minimisses blogg

Inledningen till en berättelse jag skriver på i skolan...

Ett steg och friheten skulle ges till honom. Ett steg och han skulle bli fri för alltid. Det svarta håret smekte ömt de bleka kinderna. Långt där nere blinkade blåljusen. Hans ögon var slutna. Det var dags nu. Dags att ge sitt lidande ett avslut. I 17 år hade han försökt att stå ut, men nu orkade han inte mer. Nu ville han ha ett slut på smärtan. Allt som behövdes var bara ett steg åt rätt riktning och allt skulle ta slut. Ett steg och allt skulle vara över. Det var det här han ville. Varför var det då så svårt? Varför var det en del av honom som sa åt honom att ta steget, bakåt? Gå hem och fortsätta hoppas på att allt skulle ordna sig. Att hans pappa skulle sluta dricka. Att han skulle sluta… Minnena från gårdagen bubblade upp till ytan, visade honom sanningen om varför han stod här och rev upp såren som han förgäves försökte läka. Likt pärlor började tårarna rinna nerför hans kinder. Vinden drog i hans hår och i hans kläder, ville att han skulle kliva ner, bad på sina bara knän med sin kyliga smekning att han skulle gå hem igen.
”Gör det inte” han kunde svära på att det var vinden som viskade till honom, men han lyssnade inte. Om de visste. Om de visste vad han gjort. Vad han tvingas göra. Vad hans far hade tvingat honom till. Hans egen far… Det gjorde honom äcklad. Han var äcklad över sig själv, hatade sin kropp. Ögonlocken fladdrade till, avslöjade den blå färgen som de dolt. Blicken sökte sig neråt. Ett steg och han var fri.

KAPITEL 3

När fötterna väl stannade var han inte vid centrum. Faktum var att han inte var i närheten av några affärer över huvudtaget. Under tystnad såg han ner på vattnet långt där nedanför. Vart han var visste han inte. Hur han kom hit, visste han inte heller. Han bara var här. Stående ett flertal meter upp på ett säkert betongunderlag ovanför det strömma vattnet. En stark känsla av hopplöshet spred sig i hans kropp, fyllde hans sinnen och en kraftig impuls som han försökte motstå sa åt honom att ta steget utför. Ta steget utför och avsluta det hela. Blicken sökte sig över vattnet. Skulle det bli ett dödande fall? Skulle det bli det sista steget han gjorde eller skulle han vakna upp på ett sjukhus och vara tvungen att förklara varför han gjort som han gjort? Nä.. Ett sådant samtal ville han inte ha. Det skulle bara bli jobbigt. För jobbigt för vad han ville tänka på just nu. Antagligen borde han gå tillbaka.. Hitta tillbaka till huset. Hem, vägrade han att kalla det, för det var inte hans hem och det skulle aldrig bli det. Hur mycket de än skulle försöka få honom att tro det, så skulle det inte aldrig bli så. Aldrig att han skulle kalla det där stället för ett hem. Han hade inget hem.

Nattens slöja hade lagt sig över omgivningen när han äntligen hittade det röda huset där en polisbil stod parkerad på utsidan. Tankar väcktes till liv i huvudet. Vad hade han nu gjort? Hade de redan tröttnat på honom? Skulle de redan skicka iväg honom? En välbekant känsla spred sig i kroppen. En känsla av hopplöshet. Det var på något sätt skrattretande hur många gånger den känslan spred sig i hans kropp. Fyllde åter igen alla hans sinnen. Självklart ville de inte längre ha honom kvar! Självklart hade de tröttat på honom! Efter alla de falska leendena som Åsa gett honom så var det inte så konstigt. Han var ett hopplöst fall. Hela hans existens var hopplös. Allt var hopplöst. Hopplöst.. Försiktigt följde han den stenade vägen upp mot huset, knackade på. Tydligt kunde han höra stolar som drogs mot det slipade trägolvet i köket och sedan hastiga steg i hallen. Dörren rycktes upp och Åsas blå ögon mötte snart hans.
"Åh, tack gode Gud!" slank det ur henne med en lättad suck. Lättad suck? Varför var hon så lättad? Var hon lättad över att få iväg honom? Ville hon så gärna bli av med honom?
"Mats! Han är hemma!" ropade hon, utan att vända blicken från Tobias ansikte. Därför såg hon antagligen inte att Mats redan stod bakom henne med en uniformklädd man bakom sig. Frågande höjde den förvirrade pojken ena ögonbrynet.
"Vi har varit så oroliga för dig! Varför kom du inte hem direkt efter skolan?"
"Jag gick vilse..." mumlade han lågt, såg tyst ner i golvet och tuggade löst i sin underläpp, ville gå därifrån! Varför kunde de bara inte hämta hans väskor med en gång?
"Stå inte här ute, kom in" Åsa såg på honom, vände sig sedan till polisen. "Tack för er tid"

