mitt liv som jag inte vill ha det längre....

ah! jag blir galen här :O det jag trodde det skulle vara är inte verklighet här, när jag anmälde mig som utbytesstudent så var det för att komma bort från allt som va så tråkigt! jag ville vara borta så länge som möjligt, vilket va ett år, och nu är nästan allt jag kan tänka på hur det är bättre i sverige, och mina kompisar är närmare, hur mkt frihet jag igentligen har där hemma.
men som sagt, ibland inser man inte vad man har förrens det är borta. vilket i mitt fall gäller den här resan.

jag har ett liv som jag vill leva där hemma, och visst jag vill inte lämna mina kompisar här heller, jag vill inte lämna min "host sister" ensam....
men jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag kan göra för att jag ska sluta känna såhär...
jag kan inte lita på mina egna svar, jag vet inte ens om jag vill vara kvar här mer, det är FÖR annorlunda,

ingen frihet att bara gå ut och gå när jag vill, knappt några tillfällen då jag har tid för ngt annat än läxa ( faktiskt, igentligen måste jag jobba med engelskan och Senior Seminar just nu, men jag måste skriva ngt här, för här är enda stället där jag kan säga vad jag verkligen känner, vad jag verkligen gör utan att ngn ( min riktiga syster) springer till mina päron och dem fixar så den hemsidan blockas av skolan....

Skolans regler är helt sjuka :O jag menar lyssna: Inga mobiler tillåtna överhuvudtaget inom skolans område( du får ha den i fickan men inte röra den), inga ipods eller headphones i heller, om du vill lyssna på musik så måste du använda skolans datorer som btw inte har tillgång till spotify eller några sidor som innehåller musik, utan du får koppla in din ipod men fortfarande ingen mobil.
skolan har oxo en dresscode som säger: krage!!!!!! inga mjukisbyxor, inget för tajt, genomskinligt eller kort ( skorts får inte gå över runt 1dm över knät, SE PROFFESSIONELL UT!!

Jo och om du har en pojkvän eller flickvän på skolans område så lyger reglerna att inga långa pussar och inte stå för nära varandra när håller händer.
inga kepor, tuggummi, skor utan häl eller klackskor tillåtna..


allt detta plus att båda mina nuvarande familjer försöker ändra på hur mkt jag pratar med sverige ( lr mer specifikt min älskling Casper) jag är trött på att alltid behöva ändra mig efter andras relger och skit, jag vill göra som jag känner för spelar ingen roll hur mkt andra inte håller med...

i min hjärna låter det just nu: JAG VILL HEEEM!! lr vill jag? jag vet inte, aaaaaah jag blir galen här borta, fy faaen det är bättre om jag bara åker hem nästa vecka, jag får inte ut ngt av denna resa ändå, det vi gör här kan man alltid göra senare i livet om man känner för det. MEEEN jag vill inte lämna Kyra ( syster) lr kompisar..
Jag vill hem och styra upp mitt liv efter detta misstag!! men jag vill inte göra Casper lr mamma lr ngn för den delen besviken och få dem att tro att jag inte kan göra detta...
jag vill inte såra Cindy eller Mike ( ma och pa här borta) meen guuuuuuud va allt är svårt att hantera!
jag vill hem men jag vill inte ändå....
kanske behöver jag psykiatrisk hjälp med att reda ut den här röran som pågår i mitt huvud, men det kostar pengar och det har jag inte råd med... AAAGHHH!

sry för utbrotter kära (få) läsare men detta är en blogg, och jag vill gärna ha kommentarer så jag kanske kan få lite annat perspektiv på dessa dryga och förvirrande tankar.. PLZ!