Första kapitlet av min bok(?)..

Ingenting kvar

För var minut han tillbringar på jorden blir han bara skörare och skörare..
De ser på honom med avsky i blicken..
Men han bryr sig inte längre.
Han höjer inte sina knytnävar i försvar, bara tar emot.
Världen har inget som lockar..
Livet har stämplats som värdelöst.
Han ser ingen nytta i att vara kvar.
Alla trampar bara på honom ändå.

Är livet då värt det? Då allt kan sluta så fort..


"Det spelar ingen roll vad de säger,jag kommer älska dig ändå"


En låg suck lämnade den svarthåriga pojken, då bilen rullade in på en uppfart för att sedan stanna. En snabb blick på huset och han ville redan därifrån. Tvåvåningshuset bar en alldaglig röd nyans och gräset hade nyss klippts. Redan vid första anblicken av detta stället så kunde man förstå att de som bodde här var ett par skötsamma och antagligen allvarliga människor. Vilket betydde att han tippade på att de inte skulle vilja behålla honom speciellt länge.
"Tobias. Kom nu" Marianne såg på pojken som hoppade till. Lågt muttrande klev han motvilligt ur bilen. Ville inte vara här. Hatade att flytta runt till olika familjer som ändå inte ville ha honom. De oj:ade sig och tyckte så synd om honom. Tyckte så synd om honom, vars föräldrar tyvärr omkomit i en otäck bilolycka. De störde honom något otroligt. Att de låtsades bry sig. Låtsades bry sig och samtidigt försökte ta över hans döda föräldrars roll. Men de kunde de inte. Ingen kunde ersätta hans föräldrar, hur mycket de än försökte.. Det var samma visa varje gång. De försökte komma så nära honom som det gick och när han väl började öppna sig lite och började lita på de, så hade de tröttnat. Beklagat sig och han hade blivit ivägskickad för "sitt eget bästa". Som om han trodde på det! De brydde sig inte. Sket fullständigt i hans känslor. De behandlade honom som om han vore någon sorts möbel.
"Tobias!" han ryckte till, såg förvirrat på Marianne som stirrade på honom. "Mår du bra?" undrade hon med en falsk ton av oro i rösten. Han nickade bara lite, såg ner i marken. Nej, han mådde inte bra. Det hade han inte gjort på flera år. Hade hon inte lärt sig det än? Aldrig mådde han bra. Allt var meningslöst, men självklart kunde han inte berätta det. Då skulle de skicka honom till ännu mer terapeuter. Den gråhåriga kvinnan såg på honom ett tag och nickade sedan.
"Bra. Ta dina väskor" hon öppnade bagaget och gick sedan uppför den lilla stenprydda gången. Tankspritt lyfte den magra figuren ur de tre väskorna och följde efter..

Alltihop matchde. Allt från de gröna köksgardinerna till det gröna porslinet. Allt passade. Till och med den brunhåriga kvinnan passade in med sin gröna kofta och mannen med sina gröna ögon. Allt passade in. Utom han själv. Allas blickar låg på honom och han ville bara sjunka genom golvet. Bort från den brännande känsla som blickarna gav. Stint stirrade han ner i bordet.
"Tobias, detta är Åsa och Mats och deras son Robin. Åsa, Mats detta är Tobias" Tobias vågade sig på att blygt se upp, men då han mötte sonens blå ögon, tittade han snabbt bort. Fäste åter sin blick på den blanka träytan medan Marianne pratade lite med hans nya fosterföräldrar.
"Dåså Tobias, nu åker jag" hon la handen på hans tunna axel och kramade den lätt innan hon lämnade huset, lämnade honom ensam hos dessa tre nya människor, som han inte visste någonting om. Ingenting hade han fått vetat. Inte ett skit. Inte förrän igår hade han fått reda på att han skulle få en ny fosterfamilj. Så det hade bara varit att packa. Packa ner det lilla han ägde i sina tre väskor. Tre väskor. Allt han ägde rymdes i en sportbag och två rycksäckar.
"Tobias?" någon skakade hans axel vilket fick honom att hoppa till och vakna ur sina tankar.
"Va?" undrade han förvirrat, såg frågande på kvinnan, Åsa.
"Robin visar dig till ditt rum" log hon. "Du kan packa upp sina saker, sedan blir det middag" Tobias nickade sakta. Packa upp sina saker? Varför då? Vad var det nödvändigt för? Han skulle ju säkert bli bortkörd om några veckor, men han sa inte emot, utan tog enkelt sina väskor och följde efter familjens son som under tystnad ledde nykomlingen uppför trapporna. Hela killens kroppsspråk talade om att han inte ville ha honom där. Detta faktum fick Tobias att känna sig som en börda. En person som var omöjlig att älska. Var han det? Omöjlig att älska? Han stördes ur sina funderingar då Robin plötsligt stannade, vilket resulterade att han gick rakt in i honom.
"Se dig för!" fräste han och gav honom en hatisk blick som gjorde att han bara ville försvinna, tyna bort och bli osynlig. Sonen öppnade dörren till ett ljust, blått hemtrevligt rum och försvann sedan snabbt. Tobias suckade tyst, såg in i rummet. Hatade det redan. Det var så ljust.. Och glatt.. Reflekterade verkligen inte den smärtan som han kände på insidan.. Detta hatet han ständigt kände mot alla som låtsades bry sig. Låtsades bry sig om hans känslor. Han lät den grå blicken svepa runt. Det fanns inte speciellt mycket därinne. En byrå, bokhylla, skrivbord och en säng med matchande blå överkast som stod intill fönstret. Alla möblerna var vita och hela rummet skvallrade om en falsk gästvänlighet. Det svartnade för ögonen och han fick hejda sig själv från att slita ner alltihop. En knackning på dörren och han vände sig om.
"Du kan packa upp sina saker efter maten. Kom nu" Åsa log varmt mot honom. Ett leende han ville dra bort från hennes läppar och slänga. Han var så trött på det. Alla falska leenden. Det dolde sig ingenting bakom de. Ingenting. De var bara fejk. För att lura honom att allt var bra.