Då den sista polisen lämnat rummet såg Tobias tyst upp på Åsa där han satt i soffan. Det var inte svårt att se känslorna i hennes ansikte. Hon var både arg och lättad. Varför då? Hade han gjort något allvarligt fel? Var hon arg för att han kommit hem igen? Skulle han ha stannat ute? Stannat ute och aldrig ha kommit hem? Stannat ute och fryst ihjäl? Frysa ihjäl. Det var något med den tanken som tilltalade honom. Något som lockade. Skulle det vara smärtsamt att frysa ihjäl? Eller skulle det vara smärtfritt? Skulle det gå snabbt eller långsamt? Han ville inte ha en långsam och plågsam död. Skulle han dö så skulle det gå snabbt, det var något som var säkert.
"Tobias, hör du mig?" Förskräckt ryckte han till när någon lätt ruskade om hans axlar. Han bet sig löst i läppen, såg upp på Åsa med en frågande blick.
"Vart har du varit?" undrade hon, såg på honom. Tobias ryckte på axlarna. En låg suck lämnade kvinnan framför honom.
"Okej, men är du hungrig? Jag kan laga något åt dig?" frågade hon med en mjuk röst. Sakta skakade han på huvudet, såg på henne och sedan ner. Ville inte ha något att äta. Var inte hungrig. I alla fall var det vad han försökte intala sig själv. Han var inte hungrig. Inte hungrig. Ville inte ha någonting att äta.
"natt.." mumlade han nästan ohörbart. Hade sedan länge börjat strunta i ordet god. Det kändes bara fel. Under tystnad reste han sig upp, lämnade vardagsrummet och gick till det rummet de kallade för hans. Men sanningen var att det inte alls var hans rum. Hur kunde han ha ett rum i ett hus som inte var hans hem? Han hade fortfarande inget hem. Han var hemlös. Var det så svårt att förstå?

Varför var det så svårt att somna? Han var ju trött, men ändå var han helt klarvaken. Ögonlocken kändes inte längre som bly som de gjort för bara någon timme sedan. En låg suck lämnade de smala läpparna och han kom på sig själv med att han suckade ganska ofta nu för tiden. Var det för att allting kändes så otroligt hopplöst? Var det därför han hade börjat med den lilla vanan att ge ifrån sig en liten suck för att folk skulle förstå att han inte tyckte om det här? För att folk skulle förstå att han inte trivdes och var trött på det här som folk kallade för livet. Vad var livets mening egentligen om han inte fick tillbringa det med dem han älskade? Han såg ingen poäng i det hela. Tankar som verkade besöka honom ganska ofta trädde återigen in i hans minne. Gör slut på skiten. Orden var lockande och deras innebörd var mycket tydlig. Gör slut på skiten. Det var egentligen inte mycket som behövdes för att uppfylla tankens innebörd. Men det var svårt. Han var för feg. Tänkte för mycket. Hur skulle han kunna göra slut på sitt liv om en massa tankar om en obefintlig framtid hela tiden dök upp i hans huvud. En obefintlig framtid, ett trick av hans hjärna för att förhindra honom från att göra vad han verkligen vill. Ett trick av hans hjärna som tog hans fria vilja ifrån honom. Detta var inte rätt. Han borde inte ha några problem med att ta sitt liv om han verkligen ville det, eller? Om han verkligen inte trodde på någon framtid så borde han inte haft några problem med att ha tagit steget förut. Så varför hade han inte gjort det? Varför hade han inte tagit steget? Såg han en framtid? Nej, hur kunde han det? Det fanns ingen framtid för honom. Inte i denhär världen där han inte var någon. Han hade ingen framtid. Ingen tyckte om honom, det hade han fått klart för sig för längesen.

