im_alives blogg

jag undrar helt ärligt talat vart världen är på väg......
vart man än är på nätet så möts man av så mycket fördomar, så mycket hat och så mycket avundsjuka!
det är fanimej skrämmande att se, jag är uppenbarligen en extremt provokativ person.
eller ja, ok, till viss del så vill jag väl vara det, man kan ju inte få folk att reflektera och fundera över saker och ting om man inte provocerar fram reaktioner, men tydligen så är hela min existens provokativ.
varför då?
jo - för att jag är mig själv.
jag står för vad jag tycker och tänker, att jag ser saker och ting på ett annorlunda sätt många gånger.
jag döljer mig inte bakom en mask utan är öppen med hur mitt liv har varit och varför jag brinner för att förändra och påverka och hjälpa andra som har det tufft.
jag är kreativ och finner ständigt nya sätt att ge utlopp för det; jag skriver, jag målar, producerar musik med chefen snart, jag gör hantverk, jag bloggar, fotograferar, syr...... sjunger, dansar, agerar.. jag är en tvättäkta estet. utan skapandet har mitt liv ingen mening.

men min fråga till alla er därute är: varför låta er styras av hat och avundsjuka?
varför inte istället fascineras och inspireras?
vad hände med det där att "alla människor är lika mycket värda?"
har hittills inte stött på så många som säger det och sedan lever upp till det.
tyvärr.

jag blir ledsen av att se hur alla bara trycker ner varandra och inte kan acceptera varandras olikheter.

what makes you different makes you beautiful.

alltså, det här med att bli accepterad för vad man är NÅN JÄVLA STANS verkar fan omöjligt.

ja, jag är annorlunda, jag är inte extremt alternativ, inte nån medelsvensson-vanlig människa, snarare något där mitt emellan.
ja, jag är annorlunda och jag uttrycker gärna mina känslor i skrift. jag skriver JÄMT i princip.
och det mycket av det jag skriver kommer snart att vara sånger på en skiva, och det gör jag och chefen för VÅR skull, för kreativitetens skull, ingen annans, alltså ska det inte heller skickas någonstans.
min mor har jobbat i musikbranschen, min chef är i en bransch där kändisar är vardagsmat för honom och har nog vid det här laget umgåtts med hälften av Sveriges elitkändisar, skådisar, musikalartister, rocksångare, jag vet saker om dem som journalister skulle dö över att få veta, men jag håller sånt för mig själv av respekt för deras privatliv och inte minst mitt eget, jag är inte sån som tycker jag vinner nåt på att avslöja saker om dem - jag RESPEKTERAR människor. ett ord vars innebörd verkar ha glömts bort av de flesta idag. jag är inte heller ute efter att bli nån kändis, jag har ju som sagt vänner och bekanta som är kändisar och jag ser hur jävla tufft de har det som får kämpa frö att behålla det lilla privatliv de har, något de har fått offra för det jobb de har - som de faktiskt ÄLSKAR och LEVER för - med allt vad det innebär.
det är inte det liv jag söker ALLS.
ja, jag är 29 år, men jag är inte annorlunda idag mot när jag var 20, fortfarande samma person, är det nån oskriven jävla lag på att man måste vara vanlig och tråkig eller nån jävla bull-mamma med blommigt förkläde så fort man närmar sig 30? måste man låta barnasinnet försvinna, måste man tappa humorn?
och nej, jag är inte vacker, jag är inte perfekt någonstans, det vet jag, men jag kräver inte mycket av någon - annat än att bli respekterad för den jag är och hur jag ser på saker och ting.

jag mår inte bra nu, efter en mindre trevlig händelse på nyårsfesten i Täby hos min nära vän J, så har jag varit mer sänkt än innan, det var det som fick bägaren att rinna över. för även där handlade det om brist på acceptans och respekt. och det smärtar mig att folk har glömt bort att älska varandra för vad som gör just DEM unika och vackra... vart fan är världen på väg?

