Andra kapitlet

Att det skulle bli så svårt att försöka passa in hade han aldrig trott. Allt han gjorde verkade vara fel och Robin gav honom hela tiden irriterande blickar som tydligt talade om vad han tyckte om att ha honom där. Han såg honom som en inkräktare, inte som en familjemedlem som Åsa och Mats hoppades på. Men varför skulle han det egentligen? Tobias visste mycket väl om att han inte var någon familjemedlem. Han var inte en av familjen, verkligen inte! Han var en inkräktare. Hörde inte hemma där. Det var inte konstigt att Robin hatade honom så. Det skulle han också gjort om det en dag bara dök upp en främling som presenterades som sin nya bror. Det var fel. Man kunde inte tvinga någon att tycka om någon och älskade den som en familjemedlem. Det fungerade inte så. Man kunde inte älska på beställning. Man kunde inte känna sig trygg på beställning. Hur skulle han kunna känna sig trygg hos människor som han precis träffat? Hur skulle han kunna älska dem?


- Vem är du?

Jag kan ge dig mitt namn, men inte vem jag är.
Vem jag är kan jag inte säga.
Vem jag är, det vet jag inte.
Allting känns bara så jobbigt och jag orkar inte mer.
Allting är bara så hopplöst.
Vem jag är, det kan ingen säga.
Vem jag är, det vet jag inte.
Ingen vet, vem jag är..

KAPITEL 2

Det var omöjligt att räkna ut hur detta skulle gå. Hur det skulle bli att vara här. Dagarna hade segat sig fram och efter bara tre dagar, som snarare kändes som tre veckor stod han nu här. Utanför den grå skolbyggnaden som Åsa och Mats envisats med att han skulle börja på. En låg suck lämnade de smala läpparna då han gick upp mot huset. Ville inte vara här. Ville inte gå i en ny skola! Han hade bytt skola hur många gånger som helst. Blivit flyttad från olika skolor bara för att folk inte kunde låta bli att reta honom. Göra honom förbannad så att han slog i sönder saker. Under tystnad gick han in i korridoren som redan kryllade av andra elever. Andra elever som inte brydde sig om honom. Såg honom inte. Där han gick i sina svarta stuprörsjeans och sin slitna t-tröja. Det var längesedan han fått nya kläder. Längesedan han fått nya accessoarer. Så det svarta nitbältet var detsamma som han alltid haft. Även det slitet. Hela han flög åt sidan då någon krockade in i honom.
"Förlåt!" fick han genast ur sig, såg på killen som gått in i honom. Man såg tydligt att killen ogillade hans närvaro.
"Se dig för!" fräste han bara och försvann med ett muttrade: "Jävla emo.." Tobias vände snabbt ner sin blick. Jävla emo.. Han bet sig hårt i läppen och gick snabbt fram genom korridoren för att komma bort från killen. Jävla emo.. Vilddjuret slet i honom igen. Ville att han skulle gå tillbaka. Gå tillbaka till killen och få honom ångra vad han sagt. Ångra det riktigt ordentligt. Jävla emo.. Han gick in i killarnas toa och slöt ögonen. Jävla emo. Jävla emo. Jävla emo. Jävla emo! Ljudet av något som krossades fick honom att förvirrat öppna ögonen och stirra på den krossade spegeln. Fan.. Inte igen. Förskräckt lämnade han toaletten och skyndade fram genom korridoren mot rätt sal. Han drog handen genom den svarta luggen och la först då märkte till att han blödde. Knogarna på högerhanden var sönderrivna. För ett ögonblick undrade han varför. Men kom snart på att det måste vara på grund av spegeln. Självklart. Självklart gjorde han sig illa. Det gjorde han alltid. Det blev inte alltid tydliga sår som man kunde se. Men på insidan. På insidan var han söndersliten. En tjej stirrade på honom där han stod och betraktade sin blödande hand, men hon sa ingenting. Bara stirrade på honom, som om han vore någon idiot.. Han förstod inte varför alla såg så dömande på honom. En låg suck lämnade hans läppar och han gick framåt genom korridoren, stoppade den blödande handen i fickan så att folk inte skulle stirra.
"Du måste nog gå till skolsystern med den där handen.. Jag kan visa vägen.." en tjej med rödfärgat hår såg på honom.
"Jag klarar mig" fräste han till svar, såg på henne. Han klarade sig alldeles utmärkt. Denna skolsköterska skulle väl också bara försöka göra honom fet. Tala om att det han gjorde inte var hälsosamt. Att han kunde dö.. Men om man var så fet som han var.. Då skulle han väl dö ändå? Så det spelade väl ingen roll? Och vem skulle bry sig? Vem skulle bry sig om ifall han dog?
"Men du blöder ju?" Tjejen höjde ett välplockat ögonbryn och såg på honom.
"Jag klarar mig!" svarade han aningen irriterat och gick förbi henne. Varför försökte hon bry sig? Hon misslyckades bara.. Ingen brydde sig vad som hände med honom. Så varför skulle hon då bry sig? Hon visste inte hur allt låg till. Han kastade en blick över axeln, tjejen stod kvar och såg efter honom. Han vände genast fram blicken.