Ingen störde honom mer den kvällen, utan lät honom sitta uppe i det rum som de kallade för hans. Antagligen trodde de väl att han sov. Men hur skulle han kunna somna? Sängen var obekväm, det tyckte han fortfarande. Tyst stirrade han upp i taket, ville inte gå någonstans, det var bara måndag. Vilket betydde att det fortfarande var flera skoldagar kvar innan det blev helg. Han ville inte gå till skolan. Hade verkligen ingen lust. Kunde han bara inte få stanna här? Sitta här inne i det här hemska rummet och vänta tills dess att han blev myndig så att han kunde skippa alltihop. Kunde få ta hand om sig själv. Ta hand om sig själv. Ett glädjelöst skratt lämnade hans läppar, det lät nästan galet. Ta han om sig själv? Jo, drömma kunde han ju alltid göra. Men en person som går i terapi fyra gånger i veckan sedan över ett år tillbaka, fick nog inte ta hand om sig själv så enkelt, speciellt inte när denna person inte ens dyker upp på de inbokade tiderna.

Att det skulle bli så svårt att försöka passa in hade han aldrig trott. Allt han gjorde verkade vara fel och Robin gav honom hela tiden irriterande blickar som tydligt talade om vad han tyckte om att ha honom där. Han såg honom som en inkräktare, inte som en familjemedlem som Åsa och Mats hoppades på. Men varför skulle han det egentligen? Tobias visste mycket väl om att han inte var någon familjemedlem. Han var inte en av familjen, verkligen inte! Han var en inkräktare. Hörde inte hemma där. Det var inte konstigt att Robin hatade honom så. Det skulle han också gjort om det en dag bara dök upp en främling som presenterades som sin nya bror. Det var fel. Man kunde inte tvinga någon att tycka om någon och älskade den som en familjemedlem. Det fungerade inte så. Man kunde inte älska på beställning. Man kunde inte känna sig trygg på beställning. Hur skulle han kunna känna sig trygg hos människor som han precis träffat? Hur skulle han kunna älska dem?


- Vem är du?

Jag kan ge dig mitt namn, men inte vem jag är.
Vem jag är kan jag inte säga.
Vem jag är, det vet jag inte.
Allting känns bara så jobbigt och jag orkar inte mer.
Allting är bara så hopplöst.
Vem jag är, det kan ingen säga.
Vem jag är, det vet jag inte.
Ingen vet, vem jag är..

KAPITEL 2

Det var omöjligt att räkna ut hur detta skulle gå. Hur det skulle bli att vara här. Dagarna hade segat sig fram och efter bara tre dagar, som snarare kändes som tre veckor stod han nu här. Utanför den grå skolbyggnaden som Åsa och Mats envisats med att han skulle börja på. En låg suck lämnade de smala läpparna då han gick upp mot huset. Ville inte vara här. Ville inte gå i en ny skola! Han hade bytt skola hur många gånger som helst. Blivit flyttad från olika skolor bara för att folk inte kunde låta bli att reta honom. Göra honom förbannad så att han slog i sönder saker. Under tystnad gick han in i korridoren som redan kryllade av andra elever. Andra elever som inte brydde sig om honom. Såg honom inte. Där han gick i sina svarta stuprörsjeans och sin slitna t-tröja. Det var längesedan han fått nya kläder. Längesedan han fått nya accessoarer. Så det svarta nitbältet var detsamma som han alltid haft. Även det slitet. Hela han flög åt sidan då någon krockade in i honom.
"Förlåt!" fick han genast ur sig, såg på killen som gått in i honom. Man såg tydligt att killen ogillade hans närvaro.
"Se dig för!" fräste han bara och försvann med ett muttrade: "Jävla emo.." Tobias vände snabbt ner sin blick. Jävla emo.. Han bet sig hårt i läppen och gick snabbt fram genom korridoren för att komma bort från killen. Jävla emo.. Vilddjuret slet i honom igen. Ville att han skulle gå tillbaka. Gå tillbaka till killen och få honom ångra vad han sagt. Ångra det riktigt ordentligt. Jävla emo.. Han gick in i killarnas toa och slöt ögonen. Jävla emo. Jävla emo. Jävla emo. Jävla emo! Ljudet av något som krossades fick honom att förvirrat öppna ögonen och stirra på den krossade spegeln. Fan.. Inte igen. Förskräckt lämnade han toaletten och skyndade fram genom korridoren mot rätt sal. Han drog handen genom den svarta luggen och la först då märkte till att han blödde. Knogarna på högerhanden var sönderrivna. För ett ögonblick undrade han varför. Men kom snart på att det måste vara på grund av spegeln. Självklart. Självklart gjorde han sig illa. Det gjorde han alltid. Det blev inte alltid tydliga sår som man kunde se. Men på insidan. På insidan var han söndersliten. En tjej stirrade på honom där han stod och betraktade sin blödande hand, men hon sa ingenting. Bara stirrade på honom, som om han vore någon idiot.. Han förstod inte varför alla såg så dömande på honom. En låg suck lämnade hans läppar och han gick framåt genom korridoren, stoppade den blödande handen i fickan så att folk inte skulle stirra.
"Du måste nog gå till skolsystern med den där handen.. Jag kan visa vägen.." en tjej med rödfärgat hår såg på honom.
"Jag klarar mig" fräste han till svar, såg på henne. Han klarade sig alldeles utmärkt. Denna skolsköterska skulle väl också bara försöka göra honom fet. Tala om att det han gjorde inte var hälsosamt. Att han kunde dö.. Men om man var så fet som han var.. Då skulle han väl dö ändå? Så det spelade väl ingen roll? Och vem skulle bry sig? Vem skulle bry sig om ifall han dog?
"Men du blöder ju?" Tjejen höjde ett välplockat ögonbryn och såg på honom.
"Jag klarar mig!" svarade han aningen irriterat och gick förbi henne. Varför försökte hon bry sig? Hon misslyckades bara.. Ingen brydde sig vad som hände med honom. Så varför skulle hon då bry sig? Hon visste inte hur allt låg till. Han kastade en blick över axeln, tjejen stod kvar och såg efter honom. Han vände genast fram blicken.