ska jag någon gång i mitt liv träffa NÅGON som förstår vad det är jag talar om?
som delar mina åsikter, åtminstone till en viss del?
ska jag någonsin träffa nån som går att diskutera den här frågan med, som inte idiotförklarar en bara för att kanske inte håller med?
finns det NÅGON som delar mitt sätt att tänka om världen och livet i stort?
och som förstår den rätta innebörden av acceptans och respekt.

jag undrar det jag.........


världen är fan sorglig.

alltså, jag är lite smått frustrerad i nuläget.

jag har fina vänner omkring mig, men verkligen INGEN att tala med om detta ändå, för att ingen av de jag känner kan förstå..... de vill finnas där och förstå, det vet jag.. men jag vet hur det är.
alla gånger som jag har försökt att förklara för folk hur det känns, och det försöker förstå och lyssna, men de GÖR det inte, de förstår verkligen inte alls hur jag känner det.
det är ingen som begriper hur mycket den här människa betyder för mig, frustrationen jag känner över att han kan ha cancer och att jag inte kan vara hos honom under tiden vi väntar på svar pga kass ekonomi..
när jag vet att han mår dåligt och är rädd, jag vill vara där och hålla om honom, säga till honom att jag finns hos honom through it all, vad som händer och vad han än går igenom, för jag vet att det är mycket.
och han vill vara den som tar hand om MIG bara för att jag redan har en diagnos, men jag bryr mig inte om vad som händer med mig, bara han får vara frisk!
visst, jag är rädd och osäker på om han verkligen kan känna så som han säger för mig, med tanke på allt som varit och situationen som är... men saken är den att jag skulle offra allt för honom, senaste avskedet förra månaden var tufft nog, väldigt utdraget och känslosamt, just för att jag inte vet vad som är felet med honom ännu, men att behöva vara ifrån honom under tiden då han behöver någon som mest..
det är det som är det jobbigaste av allt.
visst, det är alltid jobbigt att inte få vara med honom när jag vill det....... men just DET HÄR, att veta att det kan vara cancer ovissheten om det, och att inte kunna stötta honom...
OM det här nu är cancer....jag vågar inte tänka på det!!!!! om det är det, då vet jag fan inte vad jag gör!!
usch, mår så himla dåligt just nu och känner mig så otroligt ensam, just för att ingen förstår..
har ingen att prata med, alla har fullt upp med sitt dessutom, de är lyckliga med sina respektive partners, har sina fasta jobb och fina strukturerade liv och stabil ekonomi.
de skulle kunnat åka när de ville, jag kan inte det tyvärr......

och sen bara det faktum att jag älskar honom så mycket som jag gör skrämmer mig lite......
borde jag känna så här? är det verkligen rätt att älska honom på det här sättet?

jag vill ju ALLTID vara hos honom för att jag saknar honom och älskar honom.....
men speciellt just nu, när HAN behöver stöd... känns lite som att jag sviker honom faktiskt..
hoppas på att få prata med honom ikväll, min älskade Chris, du är ljuset i mitt liv <3

jag har alltid ansetts som udda och lite märklig i mitt sätt att tänka.
och ja, jag kan säga att det är allt jag har gått igenom i mitt liv ända sen barnsben som har påverkat mig, gjort mig till den jag är.
många människor har sagt när jag var 9 år gammal, "det är en märklig flicka det där, ordförrådet kan liknas vid en 20-årings, är det verkligen normalt att ett litet barn kan prata så där och dra såna metaforer kring saker och ting?" min lärare ringde till och med hem till mamma för att göra henne uppmärksam på att jag inte var som andra barn, att jag pratade, i mångt och mycket, som en vuxen och använde avancerade ord som inte är riktigt normalt för en 9-åring.
som 10-åring tog jag hand om 2 småsyskon då jag skulle vara hos pappa, med tanke på situationen som rådde så var jag TVUNGEN att vara vuxen och ansvarstagande, mina systrar som då var 2 år och 3 månader gamla kom i första hand, jag älskade dem och tog gladeligen hand om dem även om det kanske inte är en 10-årings uppgift. hos mamma kunde jag vara barn så mycket jag ville.
men istället för att leka med dockor och sånt med andra småflickor så föredrog jag att antingen vara i stallet och prata med hästarna, på dans- och sånglektionerna eller bara vara hemma och läsa böcker och rita/måla eller forska om dinosaurier som var mitt stora intresse under en lång tid, och är än idag btw.
men även om jag hade några vänner som såg mig som jag var så hade jag alla andra barn emot mig, jag var talade tre språk flytande (svenska, norska, engelska) och kunde även lite ryska och grekiska, började lära mig förstå lite av franskan, jag blev enligt dem en s.k. teachers pet, de ansåg att jag var konstig som läste så avancerade böcker och var så hängiven i min dans och musiken. jag fick flera stora sångsolon i skolan utan att ha kämpat för det och det retade gallfebern på mina kamrater.

