det här med acceptans

alltså, det här med att bli accepterad för vad man är NÅN JÄVLA STANS verkar fan omöjligt.

ja, jag är annorlunda, jag är inte extremt alternativ, inte nån medelsvensson-vanlig människa, snarare något där mitt emellan.
ja, jag är annorlunda och jag uttrycker gärna mina känslor i skrift. jag skriver JÄMT i princip.
och det mycket av det jag skriver kommer snart att vara sånger på en skiva, och det gör jag och chefen för VÅR skull, för kreativitetens skull, ingen annans, alltså ska det inte heller skickas någonstans.
min mor har jobbat i musikbranschen, min chef är i en bransch där kändisar är vardagsmat för honom och har nog vid det här laget umgåtts med hälften av Sveriges elitkändisar, skådisar, musikalartister, rocksångare, jag vet saker om dem som journalister skulle dö över att få veta, men jag håller sånt för mig själv av respekt för deras privatliv och inte minst mitt eget, jag är inte sån som tycker jag vinner nåt på att avslöja saker om dem - jag RESPEKTERAR människor. ett ord vars innebörd verkar ha glömts bort av de flesta idag. jag är inte heller ute efter att bli nån kändis, jag har ju som sagt vänner och bekanta som är kändisar och jag ser hur jävla tufft de har det som får kämpa frö att behålla det lilla privatliv de har, något de har fått offra för det jobb de har - som de faktiskt ÄLSKAR och LEVER för - med allt vad det innebär.
det är inte det liv jag söker ALLS.
ja, jag är 29 år, men jag är inte annorlunda idag mot när jag var 20, fortfarande samma person, är det nån oskriven jävla lag på att man måste vara vanlig och tråkig eller nån jävla bull-mamma med blommigt förkläde så fort man närmar sig 30? måste man låta barnasinnet försvinna, måste man tappa humorn?
och nej, jag är inte vacker, jag är inte perfekt någonstans, det vet jag, men jag kräver inte mycket av någon - annat än att bli respekterad för den jag är och hur jag ser på saker och ting.

jag mår inte bra nu, efter en mindre trevlig händelse på nyårsfesten i Täby hos min nära vän J, så har jag varit mer sänkt än innan, det var det som fick bägaren att rinna över. för även där handlade det om brist på acceptans och respekt. och det smärtar mig att folk har glömt bort att älska varandra för vad som gör just DEM unika och vackra... vart fan är världen på väg?

ska jag någon gång i mitt liv träffa NÅGON som förstår vad det är jag talar om?
som delar mina åsikter, åtminstone till en viss del?
ska jag någonsin träffa nån som går att diskutera den här frågan med, som inte idiotförklarar en bara för att kanske inte håller med?
finns det NÅGON som delar mitt sätt att tänka om världen och livet i stort?
och som förstår den rätta innebörden av acceptans och respekt.

jag undrar det jag.........


världen är fan sorglig.