Allas blickar riktades mot honom då han klev in i klassrummet, det gav honom nästan panik. Gillade inte det här. Hatade att vara i centrum. Att alla stirrade på honom. Betraktade honom, studerade honom som något jävla utställningsobjekt. Hans egna ljusa ögon vreds genast ner mot golvet. Ville inte att alla skulle stirra på honom. Det var säkert bara för att han var så förfärligt fet! Självklart måste det vara det! Han bet sig löst i läppen och gick fram till läraren.
"Tobias Lowe.." mumlade han med låg röst då läraren frågade om hans namn.
"Tobias Lowe" upprepade hon. "Du kan sätta dig där, längst ner bredvid Liliane" Hon pekade på en tjej. Självklart var det den rödhåriga tjej som snackat med honom innan. Under tystnad gick han mellan bänkarna. Självklart satt tjejen längst bak och vägen dit verkade oerhört lång. Han hörde flera personer viska medan han gick förbi. Och hörde flera gånger samma ord. Emo, emo, emo. Alla tycktes kommentera hans klädstil med samma ord. Han såg inte på tjejen, utan satte sig bara på den tomma platsen bredvid henne.
"Hur är det med handen?" Han kunde känna flickans blick bränna mot hans ansikte, men ignorerade henne. Sa ingenting, såg bara fram mot tavlan under sin svarta lugg.
"Hallå?" Tjejen, Liliane, försökte återigen få hans uppmärksamhet, men misslyckades. Var det så svårt att förstå att han inte ville ha några kompisar? Han var inte här för att skaffa vänner. Han var här för att han var tvungen. Om han själv fått bestämma skulle det här aldrig hänt. Om han själv fått bestämma så skulle han ha dött tillsammans med sina föräldrar. Sina riktiga föräldrar. Han lät blicken snabbt glida över klassrummet och stelnade till då han mycket väl kände igen Robin. Fint.. Han såg genast ner i sin bänk. Nu skulle killen säkert hata honom ännu mer. Trots att han försökte låta bli att titta, kunde han inte låta bli att snegla på honom. Varför visste han inte riktigt. Efter en snabb granskning av den andre killens kläder så lade han märkte till att de båda hade samma klädstil. Även Robin valde att synas i svart. Svart hår, svart kajal, svarta jeans, svart tröja och till och med ett svart nitbälte. Runt handlederna fanns även flera armband med nitar och kedjor. Han måste ha känt Tobias blick för han höjde sina egna blå ögon och såg rakt på honom. Tobias, som inte var modig nog att möta hans blick såg snabbt bort. Undrade hur detta skulle gå. Trots att han bara fått en skymt av blicken han fått, så hade han tydligt sett känslan i den. Hat.. Precis som alltid.. En låg suck lämnade hans läppar och han såg på klockan. Hur skulle han klara sig igenom denhär dagen?

