Tredje Kapitlet

KAPITEL 3

När fötterna väl stannade var han inte vid centrum. Faktum var att han inte var i närheten av några affärer över huvudtaget. Under tystnad såg han ner på vattnet långt där nedanför. Vart han var visste han inte. Hur han kom hit, visste han inte heller. Han bara var här. Stående ett flertal meter upp på ett säkert betongunderlag ovanför det strömma vattnet. En stark känsla av hopplöshet spred sig i hans kropp, fyllde hans sinnen och en kraftig impuls som han försökte motstå sa åt honom att ta steget utför. Ta steget utför och avsluta det hela. Blicken sökte sig över vattnet. Skulle det bli ett dödande fall? Skulle det bli det sista steget han gjorde eller skulle han vakna upp på ett sjukhus och vara tvungen att förklara varför han gjort som han gjort? Nä.. Ett sådant samtal ville han inte ha. Det skulle bara bli jobbigt. För jobbigt för vad han ville tänka på just nu. Antagligen borde han gå tillbaka.. Hitta tillbaka till huset. Hem, vägrade han att kalla det, för det var inte hans hem och det skulle aldrig bli det. Hur mycket de än skulle försöka få honom att tro det, så skulle det inte aldrig bli så. Aldrig att han skulle kalla det där stället för ett hem. Han hade inget hem.

Nattens slöja hade lagt sig över omgivningen när han äntligen hittade det röda huset där en polisbil stod parkerad på utsidan. Tankar väcktes till liv i huvudet. Vad hade han nu gjort? Hade de redan tröttnat på honom? Skulle de redan skicka iväg honom? En välbekant känsla spred sig i kroppen. En känsla av hopplöshet. Det var på något sätt skrattretande hur många gånger den känslan spred sig i hans kropp. Fyllde åter igen alla hans sinnen. Självklart ville de inte längre ha honom kvar! Självklart hade de tröttat på honom! Efter alla de falska leendena som Åsa gett honom så var det inte så konstigt. Han var ett hopplöst fall. Hela hans existens var hopplös. Allt var hopplöst. Hopplöst.. Försiktigt följde han den stenade vägen upp mot huset, knackade på. Tydligt kunde han höra stolar som drogs mot det slipade trägolvet i köket och sedan hastiga steg i hallen. Dörren rycktes upp och Åsas blå ögon mötte snart hans.
"Åh, tack gode Gud!" slank det ur henne med en lättad suck. Lättad suck? Varför var hon så lättad? Var hon lättad över att få iväg honom? Ville hon så gärna bli av med honom?
"Mats! Han är hemma!" ropade hon, utan att vända blicken från Tobias ansikte. Därför såg hon antagligen inte att Mats redan stod bakom henne med en uniformklädd man bakom sig. Frågande höjde den förvirrade pojken ena ögonbrynet.
"Vi har varit så oroliga för dig! Varför kom du inte hem direkt efter skolan?"
"Jag gick vilse..." mumlade han lågt, såg tyst ner i golvet och tuggade löst i sin underläpp, ville gå därifrån! Varför kunde de bara inte hämta hans väskor med en gång?
"Stå inte här ute, kom in" Åsa såg på honom, vände sig sedan till polisen. "Tack för er tid"