men trots allt detta, att alla blev så hatiska mot mig så besatte jag en förmåga som många andra saknade - att alltid sträcka ut en hand till nån som mådde dåligt.
såg jag någon som blev retad, mobbad eller slagen, oavsett om det var nån jag gillade eller ogillade, så var jag där för att ta dem i försvar - inget gjorde mig argare än att se andra bli illa behandlade.
och det lever med mig än idag. jag som person är väldigt empatisk, jag tycker det känns bra när jag kan hjälpa nån annan, det lyfter mig flera mil upp i luften, en lyckokänsla infinner sig.

min stödlärare som jag hade i skolan sa till min mamma en gång, och inför hela klassen; "den som tar sig tiden att verkligen lära känna Charlene på djupet, har en sann vän för resten av livet."

och med risk för att låta skrytsam, så stämmer det faktiskt. när jag verkligen bryr mig om eller tycker om någon så är jag otroligt lojal, jag skulle aldrig medvetet såra eller svika en vän.
jag tycker att det är viktigt att man sträcker ut en hjälpande hand till de som behöver det.
för jag vet hur det känns att inte ha någon som förstår, att stå helt ensam i en utsatt situation.
när det blev uppenbart i högstadiet att det fanns vissa problem, var mycket mer fysiskt utvecklad än de andra flickorna i klassen (vilket fick alla killar att se sin chans att få klämma och känna lite) och att jag dessutom även attraherades av tjejer (trots att jag aldrig sa det högt) och accepterade människor av alla kulturer och sexuella läggningar och avvisade alla tafsande brådmogna tonårspojkar som det riktiga helvetet började - ett särskilt gäng killar ansåg att jag var alldeles för stolt för mitt eget bästa som gav dem en höger när de i samlad trupp försökte tafsa och kallade mig för "lebba" och "hora."
och det var just den dagen i sjuan som jag blev påhoppad och nerspöad av tre grabbar som skrek glåpord och spottade på mig där jag låg som jag bestämde mig för att jag skulle göra ALLT i min makt för att förhindra att någon utsattes för samma sak - ALDRIG skulle jag tillåta att någon nedvärderades på det här vidriga sättet.
mina riktiga vänner som stod mig nära tog väl hand om mig efter detta, en del befann sig i närheten när detta hände men kunde inget göra för att förhindra det fastän de försökte.
och kaxig som jag var så försökte jag ju givetvis försvara mig och slog och sparkade tillbaka så gott jag kunde för att sedan kunna sticka, men den bistra sanningen är ju att en ensam tjej på 157 cm ensam mot tre större och fysiskt starkare killar har INTE EN CHANS.

men efter den händelsen så blev jag mer besatt av tanken att jag för alltid skulle kämpa för alla individers lika rättigheter - och det gör jag än idag.
jag är inte rädd för att stå på mig eller argumentera emot alla dumheter - jag är starkare idag än någonsin på flera sätt, även om jag också blir tyngs av saker och ting ibland.

senast igår skrev jag ett mail till en person som verkar ha det tufft bara för att låta denne veta att jag gärna finns till och hjälper till om jag kan göra det på nåt sätt.
och fick ett väldigt fint och tacksamt svar tillbaka - och det gjorde mig varm inombords.
om jag kan få någon att känna sig sedd, behövd, vacker eller värdefull på nåt sätt - det är den största gåvan jag kan få.
jag mår bra av att hjälpa andra människor.