De två första lektionerna gick extremt långsamt. Liliane försökte då och då prata med honom, men lärde sig snabbt att det inte var någon idé. Han behövde inga vänner. Vänner svek bara.. Vilket hon också skulle göra om han lät henne komma för nära. En låg suck lämnade hans läppar då han gick mot matsalen. Det verkligen stank av vitlök.. Vilket betydde att det antagligen skulle vara spagetti och köttfärssås till lunch. Han rynkade äcklat på pannan då han såg ner i grytan av fet sås.. Han slevade upp lite över spagettin på sin tallrik. Tänkte inte äta det där.. Men tog han ingen mat så var lärarna på honom. Det visste han, efter tidigare erfarenhet från andra skolor. Så han fick helt enkelt hämta ett glas med vatten till sin bricka och satte sig ner på en änden av ett av långborden då allt annat var upptaget. Några killar som satt längre bort vid bordet gav honom en ogillande blick, men han ignorerade den, petade bara i sin mat. Någon satte sig framför honom.
"De borde inte få servera sådant här.." Liliane.. Självklart. Det borde han fattat, han kastade en blick mot den rödhåriga tjejen, sa ingenting.
"Du säger inte mycket du.." hon såg på honom. Hennes ögon var bruna. Mörkbruna, nästan svarta. De var hypnotiska.. Passade till det röda håret. Det var verkligen rött.. Han hade aldrig sett någon som hade så rött hår innan. Men det var coolt.
"Jag gillar ditt hår.." mumlade han, petade i maten.
"Tack!" Liliane sken upp och drog handen genom håret. Tobias nickade lite, betraktade henne tyst. Håret var rött, hon hade svart och röd eye-liner, svart ögonskugga och hennes läppar var målade i en blodröd nyans. Hennes utseende var faktiskt ganska coolt. Om han skulle vara helt ärlig mot sig själv. Hennes utseende talade om att hon ville skilja sig ur mängden. Att man skulle se henne och att hon inte skämdes över vem hon var.
Ett högt tjejskratt från bordet bakom fick honom att hoppa till. Skratt.. Varför skratta? En snabb blick mot bordet och han rynkade svagt på pannan. Tjejen som skrattade var svart klädd från topp till tå. Svart hår, svart kajal, svart tröja, svarta nitarmband, svarta jeans, svarta converse.. Men på hennes läppar satt ett stort leende då hon pratade med sin kompis, som däremot inte var klädd i svart. Tyst betraktade han den svartklädda. Varför klädde hon sig i sorgens färg om hon inte hade någonting att sörja? Detta faktum, att tjejen log, gjorde honom irriterad. Väldigt irriterad. Han tvingade sig själv att sitta kvar på sin stol, stirrade ner i den äckliga sörjan med köttfärssås och spagetti. Tjejens skratt ven återigen genom sorlet av röster och han höll krampaktigt om sin gaffel. Inte göra något dumt nu.. Inte göra något dumt.. Sitt still..
"Äh.. Är du okej?" Liliane ställde självklart frågan han var så otroligt trött på att höra. Är du okej? Nej. Han var inte okej. Det hade han inte varit på ett jävligt bra tag. Varför förstod inte någon det? Att han inte var okej?
"Vet du vad som hjälper mig med mina problem?" Hon flinade lätt och såg på honom då han höjde blicken med en lätt huvudskakning. "En cigg, kom. Denna sörjan är ändå oätlig"

Den grå röken omfamnade killens bleka ansikte och ett svagt leende lekte på hans läppar.
"Gott, eller hur!" Lilianes bruna blick låg på honom och pojken nickade nöjt medan han tog ett nytt bloss av sin cigg. Förstod inte, även om han nu var i den här tjejens sällskap kände han sig ensammare än någonsin. Även om det var folk runtom dom så kände han sig ensam. Han lät ciggen falla till marken och krossas under den slitna skosulan innan han vände sig om och började gå därifrån.
"Hallå? Vart ska du?" Även om det var mycket ljud omkring de, så hörde han tydligt Lilianes förvånande stämma. Bort, ju mer folk jag är hos, desto ensammare känner jag mig.. Detta sa han då inte. Liliane var ju trots allt den första personen han umgåtts med på länge, om man nu kunde kalla det för att umgås. Tyst skakade han på huvudet åt sig själv och gick bort från skolan. Orkade inte vara social. Han var ingen social människa. Det hade han aldrig varit. Eller.. Det där var nog att ljuga. Visst hade han varit social en gång i tiden. Men inte längre. Inte efter att det hänt. Inte efter att hans föräldrar omkommit i den där olyckan. Om de bara hade väntat i fem minuter.. Fem minuter! Så hade det aldrig hänt. Om han inte haft så bråttom att åka vilja åka med en gång. Det var hans fel alltihop. Han hade skyndat. Om han inte haft så bråttom.. Hade han inte haft så bråttom så skulle de aldrig ha krockat. Hans föräldrar skulle ha varit vid liv och allt skulle varit som det brukade vara. Han skulle vara som vilken pojke som helst. Inte gömma sig i mörka kläder och försöka vara så osynlig som möjligt. Det var det enda han ville vara. Osynlig. Under samma tystnat som han alltid bar med sig gick han mot centrum. Vad han skulle hitta där visste han inte. Men det var bättre att ha ett mål när man var ute och gick. Så att man inte bara irrade omkring och inte kom någon vart.. Det var bättre att ha ett mål att följa.

