tankar.

det är nu andra gången jag går med i ett community för "lite mer alternativa" människor.
för en herrans massa år sedan så var det helgon.se som var the shit, nu snubblade jag in över detta de kallar emocore.se.... och jag är då verkligen inte vad folk skulle kalla emo, inte om vi ska hålla oss till alla oskrivna regler som finns kring alla specifika stilar... har du en speciell stil, ja då ska du placeras in i ett fack, vilket jag tycker är trist. jag menar, måste det finnas benämningar på precis allting i världen?
kan inte en del saker tas för vad de till synes and then just leave it at that? jag förstår inte det där..
visst, vill du kalla dig punkare eller emo eller whatever, fine, men måste ALLA som inte är som genomsnittet kallas för någonting speciellt? nej, jag tycker inte det...

för att komma till huvudkärnan i det här så kallade blogginlägget: jag är trött på att bli dömd av andra jämt!

jag är 29 år gammal, jag ser ut som om jag vore typ 16 enligt alla som inte vet om min ålder, och jag är mogen och erfaren utav livet, men i mitt eget huvud blir jag aldrig äldre än 23.
och jag har inte samma stil som genomsnittet, jag är inte en av alla medelsvenssons, jag är inte heller super-alternativ med svart hår, tatueringar och piercingar överallt (även om jag tycker det är GRYMT LÄCKERT), men mina sminkningar kan variera från dag till dag och pendla mellan de mest sofistikerade looks till riktigt dramatiskt eller bara helt jäkla galet - för jag trivs i smink överhuvudtaget!
det är egentligen det enda riktigt kvinnliga med mig om man nu ska gå efter dessa uttjatade normer - att jag älskar smink och kläder. men även mina kläder varierar.
kort sagt - jag blandar allt det jag tycker om och testar mig fram.
jag är ingenting speciellt - bara jag. och det borde väl för fan vara nog och högst acceptabelt för andra?
jag kommer heller aldrig bli vad de skulle kalla normal, och det är inte vad jag vill heller.
jag har barnasinnet kvar, men är samtidigt mogen , en kombination som folk har svårt att greppa fattning om, jag har sjuk humor, skrattar och driver med folk, är inte rädd för att stå för mina starka åsikter.
jag dömer heller inte folk för hur de har valt att se ut.
borde inte detta vara högst acceptabelt tycker ni?
ja, det tycker jag också......

men nej, tydligen inte! ingenstans, någonsin har jag varit 100% accepterad.
visst har jag haft - och har för den delen - fina vänner som accepterar mig som jag är, men vart vi än kommer stöter vi på någon som ska ha åsikter om mig.
för att jag är annorlunda, ser saker på ett annat och mer metaforiskt sätt än de flesta, jag har hög acceptans mot det mesta, jag accepterar HBTQ-människor, svennar, invandrare - så länge det är godhjärtade människor som inte vill någon annan illa, såsom nazister, djurplågare, pedofiler... där går gränsen för hur mycket jag acceptera och tåla, eller en finna en godtagbar förklaring till, någonting som kan ursäkta det dessa människor står för och den verksamhet de bedriver.

jag är uppväxt med tre språk hemma (svenska, norska, engelska), har för övrigt lätt att lära mig språk, har alltid haft lätt för att lära mig nya saker och varit duktig i skolan, engagerat mig politiskt och kämpat för allt som jag tror på, alltid ställt upp för dem som blivit orättvist behandlade, jag är inte en sån som kan stå bredvid och se på.
jag har flera diagnoser som jag måste leva med och kämpa med, och de utmärker sig på lite olika sätt ibland, men fortfarande - jag är fortfarande en människa med en hjärna och ett hjärta!

döm mig inte för hur jag ser ut eller hur jag är som person innan ni lärt känna mig på djupet.
jag brinner för att förändra och påverka, göra världen till en bättre plats att leva på.

allt jag vill ha ut i livet - det är förståelse. förståelse för att jag vill vara den jag är på insidan.
jag har och kommer aldrig att vilja någon annan illa såvida du inte har förtjänat det.

jag vill bara få vara jag.