Send me all your angels.

Jag kan inte tro att det här är mitt liv. Att det är jag som står upp för det som händer, och att det är JAG som tar alla käftsmällar och vips så är jag där igen. På botten och knippar efter luft.
Ute regnar det fortfarande, ett tunnt dis faller över de få gatulyseran som finns utanför dörren. Jag tar ett djupt andetag och försöker känna doften från friheten men i luften luktar det instängt och ängsligt, har det någonting att göra med mig? Eller med vädret? Jag drar upp huvan och vandrar bort på den kalla gråa gatan denna trista kväll. Har egentligen inget mål.
Bara jag fortsätter gå på den slaskiga snön i mina nerkylda converse skor. Jag hör hur snö/isen krossas och åker isär under mina fötter och jag glider omkring på min gång frammåt. Jag tar ännu ett djupt andetag och stänger ögonen. Och bilderna från när jag sitter på golvet med rödflammiga kinder och tårar strömmande ner från mina kinder med min 8 åriga syster som sitter på knä bakom mig och borstar mitt hår.
Din lösning på detta är att stänga in dig och gömma dig och stänga ute mitt rop på hjälp. Men när en 8 årig flicka måste trösta sin 17 åriga stora syster, är inte det bevis nog på att världen är uppochner?
Och någonting måste göras, fort?
Jag har bitit mig själv i läppen av frustration, fått blod i munnen känt järnsmaken och den tjocka konststensen. mina ögon har fyllts med tårar till bredden men jag har inte velat släppa ut dem. Inte i närheten av människor. Måndags - Matchen, bilderna i huvudet. Paniken som klöste i mig, ångesten som rev och skrek och bad om att få komma ut. Men jag satt lugnt kvar med ena benet över älsklings och huvudet vilandes på hans axel. Som ett jävla stoneface.
Idag, han tog min hand, såg in i mina ögon.
''vad är det? jag ser att allting inte är som det ska.''
Men jag svarar bara ''men det är inget, det är bra'' och ler.
I nästan fem år har jag försökt svälja ångesten och allt annat som är jobbigt. Men jag undrar hur det kan hindra er från att det vänder sig i magen när jag gråter och går sönder.
Jag kan fortfarande känna min syster strycka över min arm, klappa till mig på kinden som att jag vore en radio som glappar.
Det skulle vara så enkelt att bara kunna radera allt detta. Slut hallicuera.
Men ingen vet hur dyrt och svårt det kommer att vara att reperera mig.
' Sara Nilsson.
Tack till du som läste. Tack för att du orkade.