Allas blickar riktades mot honom då han klev in i klassrummet, det gav honom nästan panik. Gillade inte det här. Hatade att vara i centrum. Att alla stirrade på honom. Betraktade honom, studerade honom som något jävla utställningsobjekt. Hans egna ljusa ögon vreds genast ner mot golvet. Ville inte att alla skulle stirra på honom. Det var säkert bara för att han var så förfärligt fet! Självklart måste det vara det! Han bet sig löst i läppen och gick fram till läraren.
"Tobias Lowe.." mumlade han med låg röst då läraren frågade om hans namn.
"Tobias Lowe" upprepade hon. "Du kan sätta dig där, längst ner bredvid Liliane" Hon pekade på en tjej. Självklart var det den rödhåriga tjej som snackat med honom innan. Under tystnad gick han mellan bänkarna. Självklart satt tjejen längst bak och vägen dit verkade oerhört lång. Han hörde flera personer viska medan han gick förbi. Och hörde flera gånger samma ord. Emo, emo, emo. Alla tycktes kommentera hans klädstil med samma ord. Han såg inte på tjejen, utan satte sig bara på den tomma platsen bredvid henne.
"Hur är det med handen?" Han kunde känna flickans blick bränna mot hans ansikte, men ignorerade henne. Sa ingenting, såg bara fram mot tavlan under sin svarta lugg.
"Hallå?" Tjejen, Liliane, försökte återigen få hans uppmärksamhet, men misslyckades. Var det så svårt att förstå att han inte ville ha några kompisar? Han var inte här för att skaffa vänner. Han var här för att han var tvungen. Om han själv fått bestämma skulle det här aldrig hänt. Om han själv fått bestämma så skulle han ha dött tillsammans med sina föräldrar. Sina riktiga föräldrar. Han lät blicken snabbt glida över klassrummet och stelnade till då han mycket väl kände igen Robin. Fint.. Han såg genast ner i sin bänk. Nu skulle killen säkert hata honom ännu mer. Trots att han försökte låta bli att titta, kunde han inte låta bli att snegla på honom. Varför visste han inte riktigt. Efter en snabb granskning av den andre killens kläder så lade han märkte till att de båda hade samma klädstil. Även Robin valde att synas i svart. Svart hår, svart kajal, svarta jeans, svart tröja och till och med ett svart nitbälte. Runt handlederna fanns även flera armband med nitar och kedjor. Han måste ha känt Tobias blick för han höjde sina egna blå ögon och såg rakt på honom. Tobias, som inte var modig nog att möta hans blick såg snabbt bort. Undrade hur detta skulle gå. Trots att han bara fått en skymt av blicken han fått, så hade han tydligt sett känslan i den. Hat.. Precis som alltid.. En låg suck lämnade hans läppar och han såg på klockan. Hur skulle han klara sig igenom denhär dagen?

