(TW?) Ni vet inte.

(Ska bara göra klart för er att jag INTE söker uppmärksamhet eller sympati när jag skriver allt det här, det enda jag söker är FÖRSTÅELSE.)
Ni som kallar mig "lat" för att jag sällan kommer iväg till skolan, ni vet inte. Tänk er att ha en natt fylld av psykos-/ångestattacker och bara sitta där i hörnet av sin säng, skakandes och gråtandes. Tänk er att sitta där och hyperventilera, tänka "jag är trött på det här, jag är trött på livet som sjuk, jag vill bara vara frisk" och sedan inte somna förrän allt mellan 3 på natten till 7 på morgonen. Sedan förväntas man att gå upp klockan 9 och ta sig iväg till skolan, skulle ni orka det?
Ni som säger att jag "inte klarar av ett skit" bara för att jag inte alltid klarar av att gå dom 3 timmarna som jag ska gå i skolan, ni förstår inte. Skulle ni orka gå upp och göra er iordning för att sedan gå 30 min (om ni inte får skjuts) genom hela stan för att komma till skolan, ifall ni vaknar med tårar längst kinderna, en helt genomblött kudde och bröstsmärtor pga ångest? Skulle ni vilja gå till skolan ifall ni vaknar och ser svart pga att eran bipolaritet sätter sin sida till. Ni bara gapar på allt/alla ni ser, och inte skulle tveka på att slå till någon ifall personen ifråga gör ett enda litet snedsteg? Skulle det inte kännas bättre för eran egen och er omgivnings skull att bara stanna hemma så att ni inte skadar någon, varken fysiskt eller psykiskt?
Ni som säger att jag "skolka för att få ta en cigg" bara för att jag går ut från klassrummet nästan varje halvtimme för att röka, ni ser inte. Ni ser inte att min ADHD gör mig rastlös och gör det svårt för mig att koncentrera mig på en och samma sak. Ni ser heller inte att jag får ångest när det blir för mycket/svårt och jag känner stor press på mig. Ni förstår inte att om jag sitter för länge och försöker fokusera på EN sak, som jag inte förstår trots att jag har fått det förklarat för mig flera gånger så måste jag gå. Jag måste gå ut och ta en cigarett för att lugna mina nerver innan jag får ett sammanbrott och börjar gråta.
Visst, vissa dagar försover jag mig bara, men i dom flesta fall så har jag faktiskt en anledning till att inte komma. Jag har mina många psykiska sjukdomar som ibland förstör mitt liv, som ibland gör det jättesvårt för mig att kunna göra saker som i andras ögon är en självklarhet att man klarar av. Jag har många hinder i mitt liv, något som inte många verkar vilja förstå. Men jag gör faktiskt så gott jag kan och vill faktiskt klara av skolan för en gångs skull. Jag vill klara av den lilla saken som har så stor betydelse senare i livet. Jag kämpar mer än vad ni tror.
Det gör ont när folk hoppar på mig (dom sakerna jag skrev var bara några exempel och det vanligaste som jag får höra) när ni inte ens vet VARFÖR jag gör som jag gör, för ni ser inte hur tufft jag ibland kan ha det.
Men jag är tacksam för er som förstår och låter mig vara, jag är tacksam för er som inte ifrågasätter varför jag inte dyker upp utan som nästintill förstår och VET varför jag inte kom till skolan just den dagen.
Jag ville bara få allt det här sagt, så att ni får en annan syn på min "lathet" mitt "skolkande" och hur jag "inte klarar av" någonting.
Tack för mig.