Då den sista polisen lämnat rummet såg Tobias tyst upp på Åsa där han satt i soffan. Det var inte svårt att se känslorna i hennes ansikte. Hon var både arg och lättad. Varför då? Hade han gjort något allvarligt fel? Var hon arg för att han kommit hem igen? Skulle han ha stannat ute? Stannat ute och aldrig ha kommit hem? Stannat ute och fryst ihjäl? Frysa ihjäl. Det var något med den tanken som tilltalade honom. Något som lockade. Skulle det vara smärtsamt att frysa ihjäl? Eller skulle det vara smärtfritt? Skulle det gå snabbt eller långsamt? Han ville inte ha en långsam och plågsam död. Skulle han dö så skulle det gå snabbt, det var något som var säkert.
"Tobias, hör du mig?" Förskräckt ryckte han till när någon lätt ruskade om hans axlar. Han bet sig löst i läppen, såg upp på Åsa med en frågande blick.
"Vart har du varit?" undrade hon, såg på honom. Tobias ryckte på axlarna. En låg suck lämnade kvinnan framför honom.
"Okej, men är du hungrig? Jag kan laga något åt dig?" frågade hon med en mjuk röst. Sakta skakade han på huvudet, såg på henne och sedan ner. Ville inte ha något att äta. Var inte hungrig. I alla fall var det vad han försökte intala sig själv. Han var inte hungrig. Inte hungrig. Ville inte ha någonting att äta.
"natt.." mumlade han nästan ohörbart. Hade sedan länge börjat strunta i ordet god. Det kändes bara fel. Under tystnad reste han sig upp, lämnade vardagsrummet och gick till det rummet de kallade för hans. Men sanningen var att det inte alls var hans rum. Hur kunde han ha ett rum i ett hus som inte var hans hem? Han hade fortfarande inget hem. Han var hemlös. Var det så svårt att förstå?

Varför var det så svårt att somna? Han var ju trött, men ändå var han helt klarvaken. Ögonlocken kändes inte längre som bly som de gjort för bara någon timme sedan. En låg suck lämnade de smala läpparna och han kom på sig själv med att han suckade ganska ofta nu för tiden. Var det för att allting kändes så otroligt hopplöst? Var det därför han hade börjat med den lilla vanan att ge ifrån sig en liten suck för att folk skulle förstå att han inte tyckte om det här? För att folk skulle förstå att han inte trivdes och var trött på det här som folk kallade för livet. Vad var livets mening egentligen om han inte fick tillbringa det med dem han älskade? Han såg ingen poäng i det hela. Tankar som verkade besöka honom ganska ofta trädde återigen in i hans minne. Gör slut på skiten. Orden var lockande och deras innebörd var mycket tydlig. Gör slut på skiten. Det var egentligen inte mycket som behövdes för att uppfylla tankens innebörd. Men det var svårt. Han var för feg. Tänkte för mycket. Hur skulle han kunna göra slut på sitt liv om en massa tankar om en obefintlig framtid hela tiden dök upp i hans huvud. En obefintlig framtid, ett trick av hans hjärna för att förhindra honom från att göra vad han verkligen vill. Ett trick av hans hjärna som tog hans fria vilja ifrån honom. Detta var inte rätt. Han borde inte ha några problem med att ta sitt liv om han verkligen ville det, eller? Om han verkligen inte trodde på någon framtid så borde han inte haft några problem med att ha tagit steget förut. Så varför hade han inte gjort det? Varför hade han inte tagit steget? Såg han en framtid? Nej, hur kunde han det? Det fanns ingen framtid för honom. Inte i denhär världen där han inte var någon. Han hade ingen framtid. Ingen tyckte om honom, det hade han fått klart för sig för längesen.

Ingen störde honom mer den kvällen, utan lät honom sitta uppe i det rum som de kallade för hans. Antagligen trodde de väl att han sov. Men hur skulle han kunna somna? Sängen var obekväm, det tyckte han fortfarande. Tyst stirrade han upp i taket, ville inte gå någonstans, det var bara måndag. Vilket betydde att det fortfarande var flera skoldagar kvar innan det blev helg. Han ville inte gå till skolan. Hade verkligen ingen lust. Kunde han bara inte få stanna här? Sitta här inne i det här hemska rummet och vänta tills dess att han blev myndig så att han kunde skippa alltihop. Kunde få ta hand om sig själv. Ta hand om sig själv. Ett glädjelöst skratt lämnade hans läppar, det lät nästan galet. Ta han om sig själv? Jo, drömma kunde han ju alltid göra. Men en person som går i terapi fyra gånger i veckan sedan över ett år tillbaka, fick nog inte ta hand om sig själv så enkelt, speciellt inte när denna person inte ens dyker upp på de inbokade tiderna.