Borderline, vulkanen

Vad är en känsla? Var är innebär att känna? Vad innebär att inte känna?

En känsla är en reaktion på vad som händer runtomkring oss. Gör någon fel blir vi arga, är någon gullig mot oss blir vi glada e.t.c. Men allting är inte precis så enkelt. Känslor kan uppstå av blotta tanken och detta kan leda till en hel del ångest dagar då ingenting går som man vill. Eller att man kan vara glad som om man vore nykär helt utan anledning.
Redan som barn har jag förskjutit många känslor. Sådant man inte orkar känna eller känslor som helt enkelt inte passar in i situationen. Känslor som helt enkelt inte fick plats i en barndom som min.
Tyvärr kan man inte göra så mot sig själv. Man kan inte under flera år, förskjuta känslor som måste upp till ytan för att försvinna. Kommer de aldrig upp dalar de istället långsamt ner i djupet igen, där de inte försvinner utan kokas ihop med alla andra känslor som delar samma öde. När de kokat tillräckligt länge skulle jag kunna tänka mig att det blir som någon slags övertryck och pang bom krasch så har allting skjutits upp till ytan igen. Tillsammans. Som i ett vulkanutbrott.
Det jobbiga är, att man inte kan räkna med någonting när man bär på en vulkan. Den kan börja spy i vilken situation som helst och då vill man helst inte vara där.

Exempel:
Jag, min före detta pojkvän och min bästa vän som jag känt i hela mitt liv sitter på ett kafé. Jag och min pojkvän kom dit tidigare och jag har köpt varm choklad och han har köpt kaffe.
"Du skulle inte ha köpt något som får dig att verka så tjock" hör jag från vulkanen.
"Håll käft, låt mig va!" klipper jag av kort, för att visa att det inte ens är tänkbart för diskussion.
När jag ska försöka smita emellan två bord för att sätta mig i soffan hör jag den igen.
"Tjockis!"
Jag ignorerar tanken på att den är där, den har ännu inte hunnit provocera mig till att känna särskilt mycket.
En stund går, jag och min pojkvän pussas lite. Min bästa vän kliver in, också med en kaffe till min fasa.
"Titta, hon har minsann köpt kaffe. Ja det är ju inte lika mycket fett i det, alla här inne vet nu att hon är mycket smalare än dig. Du är dum om du tror att din pojkvän inte kommer ställa sig upp och gå ut härifrån med din kompis istället. Hur kan du ens tro att någon av dem tycker om dig, du är bara en ursäkt för dem att träffas. Ett tjockt förkläde. HAHAHA"
- Hej babe! säger min vän och ger mig en snabb puss på kinden innan hon ger min pojkvän en lätt kram.
"Kramades de inte lite för länge nu? Lite för innerligt?"
Rädslan håller sin kalla hand runt min hals, ångesten flyttar in i bröstet.

Och så fortsätter min hjärna att ge mig ångest i situationer där det är helt orimligt. Min pojkvän följde självklart med mig hem, min bästis har en egen kille men just där. Just då var det inte så. Jag kunde bara inte tro det.

Det är det jag har mycket problem med att förnuftet och känslan gärna vägrar samarbeta. Det är ju en aning enklare att se tillbaka på det än att inse där och då att det inte stämmer, men nu är det mina babysteg mot att bli frisk!

På återseende!