så mitt avslutande ord i detta till alla som läser (om nån nu gör det) är detta: SLUTA ALDRIG ATT BRY ER OM ANDRA MÄNNISKOR, för ni får så otroligt mycket tillbaka på det!
och det är mer värt än alla pengar och materiella ting i hela världen.

har varit väldigt fundersam över saker och ting hela kvällen.
väldigt mycket blandade känslor just nu
och jag måste säga att på flera sätt så börjar jag nästan tappa tron på mänskligheten.
vad hände med acceptansen för mångfalden, vad hände med det där som kallas för kärlek och respekt?
vart man än går så möter man hat och fördomar, en massa meningslös sexism där kvinnor ska vara objekt för att behaga männen, jag har fått välja bort en massa så kallade vänner för att de påverkar så otroligt negativt och faktiskt inte är några riktiga vänner egentligen, men jag har hållit fast vid dem pga mitt targiska behov av att känna mig älskad. men no more!

och sen så är det ju det här med att verkligen älska en annan människa så mycket att det faktiskt verkligen GÖR ONT att vara ifrån honom.......min Chris som jag saknar så mycket just nu. det är fan inte klokt.. jag ska vara 29 år gammal liksom och beter mig som en tonåring.. och att han ska bo i Sheffield, hela 136 mil ifrån mig fågelvägen, inte få prata med honom när jag vill, inte krama om honom när jag känner för det.
tänk att vi har känt varandra i 11 år nu denna månad..... tiden går så snabbt. vi började som vänner med 5 års åldersskillnad, blev lite som bror och syster. under den tiden tänkte jag ALDRIG på honom som någonting annat än just det, något av en vän och en bror i ett. under åren hann jag vara tillsammans med några killar som visade sig vara samma sorts grisar allihopa, innan dess hade jag haft två flickvänner varav den ena dumpade mig på alla hjärtans dag, inte ens med tjejerna höll mina förhållanden, av olika skäl. tillfälliga romanser med olika tjejer och killar hann man ju med också, inget allvarligt, men det var en del av utvecklingen så att säga - och sen så träffade jag J. eller ja, jag kände honom sen tidigare, men det blev han och jag, vi var tillsammans i 4 år, vi hann förlova oss och nästan bilda familj, men under hela tiden var det ett jäkligt destruktivt förhållande, Chris var mitt största stöd hela tiden, även fast J verkligen förstörde mig helt under våra 4 år tillsammans. men sen så när det tog slut och sanningen om J:s alla affärer vid sidan av mig kom fram så var jag ett levande vrak, och dessutom sjuk utan att veta om det än. men Chris lyckades på något märkligt sätt få upp mig ovanför vattenytan igen och fortsatte finnas där HELA TIDEN när alla andra skingrades för vinden. och där någonstans på vägen hände det någonting, helt plötsligt såg jag honom på ett annat sätt, vår relation var totalt förändrad. jag som trodde att jag aldrig skulle älska någon annan än J började känna nåt liknande för Chris - och det skrämde livet ur mig! NEJ NEJ NEJ inte blir sårbar igen, inte riskera det fina vi har, inte tillåta dig själv att älska någon igen, BIG NO NO. och däremellan träffade han en annan som det tog slut med, lite pga mig.... och det ironiska är att denna person, Rachael, än idag är en av mina absolut bästa vänner, haha.... det är så ironiskt att man nästan smäller av!
men så under den tiden, precis då det höll på att ta slut mellan dem, så gick inte fakta att förneka längre - jag var helt galet kär i Chris, och det där "speciella" som uppstått mellan oss fanns kvar, kemin fanns där hela tiden.. detta var 6 år sen nu.
under de åren har det hänt OTROLIGT MYCKET och vår relation har pendlat lite (eller ja, MYCKET) pga saker som svartsjuka, avstånd, missförstånd, skitsnackande vänner, lite mer svartsjuka, gräl... men hela tiden kommer vi tillbaka till det där "lite mer än vänner"....
ja , tills nu i somras då vi verkligen satte oss ner och pratade igenom allt, jag erkände allt som jag känt under dessa år och känner nu, erkände att mina känslor är starkare än någonsin och bara växer hela tiden. och det enda vi konstaterat är att så länge båda har usel ekonomi och avståndet är vad det är så går det inte att han en fast relation, men det finns planer på att försöka fixa jobb till honom här.