Världen
är inte värt de..
Det är en
hemsk plats.

Skjut mig.

Full med sorg
och sårbarhet.
Jag tål det inte.

Skjut mig.

Varje dag som passerar,
det händer samma sak.
Varför
ska man vara kvar?

Skjut mig.

Du försöker få mig att tro.
Tro.
På saker som inte finns.
Kärlek och lycka.
Jag skakar bara på huvudet.

Skjut mig.

Det är ditt fel
alltihop.
Du fick mig att känna smärta.
Avsluta den nu.

Skjut mig.

Hon är inte rätt
för dig.
Hon känner dig inte.
Så som jag gör..
Men ändå
du väljer henne..

Skjut mig.

Hon kommer
att såra dig.
Ser inte hur mycket
du är värd.

Hon kommer aldrig att älska dig
så som jag.
Hon kommer aldrig att bry sig om dig
så som jag.
Hon kommer aldrig att se på dig
så som jag.

Du är det enda som fyller mina tankar..
Det finns inget annat.
Jag vill inte
se dig sårad.

Skjut mig.

Jag vill inte
se dig sårad.

Skjut mig.

Jag vill inte
se dig sårad.
Du betyder för mycket.


Låt mig inte dö..

Ingenting kvar

För var minut han tillbringar på jorden blir han bara skörare och skörare..
De ser på honom med avsky i blicken..
Men han bryr sig inte längre.
Han höjer inte sina knytnävar i försvar, bara tar emot.
Världen har inget som lockar..
Livet har stämplats som värdelöst.
Han ser ingen nytta i att vara kvar.
Alla trampar bara på honom ändå.

Är livet då värt det? Då allt kan sluta så fort..


"Det spelar ingen roll vad de säger,jag kommer älska dig ändå"


En låg suck lämnade den svarthåriga pojken, då bilen rullade in på en uppfart för att sedan stanna. En snabb blick på huset och han ville redan därifrån. Tvåvåningshuset bar en alldaglig röd nyans och gräset hade nyss klippts. Redan vid första anblicken av detta stället så kunde man förstå att de som bodde här var ett par skötsamma och antagligen allvarliga människor. Vilket betydde att han tippade på att de inte skulle vilja behålla honom speciellt länge.
"Tobias. Kom nu" Marianne såg på pojken som hoppade till. Lågt muttrande klev han motvilligt ur bilen. Ville inte vara här. Hatade att flytta runt till olika familjer som ändå inte ville ha honom. De oj:ade sig och tyckte så synd om honom. Tyckte så synd om honom, vars föräldrar tyvärr omkomit i en otäck bilolycka. De störde honom något otroligt. Att de låtsades bry sig. Låtsades bry sig och samtidigt försökte ta över hans döda föräldrars roll. Men de kunde de inte. Ingen kunde ersätta hans föräldrar, hur mycket de än försökte.. Det var samma visa varje gång. De försökte komma så nära honom som det gick och när han väl började öppna sig lite och började lita på de, så hade de tröttnat. Beklagat sig och han hade blivit ivägskickad för "sitt eget bästa". Som om han trodde på det! De brydde sig inte. Sket fullständigt i hans känslor. De behandlade honom som om han vore någon sorts möbel.
"Tobias!" han ryckte till, såg förvirrat på Marianne som stirrade på honom. "Mår du bra?" undrade hon med en falsk ton av oro i rösten. Han nickade bara lite, såg ner i marken. Nej, han mådde inte bra. Det hade han inte gjort på flera år. Hade hon inte lärt sig det än? Aldrig mådde han bra. Allt var meningslöst, men självklart kunde han inte berätta det. Då skulle de skicka honom till ännu mer terapeuter. Den gråhåriga kvinnan såg på honom ett tag och nickade sedan.
"Bra. Ta dina väskor" hon öppnade bagaget och gick sedan uppför den lilla stenprydda gången. Tankspritt lyfte den magra figuren ur de tre väskorna och följde efter..

