Riktigt namn:
varför inte fråga? Civilstatus:
Singel
Läggning:
Straight
Intresse:
Plugga
Bor:
Kartong
Politik:
Liberal
Dricker:
Vatten
Musikstil:
Annat
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2011-08-29
Ett år senare, ger jag mig på detta igen. Nu mest för eran skull, jag har påbörjat min DBT-behandling och om jag tyckte att jag var friskare för ett år sedan är det ingenting emot vad jag är nu.
Tillbaks till ämnet -> Borderline
3. Identitetsstörning, påtaglig instabilitet i självbild eller jag-känsla
Jag kan inte riktigt se den röda tråden i mitt förra inlägg angående detta.. kanske var det med att bidra till att jag gav upp detta. Nu är jag iaf tillbaka, ett år senare, villig att göra ett nytt försök.. Det är svårt. Jag vet inte exakt vem jag är.
Förut trodde jag att man hade någon slags grundpersonlighet som människor i ens liv och erfarenheter ändrade på.. nu vet jag att mina vänner, min familj och mina erfarenheter formar mig till den jag är och jag är inte besatt av att hitta den där "grundpersonligheten" längre. Jag är kapten på min båt och jag får faktiskt styra den var jag vill. Det viktiga är att resan har ett mål, att man siktar mot en hamn där man kan andas ut och tänka "Fan va bra jag är som tog mig hit!"
Vissa dagar får man ha mindre mål.. som att äta. Eller ta hand om sig själv rent allmänt. Men jag har lärt mig att klappa mig själv på axeln de dagarna med och säga: "Det blev inte mycket gjort idag men du gick i alla fall upp. Du duschade, åt ganska bra mat och la kläderna du hade på dig i tvättkorgen. Bra jobbat!"
Jag tycker inte att det är enastående gjort.. men jag vet hur lätt det är att stanna i sängen de dagarna. Bara ligga kvar under täcket och låtsas som att jag inte finns..
Därför är jag så jävla bra när jag råkar dammsuga och laga kött med klyftpotatis och sallad. Eller när jag kan göra vad jag måste göra, som att gå i skolan. Eller på DBT:n.
Jag undrar om ni tycker jag är korkad nu och om jag låter dum i huvudet.. men det spelar egentligen ingen roll. För jag är jag och du är du, kanske förstår du precis eller inte alls.. Oavsett är jorden under oss och snurrar som den ska.
2. - Ett mönster av intensiva och instabila relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
För att förtydliga vad detta betyder så innebär det helt enkelt att de intensiva och instabila relationerna kantas av att man omväxlande hatar omväxlande älskar personen i fråga.
Jag har aldrig ingått i en större umgängeskrets. Eller jo, det har jag. Jag har hängt med stora crowds som alltid festar, alltid hänger och ja.. ni hajar. Men jag har aldrig riktigt räknat mig till dem. Jag har alltid valt ut en person som jag tagit till mig, lärt känna ordentligt och känt extrem tillgivenhet till. Det var alltid någon jag beundrade på något sätt, liksom såg upp till fast ändå älskade som en syster/bror. Det var alltid någon som var "perfekt".
Allt eftersom tiden gick tröttnade jag tillslut på deras monotona sällskap. Jag slutade empatisera med dem, irriterade mig på deras sätt att prata, vara. Tillslut kunde jag knappt umgås med dem utan att känna ett äckel så fort de öppnade munnen. Jag slutade höra av mig, sov aldrig kvar, visade aldrig något engagemang för någonting som hade med dem att göra.
Jag förstod inte förut hur detta påverkade relationen till något negativt. Kan man inte lita på de människor man har omkring sig är det ju jävligt svårt att ha en relation till dem och de vänner jag hade, försvann lika spårlöst för mig som jag för dem. Och så började jag om igen, gång på gång på gång.