men ja, vad är problemet kan man ju fråga sig? jo, det faktum att vi för en del människor smyger med det ännu (de närmaste vet dock allt), men det kommer hela tiden små "secret and discreet signs of affection" från honom, in public så munhuggs vi och driver med varandra hela tiden och folk skrattar och roas av det just för att de VET. och när vi är helt ensamma... ja... då är han världens underbaraste. verkligen världens finaste. och jag är i himmelriket och är då världens lyckligaste människa.
men vi står verkligen på en vågskål ang hur vi ska fortsätta.. och trots att han säger fina saker när vi pratar själv och han bedyrar att han ALDRIG skulle behandla mig som J gjorde och att han aldrig kommer tröttna på mig vilka problem jag än har..... så vågar jag inte tro honom. inte helt.
jag får höra att jag är vacker, rolig och en fantastisk människa på alla sätt, trots att jag pga min sjukdom gått upp i vikt och känner mig vidrigt och ful och fet och allt, han talar gladeligen om vilka fina ögon jag har, vilken vackert kurvig kropp jag har, fantastisk vacker och mjukt hår osv.... och någonstans, fast det är vad jag vill höra och vill känna mig uppskattad och vacker, så kan jag inte tro honom..
och jag kan inte fatta själv hur jag fungerar. och vågar heller inte tro helt att han verkligen älskar mig på ett annat sätt än som en vän, fast jag och ALLA ANDRA ser tecken på det.. ändå går jag och tänker att "tänk om jag bara inbillar mig för att jag innerst inne VILL att det ska vara så, att han ska älska mig.."
han gör klart att han "vill ha mig för sig själv", tar på mig lite sådär i smyg, är väldigt kelsjuk när vi är ensamma, han står vid mig i ALLT, HELA TIDEN, försöker hjälpa mig att bekämpa mina matspöken, han blir svartsjuk ofta... och sen det att vi bråkar om små skitsaker hela tiden...
alla som känner oss båda säger att det är så uppenbart att det finns något där.
eller som min f.d. fosterbror M sa nyligen: "kalla det vad du vill, inofficiella eller flirtiga, vänner med förmåner eller whatever, men ni ÄR ju redan ihop! bara det att ni inte har sagt det högt än. men med alla dessa känslostormar emellan er två och viljan att ses så ofta det går - ja, ni är redan ett par i praktiken, vare sig ni vill inse det eller inte!"


jag BLIR lite glad när han bedyrar att han kommer finnas där oavsett vad, att jag är vacker, har fängslande ögon och är "a perfectly welll-shaped woman" så är jag någonstans långt inne livrädd för att något ska vara fel med allt, att det ska vara inbillning.. eller ja.. ååååh jag och mitt dumma huvud, jag fattar inte hur jag själv fungerar! vem sa att man skulle bli klokare i kärlek med åren?
hej Charlene 14 år.......... hur känns det att ha uppnått nivå 4 av 10 i kärlek?
ååh suck!

fånigt att skriva här, men behövde skriva av mig någonstans där inte så många känner mig sen tidigare.

tack och lov iaf att jag har en chef med egen studio att göra musikprojekt med, jag skriver lyrics för fullt och vi kommer att börja jobba med musiken snart och såsmåningom om spela in. blir eget material och ett antal covers, ska bli så himla roligt, det är lite terapeutiskt också att skriva sina egna låttexter!
och en riktig upplevelse att få spela in ett eget album även om det inte kommer gå ut bland de stora så att säga, är ju inte ute efter att bli nån världskändis eller så.... detta är för våra egna kreativa själars skull. esteten i mig har vaknat igen!

jaja, ska nu ta och läsa lite andra bloggar här nu och se om jag finner något roligt.