Alltihop matchde. Allt från de gröna köksgardinerna till det gröna porslinet. Allt passade. Till och med den brunhåriga kvinnan passade in med sin gröna kofta och mannen med sina gröna ögon. Allt passade in. Utom han själv. Allas blickar låg på honom och han ville bara sjunka genom golvet. Bort från den brännande känsla som blickarna gav. Stint stirrade han ner i bordet.
"Tobias, detta är Åsa och Mats och deras son Robin. Åsa, Mats detta är Tobias" Tobias vågade sig på att blygt se upp, men då han mötte sonens blå ögon, tittade han snabbt bort. Fäste åter sin blick på den blanka träytan medan Marianne pratade lite med hans nya fosterföräldrar.
"Dåså Tobias, nu åker jag" hon la handen på hans tunna axel och kramade den lätt innan hon lämnade huset, lämnade honom ensam hos dessa tre nya människor, som han inte visste någonting om. Ingenting hade han fått vetat. Inte ett skit. Inte förrän igår hade han fått reda på att han skulle få en ny fosterfamilj. Så det hade bara varit att packa. Packa ner det lilla han ägde i sina tre väskor. Tre väskor. Allt han ägde rymdes i en sportbag och två rycksäckar.
"Tobias?" någon skakade hans axel vilket fick honom att hoppa till och vakna ur sina tankar.
"Va?" undrade han förvirrat, såg frågande på kvinnan, Åsa.
"Robin visar dig till ditt rum" log hon. "Du kan packa upp sina saker, sedan blir det middag" Tobias nickade sakta. Packa upp sina saker? Varför då? Vad var det nödvändigt för? Han skulle ju säkert bli bortkörd om några veckor, men han sa inte emot, utan tog enkelt sina väskor och följde efter familjens son som under tystnad ledde nykomlingen uppför trapporna. Hela killens kroppsspråk talade om att han inte ville ha honom där. Detta faktum fick Tobias att känna sig som en börda. En person som var omöjlig att älska. Var han det? Omöjlig att älska? Han stördes ur sina funderingar då Robin plötsligt stannade, vilket resulterade att han gick rakt in i honom.
"Se dig för!" fräste han och gav honom en hatisk blick som gjorde att han bara ville försvinna, tyna bort och bli osynlig. Sonen öppnade dörren till ett ljust, blått hemtrevligt rum och försvann sedan snabbt. Tobias suckade tyst, såg in i rummet. Hatade det redan. Det var så ljust.. Och glatt.. Reflekterade verkligen inte den smärtan som han kände på insidan.. Detta hatet han ständigt kände mot alla som låtsades bry sig. Låtsades bry sig om hans känslor. Han lät den grå blicken svepa runt. Det fanns inte speciellt mycket därinne. En byrå, bokhylla, skrivbord och en säng med matchande blå överkast som stod intill fönstret. Alla möblerna var vita och hela rummet skvallrade om en falsk gästvänlighet. Det svartnade för ögonen och han fick hejda sig själv från att slita ner alltihop. En knackning på dörren och han vände sig om.
"Du kan packa upp sina saker efter maten. Kom nu" Åsa log varmt mot honom. Ett leende han ville dra bort från hennes läppar och slänga. Han var så trött på det. Alla falska leenden. Det dolde sig ingenting bakom de. Ingenting. De var bara fejk. För att lura honom att allt var bra.