Den sista vännen jag hade en sådan relation med slutade i kaos. Vi hade båda mycket problem när vi träffades. Hon bodde på behandlingshem och jag var den som hjälpte henne till att må bättre, mycket bättre. Vi var rätt destruktiva av oss men jag fick henne att sluta isolera sig och komma ut till världen igen. Hon hjälpte mig att förstå hur sjuk jag faktiskt var. Detta är inte lätt att prata om, för alla dessa människor har satt sina spår i mig och kanske hon speciellt.
Nu vet jag däremot bättre och har för det första slutat välja vänner efter hur bra/dåliga de är. Alla är mina vänner tills de bevisar motsatsen och de som inte gör det, de ligger mig mycket varmt om hjärtat och jag gör vad som helst för dem. För det andra så är jag inte heller lika dömande gentemot dem, de kan göra misstag och jag kan förlåta dem. Det bästa är att vi har en öppen dialog och kan prata om allt så de är väl medvetna om hur jag har varit mot mina vänner tidigare och som de respektfulla och förstående personer som de faktiskt är, låter de mig vara en bitch (det är liksom mitt sätt att ctrl+alt+deleta) time to time. Och vice versa såklart, alla kan inte vara solstrålar jämt!
1. - Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
För mig stämmer detta alldeles utmärkt. I föregående inlägg beskrev jag hur Vulkanen exploderade av en kopp varm choklad, men mina dramaqueen-talanger sträcker sig längre än så! Jag kan med endast tankeförmåga, få mig själv att må så dåligt att desperationen lyser som ficklampor ur ögonen på mig!
Samma ex som var med där på kaféet fick utstå en hel del från min sida. Skrik, slag, panikångest, paranoja. Nästan varje natt fick han väcka mig ur mardrömmar. Hans förmåga att ge mig trygghet blev mitt heroin. Jag gjorde vad som helst för att få känna honom oroa sig för mig tillslut (detta inkluderar jobbiga "tyck-synd-om-mig-för-jag-mår-så-jävla-dåligt-","du-kommer-inte-sakna-mig-om-jag-försvinner" och "jag-kommer-dö-om-du-lämnar-mig"-sms).
Distansen mellan oss var elva mil. För mig kändes det oftast som halva jordklotet.
I början var det varannan helg hos honom, varannan helg hos mig. Men efter ett par månader vet vi ju alla att det blir lite tröttsamt att enbart umgås med sin pojk/flickvän och det var där jag började bli rädd att förlora honom på riktigt. Ville han träffa sina vänner ifred var det tusen nålar i mitt bröst, jag klarade inte av en helg utan honom. Visst förstod han att helgerna med honom gav mig ett lufthål att andas i mitt annars så kaosfyllda liv.. Men han märkte aldrig när jag klev över gränsen, jag märkte ännu mindre. Jag hade en svartvit syn på allt och vårt förhållande var antingen fläckfritt eller på väg att ta slut.
Efter ett år såg han bara ett yngel i skalet som var kvar av mig och jag grät på ett flygplatsgolv i Berlin tillsammans med honom i 13 timmar.
När jag ser tillbaka på det nu skäms jag otroligt för mitt beteende. Jag insåg aldrig att det var mitt beteende som gjorde slut på det hela och dessutom var anledningen till min syn på förhållandet.
Lite depressiva tankar passar sig alltid efter klockan midnatt,
På återseende!
Vad är en känsla? Var är innebär att känna? Vad innebär att inte känna?
En känsla är en reaktion på vad som händer runtomkring oss. Gör någon fel blir vi arga, är någon gullig mot oss blir vi glada e.t.c. Men allting är inte precis så enkelt. Känslor kan uppstå av blotta tanken och detta kan leda till en hel del ångest dagar då ingenting går som man vill. Eller att man kan vara glad som om man vore nykär helt utan anledning.
Redan som barn har jag förskjutit många känslor. Sådant man inte orkar känna eller känslor som helt enkelt inte passar in i situationen. Känslor som helt enkelt inte fick plats i en barndom som min.
