Borderline, separationer

1. - Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer

För mig stämmer detta alldeles utmärkt. I föregående inlägg beskrev jag hur Vulkanen exploderade av en kopp varm choklad, men mina dramaqueen-talanger sträcker sig längre än så! Jag kan med endast tankeförmåga, få mig själv att må så dåligt att desperationen lyser som ficklampor ur ögonen på mig!
Samma ex som var med där på kaféet fick utstå en hel del från min sida. Skrik, slag, panikångest, paranoja. Nästan varje natt fick han väcka mig ur mardrömmar. Hans förmåga att ge mig trygghet blev mitt heroin. Jag gjorde vad som helst för att få känna honom oroa sig för mig tillslut (detta inkluderar jobbiga "tyck-synd-om-mig-för-jag-mår-så-jävla-dåligt-","du-kommer-inte-sakna-mig-om-jag-försvinner" och "jag-kommer-dö-om-du-lämnar-mig"-sms).

Distansen mellan oss var elva mil. För mig kändes det oftast som halva jordklotet.
I början var det varannan helg hos honom, varannan helg hos mig. Men efter ett par månader vet vi ju alla att det blir lite tröttsamt att enbart umgås med sin pojk/flickvän och det var där jag började bli rädd att förlora honom på riktigt. Ville han träffa sina vänner ifred var det tusen nålar i mitt bröst, jag klarade inte av en helg utan honom. Visst förstod han att helgerna med honom gav mig ett lufthål att andas i mitt annars så kaosfyllda liv.. Men han märkte aldrig när jag klev över gränsen, jag märkte ännu mindre. Jag hade en svartvit syn på allt och vårt förhållande var antingen fläckfritt eller på väg att ta slut.
Efter ett år såg han bara ett yngel i skalet som var kvar av mig och jag grät på ett flygplatsgolv i Berlin tillsammans med honom i 13 timmar.

När jag ser tillbaka på det nu skäms jag otroligt för mitt beteende. Jag insåg aldrig att det var mitt beteende som gjorde slut på det hela och dessutom var anledningen till min syn på förhållandet.

Lite depressiva tankar passar sig alltid efter klockan midnatt,
På återseende!