"Ska du inte äta någonting?" undrade Mats som satt framför honom vid köksbordet. Tobias kastade en blick på honom och suckade tyst.
"Jag har ätit.." svarade han, såg ner på sin tallrik och den nästan orörda maten låg.
"Att peta i maten är inte att äta." Suckade Mats och såg på honom. Tobias skakade på huvudet. Förstod inte att han skulle behöva gå igenom detta varenda gång han kom till ett nytt ställe. Han ville inte bli fet, var det så svårt att förstå? Folk stirrade redan på honom nu, om han då åt ännu mer vad skulle de då säga? Då skulle han ju bli ännu fetare!
"Du måste äta Tobias. Tycker du inte om spagetti?" Åsa såg på honom med någon udda i blicken. Oro? Tobias ville bara skratta henne rakt i ansiktet. Hon var duktig på att låtsas. Det var ju nästan så att han trodde på den gömda känslan i hennes ögon. Han mötte hennes blick för en stund innan han såg bort.
"Jag kan laga något annat till dig om du vill" hennes röst vad full med.. Kärlek? Och omtänksamhet. Det gjorde honom galen. Varför låtsades hon bry sig?!
"Tobias? Vill du att jag ska laga något annat?" hon strök honom försiktigt över kinden. Beröringen fick honom att hoppa till, rygga tillbaka och stirra förskräckt på henne. Genast drog hon åt sig sin hand.
"Gjorde jag dig illa?" undrade hon förvirrat. Tobias svarade inte, bara såg på henne. Gjorde honom illa? Han skakade kvickt på huvudet.
"Åh.. Bra" hon andades lättat ut och log. Log det där leendet som han redan hatade hos henne. Han stirrade ner i bordet, reste sig sedan snabbt upp och lämnade köket.
"Sicken solstråle.." hörde han Robin muttra innan han började gå uppför trappan. Det var tydligt att pojken inte ville ha honom där. Så varför gjorde sig föräldrarna besväret att ha försöka ta hand om honom?

Inne i det blå rummet tog han några djupa andetag, medan han försökte lugna ner vilddjuret inom sig. Vilddjuret som ilsket klöste honom innefrån och vrålade. Vilddjuret som han inte kunde hejda. Vilddjuret som tvingade honom till att göra saker han sedan skulle ångra. Medan ilskan sakta rann av honom började han dra runt möblerna, flyttade sängen så långt bort ifrån fönstret det gick och ställde byrån som en sorts skyddande mur mot solljuset. Ville inte ha det ljust. Ville ha det mörkt, som en konstgjord natt. Med en irriterad rörelse drog han igen gardinerna och suckade tyst. Tårarna brände bakom ögonen och han sjönk ner på golvet, kurade ihop sig med ryggen mot väggen och drog de tunna benen mot kroppen. Han hatade detta. Verkligen hatade det. Långsamt började de salta vattenpärlorna rulla nerför hans kinder. Vad var det med honom egentligen? Sen när brukade man gråta utan anledning? Det knackade på dörren och Åsa stack in huvudet. Herregud! Kunde han aldrig få vara ifred?!
"Är allt okej Tobias?" undrade hon, med den där oroliga tonen i rösten. "Gråter du?" Hon gick in i rummet utan att fråga om lov och stängde den ljusa trädörren efter sig. En låg suck lämnade hans smala läppar.
"Gå.." mumlade han med tjock röst, såg på henne.
"Tobias, vad är det?" undrade hon mjukt, hade antagligen inte hört honom eller så ignorerade hon honom.
"Gå.." upprepade han lite högre, vände bort blicken då hon kom närmare.
"Berätta vad som är fel" hon satte sig ner på knä framför honom. Den svaga doften av parfym nådde hans näsa och han skakade på huvudet.
"Gå" sa han återigen och vände blicken till henne.
"Inte förränn du berättar vad som är fel" försiktigt strök hon honom över kinden. Någonting hon inte skulle gjort. Rasande putte han henne ifrån sig.
"MEN GÅ DÅ!" Röt han ilsket. "Stick härifrån!" Förskräckt såg hon upp på honom.
"Tobias! Vad håller du på med? Jag är bara orolig för dig" hon ställde sig upp och såg på honom. Trots att han bara var 1,65 m var han längre än denna kvinna. Han skrattade glädjelöst till och skakade på huvudet.
"Orolig? Tror verkligen att jag tror på den skiten?!" Fräste han. "Ni bryr er inte ett smack om mig! Ni tror att ni gör en bra gärning genom att ta hand om mig, men det gör ni inte! Ni gör bara hela skiten sämre!" Han märkte först nu att han skrek. Skrek på denna stackars kvinna som bara undrat hur det var med honom, han tystnade snabbt och vände bort sin blick.
"Gå..." mumlade han lågt och denna gången gjorde hon faktiskt som han sa och lämnade rummet. Tystnaden som kröp fram var nästan som gas. En giftig gas som ville ha honom till offer. Häftigt drog han efter andan, försökte desperat att få luft, utan vidare framgång. Näsan var täppt efter gråten och han fick inte tillräckligt med luft genom munnen. Panikslaget fick han upp fönstret och drog ett djupt, panikslaget andetag. Luft.. Så glad hade han nog aldrig blivit innan över något så simpelt som konsten att andas.

Tja... Det var den det..