser ut som en tiger :3"

Jag skrev allt det här i ren frustration över hur respektlösa och känslokalla folk kan vara, hur det finns personer som inte har någon som helst empati för personen ifråga som dom går på. Jag skrev helt enkelt det här för att jag inte kan fatta hur vissa inte förstår att deras ord och handlingar kan sätta någons liv på spel. Jag delade med mig av allt det här för att folk ska förstå hur en persons liv kan rasa samman totalt pga "små oskyldiga" meddelanden och kommentarer.
Man klarar sig till en början, men tillslut kan man inte ta mer. Jag tyckte inte att det var något märkvärdigt när jag fick dom första "hat-frågorna", men allt eftersom tiden gick så föll mitt liv och självförtroende sakta i bitar. Det tog mig lång tid innan jag någorlunda fick ihop mitt självförtroende igen, men tack vare dom idioterna som gick på mig, så kommer det aldrig bli som det var. Det som skrevs är ingjutet i mitt psyke och det är finns ingen annan att skylla än just dom som satt där på andra sidan skärmen, och fick mitt liv att knasa ännu duktigare än vad det redan hade gjort.

Och nu som avslutning så ska jag dela med mig av något som jag tyckte var väldigt fint, som jag fick kommenterat på en av mina bilder på Instagram, och efter det så är jag klar här, jag har fått sagt mitt.

Så igår flippade jag skiten, allt rasade, jag fick en kraftig ångestattack och hade "skärkalas". Men två av såren blev alldeles för djupa, t.ex. så syntes fettvävnad tydligt. Panikslagen gick jag ner gråtandes till mamma:"kör mig till akuten det var inte meningen". Så åkte bil i en halvtimme till akuten i Lidköping med en handduk tryckt mot två öppna sår. När vi väl var framme så fick vi vänta drygt en halvtimme tills vi fick gå in till en sköterska som tvättade och la om det, sedan in till nästa väntrum där vi satt i en och en halv timme innan dom ropade in mig. Väl inte på rummet så fick jag ligga och vänta ytterligare en timme tills läkaren kom. Sedan när han kom så frågade han om min tatuering och vad den betydde ("Not today") och jag bröt ihop. Där ligger jag på akuten och väntar på att bli sydd, med en recovery tatuering, som står för att jag "idag inte ska skada mig". Jag kände mig totalt misslyckad.
När jag väl fick bli sydd, så satt den underbara läkaren där och nynnade medan han sydde, och var noga med att det gick bra med mig och påminde mig hela tiden om att andas, ta djupa andetag. Vi var hemma runt 01 med sammanlagt 8 stygn.
När jag kom hem så gav jag alla rakblad till mamma, för efter det här så vill jag inte se dom mer. Jag är trött på skiten, jag är trött på att ständigt skada mig själv, jag är trött på att behöva se min sönderskurna kropp, och jag är trött på alla ärr.
Jag vill må bra, jag vill fixa det här. För jag vet att jag är värd mer än att skära i min hud, jag är värd mer än att hata mig själv.
Det har tagit ÅR för mig att komma dit jag står, att vara stark och förstå att livet ibland är svårt. Så nu är det dags att jag faktiskt inser att jag är så mycket starkare än vad jag tror.
Det är inte värt det längre, det har det aldrig varit. Efter fyra år så är det dags att säga stopp för mitt självskadebeteende, för jag orkar inte längre.
Att det skulle krävas en resa till akuten innan jag insåg hur långt det har gått, är hemskt.
Nu är det dags att bita ihop och ta nya tag, det är dags att ändra på mitt levnadssätt -Det är dags att få må bra.

1. När hade du sex senast?
Helgen som var.

2. När blev du av med oskulden?
3 år sedan.

3. Vem tog din oskuld?
Kevin.

4. Hur många namn finns det på din hångellista?
Minst 6.

5. Största åldersskillnaden på dig och ett hångel?
6 år äldre än mig.

6. Hur många har du hånglat med på en kväll som mest ?
2-3.

7. Har du hånglat med någon av samma kön?
Yah.

8. Har du haft ett one-night-stand?
Nope.

9. Har du blivit påkommen när du haft sex?
Alldeles för många gånger.

10. Kommit på några andra när dom ha sex?
Tack gode Gud nej.

11. Finns det nakenbilder på dig?
Åh herregud..

12. Har du dumpat någon på ett svinigt sätt?
Naj.

13. Har du blivit dumpad på ett svinigt sätt?
Det enda sättet som jag har blivit dumpad på typ.

14. Har du varit otrogen?
Tyvärr.

15. Blivit bedragen?
Ja.

16. Har du legat med två personer på samma dag?
Kan ha hänt, men är inte säker.

17. Har du någonsin haft en könssjukdom?
Naj.

18. Om du haft det, vem smittade dig?
Nej.

19. Haft sex i dina föräldrars säng?
Inte än.

20. I soffan?
Ja.

21. I duschen?
Yas.

22. Utomhus?
Rätt ofta faktiskt.

23. Varit fler än två i sänghalmen?
Nej.

24. Hur många olika nationaliteter finns det på sexlistan?
Bara en.

25. Konstigaste platsen du haft sex på?
Kyrkogården.

26. Favoritställningarna?
Vet ej.

27. Och efter det?
Vet ej.

28. Har du haft analsex?
Yeh.

29. Har du slickat/sugit av någon?
Yeh.

30. Sett/svalt/rört sperma?
Allt.

31. Upplevt en fontänorgasm?
Nej.

32. Onanerat på offentlig plats?
Naj.

33. Använt dildo/löskuk/massagestav på dig själv?
Nej.

34. Använt dildo/löskuk/massagestav på någon annan?
Nej.

35. Fejkat en orgasm?
Ett X antal gånger.

36. Haft sex med någon äldre?
Ja.

37. Vem är den äldsta?
Christoffer och Simon.

38. Haft sex med någon yngre?
Yup.

39. Vem är den yngsta?
Daniel.

40. Har du en KK?
Har haft typ 2, men inte längre.

41. Sett en porrfilm?
Yeh.