"Ska du inte äta någonting?" undrade Mats som satt framför honom vid köksbordet. Tobias kastade en blick på honom och suckade tyst.
"Jag har ätit.." svarade han, såg ner på sin tallrik och den nästan orörda maten låg.
"Att peta i maten är inte att äta." Suckade Mats och såg på honom. Tobias skakade på huvudet. Förstod inte att han skulle behöva gå igenom detta varenda gång han kom till ett nytt ställe. Han ville inte bli fet, var det så svårt att förstå? Folk stirrade redan på honom nu, om han då åt ännu mer vad skulle de då säga? Då skulle han ju bli ännu fetare!
"Du måste äta Tobias. Tycker du inte om spagetti?" Åsa såg på honom med någon udda i blicken. Oro? Tobias ville bara skratta henne rakt i ansiktet. Hon var duktig på att låtsas. Det var ju nästan så att han trodde på den gömda känslan i hennes ögon. Han mötte hennes blick för en stund innan han såg bort.
"Jag kan laga något annat till dig om du vill" hennes röst vad full med.. Kärlek? Och omtänksamhet. Det gjorde honom galen. Varför låtsades hon bry sig?!
"Tobias? Vill du att jag ska laga något annat?" hon strök honom försiktigt över kinden. Beröringen fick honom att hoppa till, rygga tillbaka och stirra förskräckt på henne. Genast drog hon åt sig sin hand.
"Gjorde jag dig illa?" undrade hon förvirrat. Tobias svarade inte, bara såg på henne. Gjorde honom illa? Han skakade kvickt på huvudet.
"Åh.. Bra" hon andades lättat ut och log. Log det där leendet som han redan hatade hos henne. Han stirrade ner i bordet, reste sig sedan snabbt upp och lämnade köket.
"Sicken solstråle.." hörde han Robin muttra innan han började gå uppför trappan. Det var tydligt att pojken inte ville ha honom där. Så varför gjorde sig föräldrarna besväret att ha försöka ta hand om honom?

Inne i det blå rummet tog han några djupa andetag, medan han försökte lugna ner vilddjuret inom sig. Vilddjuret som ilsket klöste honom innefrån och vrålade. Vilddjuret som han inte kunde hejda. Vilddjuret som tvingade honom till att göra saker han sedan skulle ångra. Medan ilskan sakta rann av honom började han dra runt möblerna, flyttade sängen så långt bort ifrån fönstret det gick och ställde byrån som en sorts skyddande mur mot solljuset. Ville inte ha det ljust. Ville ha det mörkt, som en konstgjord natt. Med en irriterad rörelse drog han igen gardinerna och suckade tyst. Tårarna brände bakom ögonen och han sjönk ner på golvet, kurade ihop sig med ryggen mot väggen och drog de tunna benen mot kroppen. Han hatade detta. Verkligen hatade det. Långsamt började de salta vattenpärlorna rulla nerför hans kinder. Vad var det med honom egentligen? Sen när brukade man gråta utan anledning? Det knackade på dörren och Åsa stack in huvudet. Herregud! Kunde han aldrig få vara ifred?!
"Är allt okej Tobias?" undrade hon, med den där oroliga tonen i rösten. "Gråter du?" Hon gick in i rummet utan att fråga om lov och stängde den ljusa trädörren efter sig. En låg suck lämnade hans smala läppar.
"Gå.." mumlade han med tjock röst, såg på henne.
"Tobias, vad är det?" undrade hon mjukt, hade antagligen inte hört honom eller så ignorerade hon honom.
"Gå.." upprepade han lite högre, vände bort blicken då hon kom närmare.
"Berätta vad som är fel" hon satte sig ner på knä framför honom. Den svaga doften av parfym nådde hans näsa och han skakade på huvudet.
"Gå" sa han återigen och vände blicken till henne.
"Inte förränn du berättar vad som är fel" försiktigt strök hon honom över kinden. Någonting hon inte skulle gjort. Rasande putte han henne ifrån sig.
"MEN GÅ DÅ!" Röt han ilsket. "Stick härifrån!" Förskräckt såg hon upp på honom.
"Tobias! Vad håller du på med? Jag är bara orolig för dig" hon ställde sig upp och såg på honom. Trots att han bara var 1,65 m var han längre än denna kvinna. Han skrattade glädjelöst till och skakade på huvudet.
"Orolig? Tror verkligen att jag tror på den skiten?!" Fräste han. "Ni bryr er inte ett smack om mig! Ni tror att ni gör en bra gärning genom att ta hand om mig, men det gör ni inte! Ni gör bara hela skiten sämre!" Han märkte först nu att han skrek. Skrek på denna stackars kvinna som bara undrat hur det var med honom, han tystnade snabbt och vände bort sin blick.
"Gå..." mumlade han lågt och denna gången gjorde hon faktiskt som han sa och lämnade rummet. Tystnaden som kröp fram var nästan som gas. En giftig gas som ville ha honom till offer. Häftigt drog han efter andan, försökte desperat att få luft, utan vidare framgång. Näsan var täppt efter gråten och han fick inte tillräckligt med luft genom munnen. Panikslaget fick han upp fönstret och drog ett djupt, panikslaget andetag. Luft.. Så glad hade han nog aldrig blivit innan över något så simpelt som konsten att andas.

Tja... Det var den det..