finns det nån som förstår?

alltså, jag är lite smått frustrerad i nuläget.

jag har fina vänner omkring mig, men verkligen INGEN att tala med om detta ändå, för att ingen av de jag känner kan förstå..... de vill finnas där och förstå, det vet jag.. men jag vet hur det är.
alla gånger som jag har försökt att förklara för folk hur det känns, och det försöker förstå och lyssna, men de GÖR det inte, de förstår verkligen inte alls hur jag känner det.
det är ingen som begriper hur mycket den här människa betyder för mig, frustrationen jag känner över att han kan ha cancer och att jag inte kan vara hos honom under tiden vi väntar på svar pga kass ekonomi..
när jag vet att han mår dåligt och är rädd, jag vill vara där och hålla om honom, säga till honom att jag finns hos honom through it all, vad som händer och vad han än går igenom, för jag vet att det är mycket.
och han vill vara den som tar hand om MIG bara för att jag redan har en diagnos, men jag bryr mig inte om vad som händer med mig, bara han får vara frisk!
visst, jag är rädd och osäker på om han verkligen kan känna så som han säger för mig, med tanke på allt som varit och situationen som är... men saken är den att jag skulle offra allt för honom, senaste avskedet förra månaden var tufft nog, väldigt utdraget och känslosamt, just för att jag inte vet vad som är felet med honom ännu, men att behöva vara ifrån honom under tiden då han behöver någon som mest..
det är det som är det jobbigaste av allt.
visst, det är alltid jobbigt att inte få vara med honom när jag vill det....... men just DET HÄR, att veta att det kan vara cancer ovissheten om det, och att inte kunna stötta honom...
OM det här nu är cancer....jag vågar inte tänka på det!!!!! om det är det, då vet jag fan inte vad jag gör!!
usch, mår så himla dåligt just nu och känner mig så otroligt ensam, just för att ingen förstår..
har ingen att prata med, alla har fullt upp med sitt dessutom, de är lyckliga med sina respektive partners, har sina fasta jobb och fina strukturerade liv och stabil ekonomi.
de skulle kunnat åka när de ville, jag kan inte det tyvärr......

och sen bara det faktum att jag älskar honom så mycket som jag gör skrämmer mig lite......
borde jag känna så här? är det verkligen rätt att älska honom på det här sättet?

jag vill ju ALLTID vara hos honom för att jag saknar honom och älskar honom.....
men speciellt just nu, när HAN behöver stöd... känns lite som att jag sviker honom faktiskt..
hoppas på att få prata med honom ikväll, min älskade Chris, du är ljuset i mitt liv <3