det är nu andra gången jag går med i ett community för "lite mer alternativa" människor.
för en herrans massa år sedan så var det helgon.se som var the shit, nu snubblade jag in över detta de kallar emocore.se.... och jag är då verkligen inte vad folk skulle kalla emo, inte om vi ska hålla oss till alla oskrivna regler som finns kring alla specifika stilar... har du en speciell stil, ja då ska du placeras in i ett fack, vilket jag tycker är trist. jag menar, måste det finnas benämningar på precis allting i världen?
kan inte en del saker tas för vad de till synes and then just leave it at that? jag förstår inte det där..
visst, vill du kalla dig punkare eller emo eller whatever, fine, men måste ALLA som inte är som genomsnittet kallas för någonting speciellt? nej, jag tycker inte det...

för att komma till huvudkärnan i det här så kallade blogginlägget: jag är trött på att bli dömd av andra jämt!

jag är 29 år gammal, jag ser ut som om jag vore typ 16 enligt alla som inte vet om min ålder, och jag är mogen och erfaren utav livet, men i mitt eget huvud blir jag aldrig äldre än 23.
och jag har inte samma stil som genomsnittet, jag är inte en av alla medelsvenssons, jag är inte heller super-alternativ med svart hår, tatueringar och piercingar överallt (även om jag tycker det är GRYMT LÄCKERT), men mina sminkningar kan variera från dag till dag och pendla mellan de mest sofistikerade looks till riktigt dramatiskt eller bara helt jäkla galet - för jag trivs i smink överhuvudtaget!
det är egentligen det enda riktigt kvinnliga med mig om man nu ska gå efter dessa uttjatade normer - att jag älskar smink och kläder. men även mina kläder varierar.
kort sagt - jag blandar allt det jag tycker om och testar mig fram.
jag är ingenting speciellt - bara jag. och det borde väl för fan vara nog och högst acceptabelt för andra?
jag kommer heller aldrig bli vad de skulle kalla normal, och det är inte vad jag vill heller.
jag har barnasinnet kvar, men är samtidigt mogen , en kombination som folk har svårt att greppa fattning om, jag har sjuk humor, skrattar och driver med folk, är inte rädd för att stå för mina starka åsikter.
jag dömer heller inte folk för hur de har valt att se ut.
borde inte detta vara högst acceptabelt tycker ni?
ja, det tycker jag också......

men nej, tydligen inte! ingenstans, någonsin har jag varit 100% accepterad.
visst har jag haft - och har för den delen - fina vänner som accepterar mig som jag är, men vart vi än kommer stöter vi på någon som ska ha åsikter om mig.
för att jag är annorlunda, ser saker på ett annat och mer metaforiskt sätt än de flesta, jag har hög acceptans mot det mesta, jag accepterar HBTQ-människor, svennar, invandrare - så länge det är godhjärtade människor som inte vill någon annan illa, såsom nazister, djurplågare, pedofiler... där går gränsen för hur mycket jag acceptera och tåla, eller en finna en godtagbar förklaring till, någonting som kan ursäkta det dessa människor står för och den verksamhet de bedriver.

jag är uppväxt med tre språk hemma (svenska, norska, engelska), har för övrigt lätt att lära mig språk, har alltid haft lätt för att lära mig nya saker och varit duktig i skolan, engagerat mig politiskt och kämpat för allt som jag tror på, alltid ställt upp för dem som blivit orättvist behandlade, jag är inte en sån som kan stå bredvid och se på.
jag har flera diagnoser som jag måste leva med och kämpa med, och de utmärker sig på lite olika sätt ibland, men fortfarande - jag är fortfarande en människa med en hjärna och ett hjärta!

döm mig inte för hur jag ser ut eller hur jag är som person innan ni lärt känna mig på djupet.
jag brinner för att förändra och påverka, göra världen till en bättre plats att leva på.

allt jag vill ha ut i livet - det är förståelse. förståelse för att jag vill vara den jag är på insidan.
jag har och kommer aldrig att vilja någon annan illa såvida du inte har förtjänat det.

jag vill bara få vara jag.