Tyvärr kan man inte göra så mot sig själv. Man kan inte under flera år, förskjuta känslor som måste upp till ytan för att försvinna. Kommer de aldrig upp dalar de istället långsamt ner i djupet igen, där de inte försvinner utan kokas ihop med alla andra känslor som delar samma öde. När de kokat tillräckligt länge skulle jag kunna tänka mig att det blir som någon slags övertryck och pang bom krasch så har allting skjutits upp till ytan igen. Tillsammans. Som i ett vulkanutbrott.
Det jobbiga är, att man inte kan räkna med någonting när man bär på en vulkan. Den kan börja spy i vilken situation som helst och då vill man helst inte vara där.
Exempel:
Jag, min före detta pojkvän och min bästa vän som jag känt i hela mitt liv sitter på ett kafé. Jag och min pojkvän kom dit tidigare och jag har köpt varm choklad och han har köpt kaffe.
"Du skulle inte ha köpt något som får dig att verka så tjock" hör jag från vulkanen.
"Håll käft, låt mig va!" klipper jag av kort, för att visa att det inte ens är tänkbart för diskussion.
När jag ska försöka smita emellan två bord för att sätta mig i soffan hör jag den igen.
"Tjockis!"
Jag ignorerar tanken på att den är där, den har ännu inte hunnit provocera mig till att känna särskilt mycket.
En stund går, jag och min pojkvän pussas lite. Min bästa vän kliver in, också med en kaffe till min fasa.
"Titta, hon har minsann köpt kaffe. Ja det är ju inte lika mycket fett i det, alla här inne vet nu att hon är mycket smalare än dig. Du är dum om du tror att din pojkvän inte kommer ställa sig upp och gå ut härifrån med din kompis istället. Hur kan du ens tro att någon av dem tycker om dig, du är bara en ursäkt för dem att träffas. Ett tjockt förkläde. HAHAHA"
- Hej babe! säger min vän och ger mig en snabb puss på kinden innan hon ger min pojkvän en lätt kram.
"Kramades de inte lite för länge nu? Lite för innerligt?"
Rädslan håller sin kalla hand runt min hals, ångesten flyttar in i bröstet.
Och så fortsätter min hjärna att ge mig ångest i situationer där det är helt orimligt. Min pojkvän följde självklart med mig hem, min bästis har en egen kille men just där. Just då var det inte så. Jag kunde bara inte tro det.
Det är det jag har mycket problem med att förnuftet och känslan gärna vägrar samarbeta. Det är ju en aning enklare att se tillbaka på det än att inse där och då att det inte stämmer, men nu är det mina babysteg mot att bli frisk!
Som jag skrev i tidigare inlägg finns det nio kriterier varav minst fem ska uppfyllas för att man ska få diagnosen borderline. De är som följer;
1. - Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. - Ett mönster av intensiva och instabila relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. - Identitetsstörning, påtaglig instabilitet i självbild eller jag-känsla
4. - Impulsivitet inom minst två områden som kan vara till skada för individen t.ex. slösaktighet, drogmissbruk, sexuell äventyrlighet, vårdslöshet i trafik, hetsätning, snatteri
5. - Återkommande självmordsförsök, hot om självmord eller självskadande beteenden.
Ja jag har för mig att någon sa att "det visst inte heter bps längre utan -" whatever.. Som att det förändrar någonting?
För er som inte vet vad Borderline är så är det kortfattat en "emotionell personlighetsstörning" och det finns nio kriterier för just denna störning. I denna lilla "bloggserie" tänkte jag gå igenom alla nio och förklara lite mer ingående hur min personliga problematik ser ut (inte bara för ert underhållningssyfte, utan även för min egen DBT-behandling som börjar nu i september(mer om det senare)), främst för att jag är så jävla trött på allas fördomar. "Alla som har borderline skär sig", "Alla som har borderline är psykotiskt hysteriska fittor som inte kan hantera några relationer och bara vill ha uppmärksamhet hela tiden".
Som sagt, det ser olika ut för alla. Jag ska försöka vara så ärlig som möjligt, på gott och ont, i hopp om att det kanske kan hjälpa någon till att söka hjälp, och då förhoppningsvis tidigare än vad jag gjorde.