De två första lektionerna gick extremt långsamt. Liliane försökte då och då prata med honom, men lärde sig snabbt att det inte var någon idé. Han behövde inga vänner. Vänner svek bara.. Vilket hon också skulle göra om han lät henne komma för nära. En låg suck lämnade hans läppar då han gick mot matsalen. Det verkligen stank av vitlök.. Vilket betydde att det antagligen skulle vara spagetti och köttfärssås till lunch. Han rynkade äcklat på pannan då han såg ner i grytan av fet sås.. Han slevade upp lite över spagettin på sin tallrik. Tänkte inte äta det där.. Men tog han ingen mat så var lärarna på honom. Det visste han, efter tidigare erfarenhet från andra skolor. Så han fick helt enkelt hämta ett glas med vatten till sin bricka och satte sig ner på en änden av ett av långborden då allt annat var upptaget. Några killar som satt längre bort vid bordet gav honom en ogillande blick, men han ignorerade den, petade bara i sin mat. Någon satte sig framför honom.
"De borde inte få servera sådant här.." Liliane.. Självklart. Det borde han fattat, han kastade en blick mot den rödhåriga tjejen, sa ingenting.
"Du säger inte mycket du.." hon såg på honom. Hennes ögon var bruna. Mörkbruna, nästan svarta. De var hypnotiska.. Passade till det röda håret. Det var verkligen rött.. Han hade aldrig sett någon som hade så rött hår innan. Men det var coolt.
"Jag gillar ditt hår.." mumlade han, petade i maten.
"Tack!" Liliane sken upp och drog handen genom håret. Tobias nickade lite, betraktade henne tyst. Håret var rött, hon hade svart och röd eye-liner, svart ögonskugga och hennes läppar var målade i en blodröd nyans. Hennes utseende var faktiskt ganska coolt. Om han skulle vara helt ärlig mot sig själv. Hennes utseende talade om att hon ville skilja sig ur mängden. Att man skulle se henne och att hon inte skämdes över vem hon var.
Ett högt tjejskratt från bordet bakom fick honom att hoppa till. Skratt.. Varför skratta? En snabb blick mot bordet och han rynkade svagt på pannan. Tjejen som skrattade var svart klädd från topp till tå. Svart hår, svart kajal, svart tröja, svarta nitarmband, svarta jeans, svarta converse.. Men på hennes läppar satt ett stort leende då hon pratade med sin kompis, som däremot inte var klädd i svart. Tyst betraktade han den svartklädda. Varför klädde hon sig i sorgens färg om hon inte hade någonting att sörja? Detta faktum, att tjejen log, gjorde honom irriterad. Väldigt irriterad. Han tvingade sig själv att sitta kvar på sin stol, stirrade ner i den äckliga sörjan med köttfärssås och spagetti. Tjejens skratt ven återigen genom sorlet av röster och han höll krampaktigt om sin gaffel. Inte göra något dumt nu.. Inte göra något dumt.. Sitt still..
"Äh.. Är du okej?" Liliane ställde självklart frågan han var så otroligt trött på att höra. Är du okej? Nej. Han var inte okej. Det hade han inte varit på ett jävligt bra tag. Varför förstod inte någon det? Att han inte var okej?
"Vet du vad som hjälper mig med mina problem?" Hon flinade lätt och såg på honom då han höjde blicken med en lätt huvudskakning. "En cigg, kom. Denna sörjan är ändå oätlig"

Den grå röken omfamnade killens bleka ansikte och ett svagt leende lekte på hans läppar.
"Gott, eller hur!" Lilianes bruna blick låg på honom och pojken nickade nöjt medan han tog ett nytt bloss av sin cigg. Förstod inte, även om han nu var i den här tjejens sällskap kände han sig ensammare än någonsin. Även om det var folk runtom dom så kände han sig ensam. Han lät ciggen falla till marken och krossas under den slitna skosulan innan han vände sig om och började gå därifrån.
"Hallå? Vart ska du?" Även om det var mycket ljud omkring de, så hörde han tydligt Lilianes förvånande stämma. Bort, ju mer folk jag är hos, desto ensammare känner jag mig.. Detta sa han då inte. Liliane var ju trots allt den första personen han umgåtts med på länge, om man nu kunde kalla det för att umgås. Tyst skakade han på huvudet åt sig själv och gick bort från skolan. Orkade inte vara social. Han var ingen social människa. Det hade han aldrig varit. Eller.. Det där var nog att ljuga. Visst hade han varit social en gång i tiden. Men inte längre. Inte efter att det hänt. Inte efter att hans föräldrar omkommit i den där olyckan. Om de bara hade väntat i fem minuter.. Fem minuter! Så hade det aldrig hänt. Om han inte haft så bråttom att åka vilja åka med en gång. Det var hans fel alltihop. Han hade skyndat. Om han inte haft så bråttom.. Hade han inte haft så bråttom så skulle de aldrig ha krockat. Hans föräldrar skulle ha varit vid liv och allt skulle varit som det brukade vara. Han skulle vara som vilken pojke som helst. Inte gömma sig i mörka kläder och försöka vara så osynlig som möjligt. Det var det enda han ville vara. Osynlig. Under samma tystnat som han alltid bar med sig gick han mot centrum. Vad han skulle hitta där visste han inte. Men det var bättre att ha ett mål när man var ute och gick. Så att man inte bara irrade omkring och inte kom någon vart.. Det var bättre att ha ett mål att följa.